George Weasleys liv efter kriget

VARNING FÖR SPOILERS, LADIES AND LADS!


Okej. Så här står det till: varenda gång jag läser ut den sjunde boken, så väger sorgen alltid tyngre än glädjen. Visst, Voldemort blir besegrad, vilket är fantastiskt. Men Fred Weasley dör.

Han dör. Fred Weasley dör.
George Weasleys tvilling, Fred Weasley, dör.

Why, God, WHY?!" Och med "God" så refererar jag förstås till J.K. Rowling eftersom jag inte är religiös.

Jag tycker att det är så fruktansvärt fruktansvärt att Fred dör. Visserligen var det ganska förväntat att NÅGON i familjen Weasley skulle dö under kriget, med tanke på att deras familj består av väldigt mycket massa, eftersom de är många. Men... varför just Fred? Självklart skulle jag inte önska någon familjemedlem hans öde, men jag hade inte känt en lika stor hopplöshet om exempelvis Percy hade dött istället. Det hade varit väldigt sorgligt, självfallet. Men inte lika hjärtskärande. Jag känner mig smått hemsk, men det är ju tyvärr så jag tänker här borta. Men Freds död, vid sidan av Sevs, gjorde det nästan oumbärligt att inse att det som hade hänt i boken faktiskt hade hänt, det var skrivet i bläck, och det kunde inte suddas bort! Och jag kan inte göra någonting åt det, oavsett hur många gånger jag förföljer J.K. och hotar med att trampa över alla världens myror om hon inte ändrar på historiens gång och därmed basta, samtidigt som jag ber inombords att hon ska vara en djurrättsaktivist.

Men så är det ju med krig. It's a nasty business. Folk dör. Och jag visste ju från början att Harry Potter-serien inte skulle få det där magiska, trudeluttiga, lyckliga slutet. Fred dog. Severus dog. Remus och Tonks dog. Så många människor dog i det sista slaget, att det gör lite ont i hjärtat mitt.

Fast det allra, allra hemskaste, som fick mig att gråta allra mest, var tanken på att George, när han för första gången efter Freds död skulle gå in i Weasleys' Wizard Wheezes, skulle inse med stor och kvävande kraft att hans bror aldrig mer skulle stå vid hans sida och fullfölja alla de drömmar som de hade delat sedan barnsben. Att hans tvillingsjäl (bokstavligen) aldrig mer skulle göra Ron, och för att inte tala om Molly, förbannad med sina bus, skämta som han alltid hade gjort och sitta vid middagsbordet med resten av familjen Weasley. Aldrig. Jag kan inte föreställa mig hur fruktansvärt tomt det måste ha känts för George, otroligt tomt. Att leva vidare efter en sådan sak.

Så ja, jag är lite smått deprimerad över historiens gång, och jag kommer högst sannerligen snora ner mig själv och alla människor som råkar befinna sig inom fem meters radius när jag ser den sista filmen på bio. Inte bara dör Fred och Sev (bland många andra underbara karaktärer), men det kommer också att vara slutet, punkten som avslutar det hela. Inga fler HP-filmer.




Så... ja. Snyft, helt enkelt. ._____.

Nu blev jag ju deprimerad jag med!
Jag har aldrig tänkt på det så, och nu, nu blev allt... HEMSKT

Fy fan alltså, jag står int ut med o tänka på att han dog ( Så verkligen sjukt hemskt!

precis, det är som helt overkligt

ja, liksom just HAN av alla personer liksom!!

Det har alltid varit Fred och George, och det känns så skumt och så fel att det bara är George nu. Jag saknar Fred. Men tanken på George som får kämpa vidare med sitt liv, trots att en stor del av honom dog med Fred, är nästan ännu sorgligare.

Jag läste om sjuan för ett tag sedan för femte gången, grät när jag kom till den delen. :'(

En tvilling utan sin tvilling är ingen tvilling!

jag håller med, han är på något vis inte en tvilling utan sin andra helft

Ja.