Någon som vill rolla?

"För att jag betalar tillbaka gamla skulder." Svarar Zack och drar lite i sin keps. Han hade otroligt många skulder från sina första år. Josh och hans gäng hade räddat Zack från polisen, slagsmål, affärsägare och privatpersoner han slutit pengar ifrån. På den tiden han var oerfaren. "Ja, men du behöver inte oroa dig. Jag tror iallafall inte det." Säger Zack.

Rosie reste sig hastigt upp.
"Vadå? Jag oroar mig redan! Kanske inte för min egen skull, men vad händer med dig nu då? Fattar du inte att jag tänker på dig med? Jag är faktiskt ingen egoist fastän jag påminner om en!", sa Rosie barskt. Hon ville nästan skrika, men det skulle låta för fånigt. Rosie var kvicktänkt och tänkte alltid för hur hennes ord skulle låta i någon annans öron.

"Jag är inte riktigt den sortens person som låter andra hamna i trubbel på grund av mig." Svarar Zack och låter sig inte rubbas. Han ser på Rosie. "Du behöver inte oroa dig. Jag tror att vem det än är prioriterar de som är en aning högre upp i gängets rangordning." Det är en sak som Zack egentligen intalar sig. Men om Josh var jagad så måste de vara så, egentligen.

Rosie teg. Hon slutade inte oroa sig, vad Zack än sa. Efter hans ord verkade det som om han inte förstått att Rosie oroade sig för honom, inte för sig själv. Självklart skulle hon gräma sig om hon och inte Zack satt på ungdomsanstalt, men hon skulle gräma sig minst lika mycket om Zack satt där. Det var liksom ingen skillnad.

Zack ser på henne. Han borde hållit käften. Korkade han som inte verkar veta när det är dags att sluta snacka. Han menar verkligen väl, men nu måste han ha sjabblat till det. Zack vet knappt om det är en polis eller någon alldaglig galning heller. Han suckar.
"Sorry, jag borde inte har berättat och oroa dig." Säger Zack.

Rosie var tyst en stund. Sedan sa hon;
"Nä, det var nog bättre att du sa det istället för att hålla käften. Jag skulle ändå, kanske, fått det tvingat ur dig", sa Rosie. "Vem är det som är efter er egentligen? En tjänsteman?"

"Säkert?" Undrar Zack vid Rosies påstående om att hon kunde tvinga det ur honom. Han är rätt bra på att inte säga något. Även under press. "Jag gissar på att det är en tjänsteman men ingen verkar vara riktigt säker." Säger Zack och undanhåller en suck.

Rosie tystnade.
"Du Zack, vore det inte bättre om... Om vi skulle skiljas åt nu? Jag vill verkligen inte vara i vägen. Du kunde fly någonstans... Ut ur staden, eller ur landet, eller hur?"

Zack rycker på axlarna.
"Jag tvivlar på att du skulle vara i vägen vad jag än gör." Tänker Zack. Men han säger det inte högt. På något sätt känns det som att han inte borde dra. Det vore egentligen fegt. Något av de värsta man kan göra. I hans värld. Josh är säkert på väg till närmaste tåg för att sticka till utkanten av Spanien.
"Det bestämmer du. För mig spelar det ingen större roll." Säger Zack och rycker på axlarna.

"Om du inte tycker att jag är i vägen och du inte är i fara håller jag mig gärna till dig." Sedan fick Rosie en idé. "Jag har förresten tänkt på att flytta. Dra utåt, gärna längst ner till sydkusten. Åka över havet... Jag vill se världen." Rosie log glatt.
"Och nu tänkte jag att jag vill verkligen göra det. Följer du med?"