Untold, deep and burning feelings. [SV]

Jippi!
Fantastiskt^^

Som vanligt, jättebra! Stackars Lily...

Tack! Håller på med kapitel 9 nu, och jag har kommit lite mer än halvvägs. c:

På Fredag ska jag till fjällen igen, och nu vet jag ju att det inte finns något internet där. Men jag kommer publicera det innan jag åker, och kanske skriva lite grann där. ^^)

Yey!

Kapitel 9
Jenna och Harry (Harrys synvikel) :

Jag mötte Jenna utanför Stora salen, precis som vi sagt. Hon såg stressad ut, mer än vanligt alltså.
”Vart har du varit, Harry? Jag har väntat i minst en timme.”, mumlade hon och började snabbt gå mot klassrummet.
”Ta det lugnt, Jen. Det är tio minuter kvar.”, svarade jag lugnt, och kunde inte låta bli att flina lite.
”Tio?”, pep hon. ”Det tar minst fem minuter och gå dit, sen ska vi ta upp böckerna, och man vill ju vara där i bra tid. Och vem vet vad vi stöter på i korridoren. Och…”
”Tyst.”, avbröt jag henne. ”Det är första dagen. Ta det lugnt.”
Hon tog ett djupt andetag och nickade.
”Du, kommer du och tittar på quidditchträningen ikväll?”
”Ikväll? Det är ju bara första dagen!”
”Ja, men Puddlemere vill verkligen att vi ska vinna i år… igen.”, sa jag och blinkade.
Jenna gav mig en tydlig jag-bryr-mig-inte-om-quidditch blick. ”Kanske. Vi kommer säkert få läxor.”, sa hon. ”Och Ravenlaw kommer ändå vinna i år.”
Jag fnös högt. ”Säkert.”

Fem minuter senare satt vi i Förvandlingskonst-klassrummet på bänken längst fram, närmast fönstret. William och Sam, mina Gryffindor-kamrater hade satt sig bakom oss, och de pratade ivrigt. Om någonting ointressant, säkert.
Professor McGongall kom in i klassrummet, och som vanligt blev det knäpptyst i klassrummet när dörren bakom henne slogs igen.
”God morgon, elever.”, sa hon med sin höga, bestämda röst. ”Ni kan ta fram Nödvänding trollkonst årskurs 5 och slå upp sidan 14.”
Klassen gjorde som hon sa, och jag kunde inte låta bli att sucka högt när jag såg att kapitlet handlade om att få stenstatyer levande, någonting vi gått igenom en hel del förra året. Jag var bra på magi, men just detta var svårt.
”Som ni säkert förstått handlar kapitel två, det vill säga det kapitel vi nu ska jobba med, om att förvandla stenstatyer till dess levande motsvarighet.”, sa Professor McGongall. ”Ja, miss Murray?”, tillade hon när hon såg att Jennas hand viftade i vädret.
”Ska vi inte jobba med kapitel ett?”, undrade hon, och jag kunde nästan höra klassen sucka ljudlöst.
”Jag tycker inte det var lika viktigt som de andra sakerna i denna bok, och vi har inte så fruktansvärt mycket tid innan era G.E.T-prov.”, förklarade Professor McGongall. ”Men jag uppskattar eran arbetsiver.”
Jenna bara nickade och log blekt till svar.
”Idag ska vi försöka med små fåglar. Som ni säkert kom ihåg var trollformeln Avifors.”, fortsatte Professor McGongall. ”Kommer ni ihåg handrörelsen? Så här.”, sa hon och visade en mjuk handrörelse som avslutades med en skarp snärt. ”Så, glöm inte handrörelsen. Denna förvandling kommer med i eran G.E.T, så var noggrann och tro på er själva. Ni ska få öva på dessa.”, hon uttalade pekade med trollstaven mot ett stenbord bredvid katedern, och med ett lågt dunsade stod plötsligt lite mer än ett dussin sten fåglar på bordet.
Eleverna reste på sig och gick för att hämta var sin staty. Min föreställde en liten fågel, med ett huvud som nästan var större än kroppen.
”Läs sidorna 14 och 15 innan ni börjar!”, ropade Professor McGongall över ljudet av elever som reste sig och satte sig.

Jenna lyckades först med sin staty (inte för att någon väntat sig nåt annat) och fick därmed fem poäng till Ravenclaw, och sedan två fnittrande Ravenclaw-elever som jag kände igen som Mae och Bree Vane, och sedan några av mina Gryffindor-kamrater också.
”Avifors.”, sa jag och riktade tollstaven mot stenfågeln, samtidigt som jag försökte att inte låta min ilska över att inte klara det gå ut över handrörelsen.
”Försök vara lite mer mjuk i rörelserna.”, sa Jenna hjälpsamt. Hon hade förvandlat sin fågelstaty levande så många gånger att Professor McGongall inte hann hjälpa henne att förvandla tillbaka den till sten, så hon fick göra det också.
”Avifors.”, sa jag och gjorde en ironisk, överdriven rörelse med staven. Till min förvåning blev fågeln levande, utom ett av benen som fortfarande var av sten.
”Bra jobbat Mr Styles.”, sa Professor McGongall, riktade sedan sin stav mot fågeln, och den blev av sten igen. Jag suckade högt.

SUUUUUUPEEEEEERRRBRAAA!!

GUUUD VAAD BRAAA!
Ja, du skriver helt fantastiskt , I can't understand how you write so well, maybe magic. xD
Mer när du har tid. =)

My Rowling vad du skriver bra!

mera

MERAAAAAAAAAAAAAAAAAA