Imagination [SV]

Titel: Imagination
Språk: Svenska
Typ av text: Jadu, svårt att säga. Kommer iallafall direkt från min konstiga fantasi
Färdigskriven: Absolut inte!
Rating: PG- 13 kanske. Vet inte hur känsliga folk är. Det är ju olika.
Beskrivning:
Ellen är ensam. Hela hennes familj omkom i en hemsk olycka för ett halv år sedan.
När berättelsen börjar har hon nästan precis kommit tillbaka till sin gamla skola, efter många månader då hon varit inlåst för självmordsförsök, samt ur stånd att röra sig för sorgen. Hon bor hemma hos sin faster Senna, som alltid har fullt upp.
Och tjaa... en dag händer något mycket märkligt....

Vill ni att jag ska börja?

Kör på bara!

Här kommer det:

Jag stänger försiktigt mitt skåp och går sedan bort till en av bänkarna utanför SO:n. Plockar fram min iPod och sätter i hörlurarna. Jag höjer så att den inbjudande musiken skaver i öronen, samtidigt som den får mig att slappna av.
”Hallå, Ellen. Hur är läget?” Jag lägger tillbaka iPoden när jag hör min galna SO lärares höga röst.
”Jo, det är okej.”, säger jag med likgiltig röst. ”Hur är det själv?
”Det är strålande!”, säger han glatt. Men när han ser min bittra min avbryter han sig och kollar på mig med medlidsamma ögon. ”Livet går vidare, Ellen.”, han lägger en hand på min axel. ”Jag finns här om du vill prata.”
Jag tittar ner på mina knän, men i ögonvrån ser jag Max ta fram nyckelknippan och öppna dörren till SO salen.
Jag granskar Max där han står vid dörren och välkomnar sina elever.
”Välkommen Leah.” Han bugar, när en tjej i min klass kommer fram. Leah tittar konstigt på honom innan hon försvinner in i klassrummet.
Jag kan riktigt höra när hon börjar fnissa elakt med sin vän, Cassandra, innan de ens hunnit sätta sig på sina platser.
Jag tar ett djupt andetag och går fram till Max.
”Dear Ellen, welcome to my class.” Han ler vänligt mot mig.
”Tack.”, säger jag och går in i klassrummet.
Jag sjunker ner på platsen som Max tilldelat mig. Jag ser hur Daniel intensivt glor på mig från platsen bredvid.
”Vad är det?”, säger jag tillslut. Inställd på det värsta.
”Asså, jag vet inte hur jag ska säga detta.”, han kliar sig nervöst i nacken. ”Men du ska veta att jag finns liksom. så… ja, om du vill snacka eller något. Jag vet att du inte har det så lätt nu efter olyckan. Och ja du fattar.”
Hans ord förvånar mig. Spydiga Daniel. Av alla personer i världen.
Jag nickar förstående till svar, innan jag fäster blicken på Max vid sin kateder.

Gillar när elaka killar blir snälla!

Väldigt bra skrivet, bevakar

Här kommer fortsättningen:

Lektionen går snabbt, även fast Max drar över fem minuter.
Jag samlar ihop mina böcker och rusar förbi Daniel. Olyckligtvis tappar jag böckerna när jag får en knuff i ryggen. Mina tre böcker sprider ut sig på golvet, och de övriga i klassen går raskt ut ur klassrummet.
Jag plockar upp två av böckerna, men kan inte hitta den sista. Jag tittar mig förvirrat omkring. Den är inte här.
Plötsligt får jag en klapp på axeln.
”Här.” Max räcker över boken. ”Kan vi prata?”
Jag tar emot boken och nickar. Fast att jag egentligen inte har någon lust att prata.
”Okej.”, säger han och sätter sig på en stol. ”Varsågod och sitt.”
Jag sätter mig lydigt på en stol nära honom.
”Hur är det egentligen?”
Jag rycker på axlarna. Inget är bra nu för tiden. Och jag vill absolut inte dela min sorg med honom.
”Ellen. Du är så tyst nu för tiden. Det kanske skulle vara bra att prata?”
Jag tiger.
”Kom igen Ellen. Vad hände den där dagen? Då ditt glada jag försvann?”
Han förstår inte. Han förstår verkligen inte. Dagen då allt hände. Det var dagen jag förlorade allt. Jag borde ha dött. Precis som min familj. Hur kunde jag överleva? Det var ett mirakel, hade läkaren sagt. Jag kom ihåg smällen. Och i nästa stund. Det iskalla vattnet, som fick min kropp att bli orörlig. Känslan när jag sjönk. Stängde ögonen. Kände de sista luftbubblorna lämna min kalla kropp. Känslan av att inte känna något. Känslan av att vara död. Inte tillhöra något levande. Och så vaknade jag. I en sjukhussäng. Min kropp var ihopkopplad med massa konstiga maskiner. Vätskor in i min kropp. Paniken när läkaren berättade att min familj omkommit. Självmordsförsöket som misslyckades. Efter det blev jag inlåst. På sjukhus. Tills den dag då min faster Senna kom och hämtade mig.
”Ellen?”, avbryter Max mina tankar.
”Jag vill inte prata om det!”, fräser jag och lämnar ilsket rummet med tårarna brännande bakom ögonlocken.
Jag bestämmer mig för att gå. Vartsomhelst.
Jag öppnar skåpet och sliter åt mig min väska. Adrenalinet sprutar i mig när jag sparkar upp en av skolans många ytterdörren. Och springer. Springer tills jag utmattat ramlar ihop på marken.

Skitbra skrivet

tack så jätte mycket!

Varsågod

Här kommer en lite längre del:

Jag vet inte var jag är. Kanske en park. Det ser så ut. Vackra träd sträcker sig över mig, och fåglarna sjunger vackert.
Jag blundar och tänker på hur vackert det skulle vara med en picknick här. Den perfekta dejten.
Jag föreställer mig en klassisk röd och vit rutig filt som ligger på marken. En vacker picknickkorg på filten. Packad med jordgubbar och smält härlig choklad. Fåglarna skulle sjunga som de gör nu. Rosenblad skulle falla över det förälskade paret som satt och kysstes på filten. Den vackra killen skulle ha ljusa svenska drag och den förtjusande unga damen skulle vara mörk i sina. De skulle vara så vackra att man blev full av kärlek och fred när man såg dem.
Jag suckar och öppnar ögon. Önskar verkligen att de fanns i verkligheten. Inte bara i min udda fantasi.
Jag reser mig upp och tittar runt på lövverket ovanför mig. Det är sommar i luften. Snart är det ett halvår sen jag blev ensam.
Jag torkar bort en tår med ärmen och håller ut handen. Som för att ta emot något. Jag vet inte varför jag gör det. Det känns bara bra. På ett konstigt sätt. Som att fånga kärleken. Från min döda familj. I himlen.
Något rosa flimrar till och landar i min öppna handflata.
Det är ett rosenblad. Precis ett sådant jag föreställde mig skulle omge det vackra paret.
Det blir för mycket. Jag börjar gråta. Hela jag skakar. Jag sjunker ner på knä. Blundar.
Jag vet vem det var som skickade mig rosenbladet. Det var Elsa. Min döda älskade syster. I livet älskade hon rosor. I alla dess färger. Hon hade en egen liten plantering i vår gamla trädgård. Jag kom ihåg hur hon stod ute trädgården så fort hon fick tid över. Tjaten från mina föräldrar när klockan började bli sent. Elsas lömska försök med att smita ut när hon trodde att alla sov. Jag kom ihåg första kvällen när jag såg att Elsa försökte smyga ut.
”Elsa.”, väste jag med huvudet utanför min dörr. ”Vart ska du?”
Hon har på sig ett långt nattlinne med trycket av röda rosor. Nattlinnet fladdrar när hon kommer fram till mig med fingret mot munnen.
”Tyst.”, mimar hon med sina gröna ögon fästa vid mina. Hennes mörkbruna hår är uppsatt i en slarvig bulle. Hennes mörkt rosa läppar ler inte när hon tar bort fingret.
”Elsa?”
”Gå och lägg dig.”, viskar hon i mitt vänstra öra.
Sedan försvinner hon nerför trappan. Noga med att inte trampa på trappstegen som knarrar.
Jag väntar lite innan jag tar på mig mina tofflor och går efter henne.
Elsa är inte i huset.
Jag håller på att ge upp. Men precis då jag ser en mörk gestalt ute i trädgården. Elsa. Jag går fram till fönstret.
Hon står och luktar på sina nyutslagna ljusrosa rosor. Jag ler när jag ser Berry sitta jämte henne. Elsa klipper av en perfekt ros och placerar i Berrys mun. Han är klok nog att inte tugga på den, istället lägger han ner den på marken och slickar sig om munnen.
Elsa sätter sig ner i gräset och öppnar händerna för att omfamna Berry. Hunden slickar henne i ansiktet och jag kan nästan höra Elsas klingande skratt genom rutan.
Jag struntar i att mina tofflor blir blöta när jag springer ut till henne och kramar henne hårt.
Först blir hon chockad. Men sedan kramar hon mig ännu hårdare tillbaka.
”Lova att inte berätta för någon.”, säger hon när vi slutat kramas.
”Jag lovar.”, säger jag och ler. ”Har du frågat Berry om han tänker lova?”
Vi tittar på vår Golden Retriever när han jagar sin egen glänsande svans i mörkret.
”Berryyyy! Loovar du?”, säger Elsa till hunden.
Han springer fram och slickar mig i ansiktet. Jag stryker han över ryggen.
Då slänger Elsa ett hav av ljust rosa rosenblad över våra huvuden. Jag och Elsa skrattar, och då börjar plötsligt Berry skälla högt av glädje.
Vi stelnar till.
Och minuter senare står pappa där med sträng och trött blick. ”Vet ni vad klockan är flickor?”