Jag, en vanlig Hogwarts elev

Namn: Jag, en vanlig Hogwarts elev
Rating: G
Språk: Svenska
Tid: Det är ca 3 år efter att Lilly Potter (Harrys och Ginnys dotter) slutat skolan.
Färdigskriven: Ja
Handling: Ellen Smith är en tjej på elva år. En dag får hon veta att hennes farfarsfarmorsmor var en häxa. Men hennes barn blev ynkar och Ellen är den första sen hon som är en häxa i den släkten.

Låter den intressan?

Ja
Skriv!

BRA!

Okej! Har är ert första kapitel!

Kap 1 - En misslyckad fest och bara en kram

Ellen

"Så! Nu sätter vi ballongen här, och tårtan där!" sjöng mamma för full hals.
"Mamma!" stönade jag. "Jag ska ha FF! Kla... Kompisarna kommer snart."
"Då kilar jag och din pappa" trallade mamma. När det gott fem minuter efter att mamma och pappa försvunnit så kom ALLA i klassen. Mamma ville att vi bara skulle bli några tjejer och en film. Men jag kunde inte låta bli att bjuda honom, Alexander. Han är så smart, snygg och snäll. Men det skulle värka misstänkt om jag bara bjöd honom som ända kille.

När presenterna var öppnade och maten och tårtan uppäten så var det dags för 'Ryska posten'.
Eftersom jag fyllde år så fick jag börja. Vi bestämde att den som skulle vara ensam fick vara i mitt rum. Rummet var mörkt men det fanns lite ljus så man visste vem det var. Jag var rädd och magen pirrade. Om jag fick Alexander skulle en kyss sitta perfekt, men om jag fick Simon skulle det bli katastrof.
"Kram" sa jag efter noga ha tänkt igenom allt. Jag hörde genast alla be. Men det var inte konstigt. Alla killar var som förblindade av mig, förutom några få. Alexander var en av dem. Men vem vet, han kanske är lika blyg som jag?
"Han?" sa Jonatan som skulle peka.
"Nej!" sa jag bestämt och jag hörde hur Tomas stönade.
"Han?"
"Nej!"
"Han!"
"Ja!" sa jag, tre var ju trots allt mitt lyckonummer. Dörren öppnades och Alexander steg in.
"H-hej!" stammade jag. Om jag bara varit modigare. Vi gick fram till varandra och kramades. Det var inte så farligt. Tjejen som fick Alexanders kram verkade missnöjd. Tiden gick och sen blev det Amanda.
"Kram!" sa hon högt.
"Han?"
"Ja!" Mitt hjärta sjönk i bröstet. Alexander klev fram. Efter en stund kom en glad Amanda ut.
Var hon också kär i Alexander!? Jag kunde inte hejda mig själv. Det kändes som om kroppen blev varm. Plötsligt kom en massa händer från mig och greppade tag i Amandas halls. Amanda kippade efter luft. Alla sprang fram till henne och Alexander verkade märka att något var fel för han kom ut ur rummet. jag bar stod kvar på min plats och blev varmare och varmare. Tills jag fattade att Amanda låg där och kunde inte andas.
Jag sprang fram till henne och hon öppnade ögonen och började andas, men det var svårt för henne.
"Jag gör det här!" sa en röst. Det var Simon. "Jag är faktiskt hennes pojkvän!" Han böjde sig mot henne. Alla verkade fatta vad som höll på att händ. Jag kollade bort.
När det verkade säkert att titta låg Amanda på golvet och andades vanligt. Vi ringde mina och Amandas föräldrar. Mamma var rasande över att se hela klassen i huset.
"Det där var sista och första gången du har FF i mitt hus!"
Amanda började gråta. Jag var glad att hon klarade sig och att hon visst var ihop med Simon. Om hon gillade Alexander skulle hon inte vara ihop med Simon.

Vad tyckte ni om början?

super!

braaaaaa!

Bra! Men det var lite oklart vad som hände med Amanda?

Jag vet att det var otydligt med Amanda. Men de flesta svaren kommer i det här kapitlet.

Kap 2 - Mugglare och sjukhus

Amanda

Jag log på golvet och kippade efter andan. Jag kunde inte känna luften omkring mig. Jag såg Ellen bara stå och kolla på mig. Det kändes som om händer grep min hals och strypte mig mer och mer. Sen kom Ellen fram till mig och jag fick lättare att andas. Det var svårt. Jag har hört att man andas automatiskt. Men nu hade min kropp nästan glömt hur man andades. Jag gjorde mitt bästa. Plötsligt kom Simons ansikte närmare mig. Jag såg hur alla vände bort sina huvuden, och Simon gjorde mun mot mun metoden som vi hade övat lite på i skolan. När han kom ifrån mig kunde jag andas. Allas ansikten kom tillbaka lite senare. Ellen ringde sina föräldrar som kom hem och Simon mina eftersom jag blev tvungen att ligga på Ellens säng. När mamma kom började hon gråta.
"Å! Amanda!" Jag såg tårarna rinna ner för hennes kinder. "Hur gick det här till?"
"Ellen!" röt Ellens pappa ute i hallen. "Detta var första och sista gången du har FF!"
Jag blev så ledsen. Om det inte varit för den lilla olyckan hade detta faktiskt varit ett toppen kalas.

Mamma och pappa körde mig direkt till närmaste sjukhus tråtts att jag sagt att ja, tack vare Simon, att jag mådde bra. Men varför skulle dem lyssna på mig?
"Kan ni inte använda era trollstavar?" frågade jag.
"Men Amanda!" sa mamma som inte körde. "Det är fullt med mugglare här och en lång väg hem. Det här går faktiskt att fixa på andra sett!"
"Pappa!" stönade jag efter hjälp för pappa gillade att trolla.
"Din mamma har rätt gumman" sa pappa entonigt. "Plus att dem kan undersöka saken bättre än vi kan." Jag försökte protestera, men det gick inte.

"Er dotter är okej!" sa doktorn när jag var klar på undersökningen. "Hon fick nog bara en form av chock. Men om det skulle hända igen så måste ni komma hit."
Jag var sur hela vägen hem.
"Amanda" sa pappa eftersom nu var det mamma som körde.
"Ja" muttrade jag.
"Det är en mack här framme" förklarade pappa. "Ska vi stanna och köpa en chokladkaka?"
"Okej!" sa jag på mycket bättre humör. En chokladkaka får mig alltid på goda tankar.

Kanske lite kort men jag tycker det här blev bra.

Bra!

Bra