30th Anual Hunger Games [SYOT]

Mer snart, darlin'? 8D

Part 4

I slow motion faller Emelesel genom luften. Den dramatiska bakgrundsmusiken stiger och huvudstadens invånare sitter alla och gapar framför sin tv. Sanna var också lite förvånad att hon hade puttat henne. Men det var något med grottorna, mörkret och luften som gjorde henne galen. Lågt temperament var en av sakerna som hände med henne. Hon klarade nästan inte av det.

Det som hade fått henne att explodera den här gången var Emelesel’s sponsorgåva. Glasögonen skulle göra henne okrossbar om de inte samarbetade. Hon skulle kunna ta dom alla när som helst. Ett växande hot. Sanna tänkte inte acceptera detta. Det var hon som skulle vinna. Så hon satte in en stark spark i hennes mage vilket fick henne att tappa balansen och börja falla. Visst, kartan skulle klara sig, men glasögonen? Knappast.

Hanna är redo. Hon har försökt sova sig igenom hela dagen och lyckats hyfsat. Hennes mage verkar tom och även fast hennes hjärna protesterar börjar hon springa ut i mörkret. Det var dags. Tillslut hör hon någon skifta i position och det lilla svaga ljudet växer medans de ekar fram i den smala gången. Hanna byter genast position och tillslut hittar hon en sovandes Lisen bakom en grupp stenar.

Men huvudstaden ville ha en strid, inte ett enkelt mord på någon som låg och sov. Så spelledaren släppte en mellanstor sten några meter bort vilket fick Lisen rycka till och se sig förskräckt omkring. Lite panik fyller henne när hon inser att hon inte har något rep för tillfället. Inget vapen. Hennes ögon hittar snart Hanna som står sex meter bort. Sin ryggsäck har hon slängt längre bort i gången och hon är helt fri för att röra sig mot Lisen.

Snabbt är hon uppe på sina fötter och Lisen håller upp sina nävar, redo för att slåss. Men allt går för snabbt. I ena sekunden ser hon Hanna stå där i det svaga ljuset med ett hånleende på läpparna, och i andra sekunden känner hon hur hela hon blir stel. Hanna pressar hennes muskler över hela hennes kropp och hon känner sig punkterad och stel. Hela hon fryser till och faller hjälplöst ner på marken.

Vart hade hon lärt sig det där? Att röra sig så snabbt... att kunna göra så mot en annans muskler? Men Lisen kommer aldrig då ett svar eftersom hon helt plötsligt känner en stor tyngd falla mot hennes revben. Något bryts och hennes lungor slutar funka. Hennes hjärta slutar slå och Hanna försvinner snabbt iväg från platsen innan någon annan hinner dit.

Revolt och Olive har just slått läger i ett litet utrymme som såg nästan ut som ett litet rum. Rummet är fyllt av gammalt bråte och trä. Det är litet och mörk – det perfekta gömstället. Just när de ska slå sig ner hör de båda ett långsamt, skrapade ljud. Förvirrat ser de sig omkring, men det är för mörkt för att se. Det är för sent när de inser att deras utgång blir blockerad av en stor sten. Med skrik och bankanden mot den stora stenen som hindrar dem från att komma ut hör de bara skratt och ett lågt mummel från andra sidan.

På andra sidan står Will och Sey, lite stela efter att ha rubbat på den stora stenen för att stänga av deras utgång. De hade väntat vid öppningen hela dagen bakom den stora stenen. Något som förundrade de båda var att stenen passade perfekt till ingången. Som att de var meningen att den skulle kunna stänga av utgången. Som att de var meningen att de skulle flytta på den.

Will rotar fram den silvriga flaskan han fått av sin mentor och böjer sig ner till den lilla öppningen vid botten av det vänstra hörnet till ingången. Så börjar han försiktigt hälla ut vätskan som snabbt glider in i rummet med de fångade deltagarna. Bankandet stannar för ett tag men blir snabbare efter några sekunder. Antar att de hade listat ut hur de skulle dö. Sey tänder tändstickan och håller upp den, stirrandes mot den lilla lågan. Kanske också för att hålla spänningen och visa upp sitt arbete för det här mordet. Så, med ett slugt flin släpper han den som snabbt hittar oljan och elden börjar slingra sig in i det lilla utrymmet.

Revolt får panik när hon känner oljan mot sin hud. De trodde det var vatten först, men så när de hade insett att de var olja brast paniken ut.
’’De tänker bränna upp oss levande,’’ viskade Olive chockat. Med uppspärrade ögon ser Revolt sig skräckslaget omkring. Det här kan inte hända. Det får inte hända. Det måste finnas en utväg. Men nej.. fångade förevigt. Hon skulle dö här inne.

Olive vänder sig mot Revolt med tårar i ögonen. Hon har slutat banga mot stenblocket och ser nu på Revolt i ett rop på hjälp. Stöd? Men Revolt kan inte ge något av dem. Hon är lika vilsen.
’’Ta min hand,’’ viskar Olive. Revolt kan inte hitta några ord, hon känner sig stum. Men hennes hand finner snart Olives skakiga och kramar hårt.
’’Synd att du aldrig blev konstnär Ollie,’’ får hon tillslut fram. Olive skakar snabbt på huvudet och torkar bort en tår.
’’Det är okej. Tack Revolt.’’

Snart finner de att hela rummet är i lågor. Temperaturen är förfärlig och de känns som att deras blod kokar. Men de gör inget för att stoppa elden. Lågorna slickar väggarna och äter upp allt de kan få tag på. Den är för stark. Ett monster som snart kommer sluka allt i deras värld. De står stumma och skakandes i mitten av rummet. Revolt skriker när en av de stora bjälkarna från taket faller ner och allt de båda någonsin har kämpat för i sitt liv sjunker.

Så fort Sey och Will hade hört det första skriket hade de börjat springa. Men de ser sig inte för och springer in i något hårt. De ställer sig snabbt upp och ser sig förvirrat runt. Två kanoner slår och de finner sig öga mot öga med Twix och Puffozorro. I handen har Poffozorro en yxa medans Twix backar långsamt undan med två ryggsäckar.

’’Will!’’ ropar Sey, men det är för sent. Yxan hugger in i Will’s hud och ett vidrigt ljud uppstår. Rött är allt Sey kan se. Rött, flytande varmt blod. Han ser hur sin vän faller ner på knä och hur huvudet hänger. Han springer fram mot Poffozurro och slänger in henne med huvudet först mot väggen. En kanon går av och hans ögon söker mordiskt efter nästa offer Twix. Men han kan inte hitta henne. Hon är borta. Svärandes slår han till väggen vilket får hans näve att börja blöda, men han bryr sig inte just nu. Sey ligger nu ner, hostandes på stenmarken. Med ett plågsamt uttryck hukar sig Sey sig brevid sin allians.

Olivia är trött, mörbultad från sitt fall ner för ett brant stup och magen kurrar. Hon har sett folk gå förbi hennes gömställe. Twix var en av dem. Hon hade just sprungit förbi snabbt som ljuset. Olivia hade hört kanoner och var ärligt talat chockad över att Twix var så kallhjärtad att döda folk. Själv hade hon suttit här, gömd i den lilla sprickan i berget där bara hon kunde få plats. Hon hade bröd och en halv flaska vatten, men hon vågade inte ta något utav de. Fast någonstans där inne hörde hon en välbekant röst som sa åt henne att äta. Om hon blev dödad skulle hennes mördare ta vattnet och brödet utan tvekan.

Men hon var stark nog för att besluta att hon skulle vänta tills nästa morgon för att äta och dricka. Plus, nu så här långt inne i spelet kunde en halv flaska vatten spela en stor roll i hennes överlevande. Hon hade letat rätt på en spade, tung och sträv i hennes händer. Men det var hennes vapen och hennes försvar. Inte en chans att hon skulle gå ner utan en fight. Plötsligt, precis när hon skulle gå och lägga sig börjar marken skaka och stenar börjar rasa. De försökte döda henne. Spelledarna alltså. Hon var för tråkig. För oskyldig och anonym. De ville ha våld och död. Hon var inget av dem. Hittills. Olivia visste att snart skulle den hjärtlösa mördande monstret komma fram. Hon hade det inom sig. Och när hon väl var monstret var hon nästan oslagbar. Snart skulle hon låta det gå fritt i den mörka gruvans gångar och ta ner vem som en kom i hennes väg.

Knytnäven flyger igenom luften och träffar Sannas käkben med världens kraft. Handen är kall och blöt, men det spelar ingen roll. Blodet rusar upp till kinden och får det att hetta till. Det känns nästan som att hon är i eld. Sanna kisar surt mot Emelesel samtidigt som hon förbereder sig för ett nytt slag.

Mine och Lucy står tyst vid kanten och tittar på. De har inga idéer på att göra slut på bråket. Det är trots allt inte många deltagare kvar i hungerspelen, och det här var bara en fördel för de alla. Ju mer borta desto bättre. Och en karriärist? Ännu bättre.

Sanna tappar luft när sparken träffar henne i magen och hon backar ostadigt tillbaka tills hon faller ner på marken nära ryggsäckarna. Hennes hand letar desperat efter något att försvara sig med. Snart hittar hon en hacka och hon trycker in den i hennes fiendes hud så hårt hon kan. Emelesel skriker ut i smärta och ilska och börjar snubbla bakåt. Så djupt hade den inte gått, men den hade träffat musklen absolut. Blodet börjar rinna och Lucy, mine och Sanna stirrar i chock.

Emelesel rör sig ostadigt mot sin ryggsäck, slänger den över axeln med ett lågt plågsamt stönande och ger Sanna en mördande blick.
’’Kryp iväg du,’’ skrattar Sanna och suckar ut. Mine ger henne en frågande blick. Skulle de följa efter och ta hennes liv? Men Sanna skakar bara på huvudet. De skulle nog ta henne snart.

’’Hjälp mig!’’ snyftade Emelesel i tystnaden. Emelie hör henne. Hon står gömd i skuggan och är på väg att sova. Gråten blir svagare, men hon hör hur Emelesel kollapsar ner på marken och gav ifrån sig låga, förbannade svordomar gång på gång. Någonting inom Emelie vill gå fram till henne och ta hennes liv. Slita sönder det som Emelesel själv hade gjort med så många andra. En annan liten del ville hjälpa henne. Men inget av de blev av- för Emelie är en ensam varg. En skugga som väntar tills slutet för att komma hem.

Kapitles låt:
http://www.youtube.com/watch?v=6Sr7OXlIVJU

Starring:


RIP:

OMR VAD AWESOME!! ♥

Åhh.. vad synd att Will dog Fast vad smarta dem var, det där skulle ju inte jag kunna tänka ut xD
You have a really funny and smart brain, Avifors xD

Men bajsstjärt att jag dog. D:

hmm jag hann i alla fall döda //not even sorry//

Jättebra Kommer nu att välja någon som jag ska sponsra

Underbart. ♥

Fast jag förlorade min bundsförvant.. ;_;

Wonderful, my dearest dear ♥

Neeeeeej! Men jag fick i alla fall döda några innan jag dog

Har nu sponsrat och jag tror det kommer med i nästa kapitel. Annars dödar jag avifors