Det sista året på Hogwarts =D

( Det är okej )

Alecto suckade och himlade med ögonen åt de som la ifrån sig staven.
- Men kom igen nu, du då Alex, din mor har ju lärt dig allt, sa hon skadeglatt till mig.
- Min mor är död, sa jag utan att röra en min och Neville tog lugnande min hand.
Jag visste att hemligheten skulle komma ut men jag hade hoppats på att det ännu inte skulle ske.
- Din mor är inte död hon lever i högsta grad och du besökte henne i sommras, sa Alecto kyligt och såg över klassen.
- Alex har slagit i er en historia om sin mors död, men den stämmer inte, hennes mor är Bellatrix Lestrange, sa han skadeglatt och klassen drog efter andan.
Neville la armen om mina axlar och jag gömde ansiktet för resten utav klassen.
Vad skulle de tro?
- Över ni inte nu blir det straffkommendering, sa Alecto till den chockade klassen.

Det hade gått ett förvånat sus genom klassen när Alecto berättade om Alex mamma. Eleverna tittade på varandra och viskade upprört samtidigt som de slängde förstulna blickar på Alex.
Kunde det här verkligen vara sant? frågade jag mig. Alex som var så genomgod och som jag funnit en ny och väldigt bra vän i. Kunde hon ha en så ondskefull mamma? Tankarna virvlade runt i huvudet på mig.
Och om hon nu var en sådan bra vän som jag trodde mig... varför hade hon inte berättat det? Fast visserligen kunde jag förstå henne. När man stod för det goda ville man säkert inte erkänna att en av sina föräldrar var en av de ondaste på andra sidan. Men ändå. Jag kunde inte hjälpa att jag kände mig en aning sviken.
Lugnet lade sig i klassen efter någon minut då Alecto bara hade suttit tillbakalutad bakom katedern och sett belåten ut över att ha avslöjat en så stor hemlighet.
Men jag vägrade ändå att ta upp min trollstav och utöva någon besvärjelse på kaninen.

Jag såg illsket på Alecto, tog min stav och kaninen låg död framför mig.
Jag hade övat det så många gånger att jag hade lärt mig att inte känna något.
Jag tog min väska och lämnade klassrummet utan att se mig om.
- Straffkommendering, miss Forest eller rättare sagt Lestrange, sa Alecto med ett flin men jag struntade i det och gick inte tillbaka.
Vad skulle alla tro om mig?, jag var inte som henne, det borde väll folk ha märkt? Och vad skulle Gemma tycka att jag inte sagt som det var?, men å andra sidan hade jag inte prata med henne försen i går.
Jag gick längst korridorerna och ut på skolområdet, jag gick in i skogen och till en glänta där jag visste att testralerna fanns.
De brukade alltid trösta mig när jag var upprörd, men de kunde inte ändra vad som snart hela skolan skulle veta.
Tänk om ingen ville va med mig mer?, tänk om jag inte fick vara med i DA?
Men jag hade i alla fall Neville, han brydde sig inte även om det var min mor som hade gjort så att hanns föräldrar är på Mungos.

Jag tittade storögt på Alex när hon utan ett ljud fick kaninen till att falla ihop livlös på sin bänk. Inte en min röjde hon, men jag såg ilska i hennes ögon. Därefter bara gick hon.
Jag behövde inte tänka en längre stund. Min straffkommendering var redan bokad, för jag tänkte inte utföra någon dödsförbannelse. Inte idag och inte på denna kaninen i alla fall.
Snabbt sopade jag ner mina böcker i väskan och rusade ut ur klassrummet. Jag kunde höra hur Alecto surt frågade resten av klassen om någon mer ville lämna rummet med en säker biljett hem från Hogwarts. Men jag vände mig inte om för att se ifall någon mer gick.
Jag såg Alex runda hörnet lite längre fram i korridoren och jag småsprang efter henne. Hela vägen ut till kanten av Den förbjudna skogen. Jag såg henne fortsätta in bland träden, men jag tvekade lite. Där inne fanns djur som kunde vara riktigt farliga. Till slut tog jag ett djupt andetag och började sicksacka mig fram mellan träden.
"Alex!?" ropade jag.

Jag hörde Gemma ropa efter mig och jag stannade och vände mig sakta om.
- Ja, Gemma, vad är det?, är du inte rädd som alla andra att jag ska döda dig?, du ser ju vad jag kan göra, sa jag med upprörd röst och tårarna rinnande från kinderna.
Jag fortsatte att gå och kom fram till gläntan där testralerna beefann sig.
Jag trollade fram äpplen och gav till dem och en fölunge buffade på mig och jag loog lätt mot dem.
Testralerna trodde i alla fall inte att jag var ond.

Jag tvärstannade några meter ifrån henne när jag hörde vad hon sa. Jag skulle precis börja skaka på huvudet när hon vände sig om och fortsatte att gå. Så jag följde efter.
Till slut stannade hon i en glänta och började leka med sin trollstav. Jag ställde mig precis bakom henne och talade tyst och lugnande.
"Jag vet att du kan göra så för att du har varit med i DA länge. Mer än hälften i klassrummet kunde göra exakt samma sak, det är ingenting som har med din mamma att göra."
Det kändes konstigt att prata om Bellatrix som en mamma.
"Varför skulle jag vara rädd för dig? Jag VET att du inte är som din mamma. Hade du velat döda mig hade du gjort det under alla år som vi har sovit i samma rum."
Därefter tystnade jag så hon fick tänka på vad jag hade sagt.

Jag vände mig om och log svagt mot henne.
- Tack, men resten utav skolan vet det inte, förr var det bara Draco som visste.
Men han lovade att inte säga något, och det har ju hållit.
Men nu vet hela skolan det, du och Neville tog det ju bra men resten, sa jag med en suck och strök en testral över mulen.
- Visst är de fina, sa jag leende och såg på dem.
- Sen så har väll det visst med min mamma att göra, hon har lärt mig allt.
Och jag älskar henne på sätt och vis, jag vill inte göra henne besviken samtidigt som jag vill gå min egen väg, sa jag tungt och såg på henne.
- Du vet att jag är dödsätare med, sa jag suckande och visade henne märket.
- Jag är tvungen att stå på deras sida, det är därför jag tränar er i DA, för att jag vill att ni ska klara er.

Jag stirrade med den svarta dödskallen men en orm som tunga som var präntad på Alex's underarm. Detta varr ytterligare några fakta som jag inte hade haft en aning om, och som var absolut orosväckande.
- Men... jag trodde att dina föräldrar var skiljda, sa jag förvirrat.
Men nu när jag tänkte efter kunde jag inte riktigt sätta fingret på varför jag hade trott det.
- Och din pappa då? Är han också?....

Mitt inre var i uppror. Jag hade funnit en vän i Alex. Jag hade inte haft någon vän under hela min skoltid, och jag hade varit så lycklig sedan resan till skolan igår.
Men allt som jag fick veta nu. Visst... det förändrade inte Alex som person, men jag såg på henne nu med nya ögon.
- Men... började jag igen. - Vad händer när vi väl ska strida? För kriget kommer nå oss också, det vet vi alla. Vilken sida ska du stå på då?

- Min pappa är Rodulphus Lestrange, Bellatrix make.
Men de ville inte ta hand om mig när jag var liten.
Så jag fick komma till min fosterfar, Max Forest.
När sedan Voldemort förlora sin makt, blev jag i papperen hanns riktiga dotter och jag fick efternamnet Forest.
När sedan min mor och far bröt sig ut ur Azkaban letadede upp mig och sedan dess har jag tjänat Voldemort och blivit en utav hanns dödsätare.
Men jag bor ibland hemma hos min fosterfar och jag har offeciellt varit hanns dotter fram till nu, sa jag och suckade lite och vände mig sedan till henne.
- Nu är jag Alexandra Lestrange och jag är deras dotter även i papperen.
De hotar med att döda min fosterfar om jag inte slåss på deras sida i kriget, det är hopplöst, sa jag och slog händerna för ansiktet och brast i gråt.

Jag lade klumpigt en tröstande arm över Alex's axlar för jag visste inte vad jag skulle kunna säga för att trösta henne med ord. Vilken sits hon satt i. Hon verkade ju god i själen men tvingades till ondhet för hon inte ville att oskyldiga skulle dö, i detta fallet hennes fosterfar.
- Men du, varför har du inte rymt från det hela? Som...
Jag hejdade mig i sista sekunden. Jag hade varit på väg att säga "som jag" för jag hade inte tänkt mig för. För att hon inte skulle märka mitt avbrott fortsatte jag snabbt.
- Du hade kunnat gömma din fosterfar och dig själv hos någon av medlemmarna i DA. Eller varför inte Fenixordern?

((Förlåt mitt långa avbrott. Jag har flyttat och har inte fått internet till nya lägenheten. De krånglar =())