Remember me

Titel: Remember me
Språk: Svenska
kapitel: 1
Färdigskriven: Nej
Rating: R
Beskrivning: Harry åter får minnet efter att ha haft minnesförlust i fyra veckor. Enda nackdelen är att han inte minns vad som hänt under de där fyra veckorna.
Varning: Ficen blir mörkare efter ett tag och den innehåller HarryxDraco. Så gillar du inte Slash ska du inte läsa.

Intressant? ^^

lägg upp kapitel

Ja! Bevakar

Lägg upp kapitel!

Yay! här kommer första kapitlet! ^^ har läst igenom så ursäkta om det finns stavfel eller grammatiska fel... -.-

Ett konstigt knarrande ljud störde han lugn. Det kändes väldigt underligt att sväva omkring i grå, tjock dimma men på ett sätt ville han hålla sig fast. De stora orden ansvar, flöt omkring utanför och varje gång han försökte ta sig ut flockade dem sig omkring honom likt en kvävande hand. Vilket gjorde att han tog beslutet att stanna, i alla fall ett litet tag, tills ansvaret försvann. Men detta knarrande ljud fick ansvaret att vibrera och sakta men säkert tunnas ut och anta nya former.

Försiktigt öppnade Harry ögonen, efter att i flera minuter valt att försöka återvända till den tjocka dimman. Ljuset bländade honom i några sekunder och han blinkade flera gånger innan sjukhusflygens tak möte honom som ett välkomnande.
Erkänn, du gillar att vakna upp till min gråa nunna!
Harry stönade innan reste sig halvt upp, drog handen över ansiktet och stirrade på personen som gungade med stolen bredvid honom. Källan till det störiga ljudet.
”Du har varit borta i tre timmar,” sade den och det såg ganska absurt ut. Personen var helt garv allvarlig, såg nästan uttråkad ut och gungandet på stolen såg ganska barnsligt ut.
Harry tittade frågande på den.
”Vem är jag?” Det var först nu som Harry insåg att det var en tjej.
Han ryckte på axeln och tjejen gnuggade tröttsamt tumme och pekfinger mot ögonlocken.
”Vad hände innan du kom hit? Eller rättare sagt vad gjorde att du kom hit?”
”Ehmmm...” Var det ända som kom ut. Bra Harry! Väldigt formulerande!
”Nähä, inte det. Under dessa fyra veckor som gått vad har du då gjort?”
Harry lyfte på båda ögonbrynen och undrade hur i hela friden han skulle kunna komma ihåg vad han gjorde för tre veckor sedan.
”Plugga?... nähä, okej... Försökte hålla mig vid liv?... inte det heller?... nä. Voldemort?... inte han heller.” Förutom att allt detta kändes konstigt förstod han någonstans att han inte alls visste vad som hade hänt under ”dessa fyra veckor”, som tjejen pladdrade om, som hade gått.
”Om jag säger att du har spenderat tid med Malfoy?”
”Skulle jag säga att du är galen.” brast han ut och tittade konstigt på henne. Varför gjorde hans huvud så himla ont och vem var hon.

En dörr till höger på andra sidan rummet öppnades och Madam Pomfrey steg in. Hennes ögon fastnade på tjejen bredvid honom.
”Frost, har inte du lekton nu? Stör inte Potter ,han behöver vila och inte ett ord till.” sade hon barskt och började gå med snabba steg mot henne. Han vände blicken mot tjejen igen och fastnade, hon såg granskande på honom, letande efter något.
”Du tappade minnet för fyra veckor sedan. Det fanns en risk...”
”Inte ett ord till från dig Frost!”
”... en risk att när du väl fick minnet tillbaka skulle du inte komma ihåg vad som hänt de fyra veckor då du tappat dem!”
Huvudvärken växte sig plötsligt starkare. Harry pressade händerna mot sina tinningar och gjorde en grimas av smärta, det kändes som att något inom honom ville tränga sig fram . Han kämpade med att få höra vad tjejen ville ha sagt men orden kändes väldigt långt borta.
”Dumbledor ville inte att du skulle få reda på det för...!”
”Frost, nu håller du igen truten!”
”...för att du gjorde något som du i detta tillstånd nu kommer att ångra!”
”Harry, deras blod finns på dina händer, du...”
En enorm tystnad la sig tillsammans med ett fuktigt mörker. Harry kunde inte förstå varför det var fuktigt men han ville inget hellre än att krypa tillbaka till den tjocka, gråa dimman. Någonting långt bak i huvudet försökte göra sig påmind, han förstod inte vad. Men det var något viktigt, något som han inte fick glömma bort.
”Harry, gör det inte!! HARRY!”

MER! Jätte spännande!

Bra å