Det mörka ljusets gåva (novell)

Titel: Det mörka ljusets gåva
Språk: Svenska
Typ av text: Novell
Rating: PG
Beskrivning:
Den här berättelsen handlar om en flicka som flyttas från den här världen till en annan mot sin vilja. Världen hon hamnar i är en blandning av våran medeltid och världar som finns i sagor. Magi och annorlunda djur är inget konstigt.
Flickan får men för livet genom förflyttningen, men hon får veta att hon är den enda som kan stoppa ondskan som härjar i den världen.

Intro:

Allt var mörkt. Gatulamporna spred ett svagt sken över en yta på tre meter, där ingen befann sig.
I en gränd, syntes en mörk gestalt. Dold, gömd från ljuset av lamporna. Det var en flicka.
Hennes mörkblonda hår var långt, men täckt av smuts så det såg svart ut. Hennes kläder var slitna och höll inte ute den tidiga kylan som hösten bar med sig. Hennes kropp var tunn och smal, och hennes mage kurrade av hunger. Hennes klargröna ögon synade det som hennes bleka händer hittade i soporna.
Bananskal, halvätna mackor, maskar, gammal frukt. Flickan tvingade i sig en halv burgare, med ansiktet förvridet i grimaser.
Hon reste sig upp, och vände blicken ut mot gatan. Hon hade ingen lust att gå dit, så hon vände sig tillbaka mot gränden och kröp ännu längre in. Kylan som natten drog med sig, trängde sig in i flickans hud, och hon kände hur blodet började frysa. Hon andades och väntade på rökmolnet som brukade flyga ur hennes mun vid sådana nätter.
Men inget moln, inte ens en strimma av rök. Flickan slöt ögonen. Hennes kropp darrade kraftigt i kylan. Hon grimaserade när en vag smärta spred sig i kroppen. Precis som vanligt när det var kallt och inget som skyddade henne.
Men smärtan tog sig till högre höjder. Det stannade inte med att hon frös och skakade, utan hennes mage vred sig. Hon drog upp knäna mot ansiktet, och lade sig i fosterställning. Men smärtan blev värre. Den tog över lungorna, och varje rosslande andetag var som klor i hennes strupe.
Händerna blev blåa, blodet slutade att förflytta sig i venerna och sprida den lilla värmen som fanns inom henne.
Plöstligt slogs hon av en oerhörd huvudvärk. Inte som migrän, utan mycket, mycket värre. Flickan tryckte händerna över huvudet, och bröt i gråt. Ett högt visslande ekade i hennes öron, och gjorde huvudvärken värre.
Hon vred sig i plågor, och hennes mun öppnades i ett tyst skrik. Paniken spred sig i hennes sinne, och ren förtvivlan likaså. Hennes hjärna dunkade, hotade med att explodera om hon inte gjorde något.
Hennes hjärta fick nu ta emot smärtan. Flickan kände hur det gjorde motstånd. Pulsen ökade, men hjärtat hade ingen chans. Inget mer dunk-dunk, bara tomhet.
Tjutet i hennes huvud utvecklades till ett skrik, som om hon hade suttit framför en teve och tittat på en skräckfilm på högsta volym.
Vita prickar slog ut framför hennes ögon. Ett starkt ljus trängde sig in i hennes slutna ögon, och en liten strimma hopp spred sig i flickans kropp.
Men när det starka ljuset tynade bort i mörker, kände hon hur hennes kropp gav upp.
Flickan själv kämpade i enadst några sekunder, innan hon gav upp hon med.

verkar bra, men var försiktig så att det inte blir en vanlig saga som finns i flera olika versioner.

1. Dold smärta

Högljudda röster ekade genom staden. Den tidiga morgonsolen kastade sina strålar över hustaken, och bildade svaga skuggor. Det var fortfarande lite kyligt. Små daggdroppar täckte det gröna gräset.
Rösterna i staden blev högre. Man hörde hur chocken och paniken steg. En liten hop med ryttare fick fri väg genom staden. Folk skrek när de red förbi. Inte ens solen vågade röra vid dem.
De var på väg mot ett slott, och när de väl kom fram möttes de av förskräckta vakter. De hade hört vad som hade hänt. Men de vågade inte tro. Ryttarna fick en bår, och lade en medvetslös flicka på den. Hennes mörkblonda hår svallade i stora lockar från båren. Hennes kropp täcktes av ett vitt lakan. Ryttarna leddes till en stor sal i mitten av slottet.
”Ers majestät!” utropade en av ryttarna. En ung man som satt på en tron vände blicken mot ryttarna. Han hade kort, chokladbrunt hår, och genomborrande bruna ögon. Hans smala läppar som var formade i ett leende, bildade ett streck när han kände allvarligheten. Han gick långsamt ner från den lilla piedestalen han satt på, och mötte ryttarna i mitten av salen.
”Ursäkta, ers majestät. Men ni behöver se det här.”
Mannen viftade bort ursäkten, och vände sig mot båren. Han ställde sig vid sidan av båren och bad männen sätta ner båren på golvet. Han satte sig sen ner. Mannen såg på det mörkblonda håret och nyfikenheten väcktes inom honom. Hans fingrar vandrade långsamt upp tygfliken vid hennes huvud. Han tog försiktigt tag i det, och drog ner det till halsen. Mannen ropade förskräckt och kastade sig bakåt.
Flickans högra sida av ansiktet pryddes av färska ärr. Svarta märken slingrade sig från bakhuvudet mot framsidan. De slutade på olika ställen. I ändarna syntes klargröna prickar med en svart ring runt. Smala strimmor av blod hade färgat huden röd.

bra! det verkar vara en annorlunda handling, så jag följer den

2. Mycket mer än ingen
Solen trevar sig försiktigt fram över staden. Strålarna rör sig in genom fönster, och kastar sig över de sovande människorna. De vågar sig till och med in i en fängelsecell, där en mycket ovanlig flicka befinner sig. Hennes ögon är slutna, men ansiktet är förvridet i smärta. Plötsligt sätter hon sig upp och andas häftigt. Det är ingen tvekan om att hon har haft en mardröm. En vakt stör utanför gallret och kastar nervösa blickar på henne. Flickan är rädd. Hon har ingen aning om var hon är. Hon har ingen aning om att hon har tagits från sin värld, och kastats in i en annan. Det senaste hon kommer ihåg, som även uppenbarade sig i drömmen, var ett skarpt sken och en obarmhärtig smärta. Hon lyfter en av sina bleka händer och drar den genom sitt mörkblonda hår. Hon sitter stilla och tänker. När hon rynkar pannan av oförståelse, grimaserar hon av en smärta som kommer från sin högra sida av ansiktet. Försiktigt lyfter hon sin hand, och drar den mot kinden. Tårar växer i ögonen när hon känner linjer som har sjunkit ner i huden, och några slags prickar i slutet av varje linje. Hon vänder sig mot vakten som stirrar på henne med rädsla, oro och sorg i blicken. Ett ljud från trappan får honom att vända sig om. Det är en annan vakt.
"Hon ska upp." säger han när han ser att flickan är vaken. Motvilligt öppnar den första vakten grinden, och låter flickan stiga ut.

Hon leds uppför flera trappor, in genom flera dörrar, innan hon hamnar i en stor, gyllene sal. I ena änden syns en tron. På den sitter en ung man. Han ser på henne med djup nyfikenhet och oro. Hon förstår inte. Varför är alla rädda för henne?
"Vad är ditt namn?" frågar mannen.
"Säg ditt och du får veta mitt." säger flickan. Hon är rädd att hennes röst ska darra, och blir nöjd när den inte gör det. Men hennes rädsla och obekvämhet försvinner inte. Runt om i rummet finns flera vakter, och alla har blickarna riktade mot henne. Mannen ler.
"Mitt fullständiga namn är Lincus Ricard Zorn, och är kung i det här landet." Han såg uppmanande på flickan.
"Mitt namn är Aimee Gaya Rhine. Jag är ingen i det här landet." svarade flickan och hennes röst dog ut. Lincus rynkade svagt på ögonbrynen. Han stiger ner från tronen och går fram till Aimee.
"Du är mycket mer än ingen."

Jättebra! Jag kanske inte kommer att kommentera varje gång, men du vet att jag läser och du vet att jag gillar det.

Verkar bra, fortsätt! . *Bevakar*

Jag tror denna är i fel kategori.