Dragonfliers

"De med vett i huvudet lägger av med sånt, det skulle ju aldrig hända", sa Ellen och blinkade över axeln. Sedan vände hon sig mot männen igen.
"Men allvarligt, vem kan man lura med sån skit?" Hon tänkte säga något mer, men en av männen tittade på henne. Blicken var fylld av sorg och ilska. Ellen hörde en röst i huvudet.
"Var en drakryttare."
Ellen rös när blicken borrade sig in i henne.
"Snälla, sluta", viskade hon när hennes hemska liv flimrade förbi.
Männen verkade inte höra henne.
"Det är krig mellan folken i De forna drakryttarnas rike. Drakryttarna var och borde vara fredskipare. Ni ska väckadem till liv och återställa ron. Den som inte är med, kommer returneras hem å det snaraste."
Ellen sa inget. Hon var rädd för männen. De skadade henne. Tortyr.

Alice tittade på Ellen. Konstigt, för ett tag kändes det som...
"Men ta oss dit då" säger hon vänd mot männen, en aning ivrigt. "Och en sak till. Har ni någon musik? Typ vilket instrument som helst bara?" undrade hon eftersom att hon inte skulle klara sig särskilt länge till utan musik.

Jag tittar sarkastiskt på Ellen, måste hon vara så puckad? Men jag är inte så bättre själv, jag syns inte och jag fins inte. Jag tittar upp på männen och hör vad dem säger. " drakar" säger jag så tyst att jag knappt hör det men det gjorde männen. " ja, drakar som du sa Sonya!" jag ser på honom. Hörde han mig? Oj!

Ellen slöt ögonen och teg. Hon hörde männen svara Alice.
"Några lyror, några harpor." Hon kunde höra en ledsen underton. "Just nu är det bara krig, ingen kultur. Ni måste kriga som drakryttare. Kom hit, allihopa. Tiden att åka till ert rike är inne."
Ellen rörde sig inte.
"Ellen..."
"Frukta ej, mitt barn."
Ellen ryckte till igen, men rörde sig motvilligt mot mannen, som sträckte ut en hand. Var hon den enda som hörde röster?

Silver gick villigt fram. Det här hade hon väntat på hela sitt liv. Att hennes böcker skulle bli sanna, att hon skulle få kämåa. Att hon skulle få se drakar och vad annat som fanns att se i denna värld. Hon skulle få bli en drakryttare, äntligen hon hade drömt om det men aldrig trott att det skulle bli verklighet.

Alice stod kvar helt stum en stund. Sen vaknade hon till. Harpor är ju alltid något men...
"Inte ens en gitarr, eller ett piano, eller någon sorts flöjt?!" sa hon och tittade på männen.
"Alice, du kommer att finna några som gör dig lycklig. Kanske är en av dem någon du känner"
Hon tittade sig fövirrat omkring.

Simon ser på männen. Han litar inte på dem. Inte alls. Hans pappa lämnade honom som liten, så han har ingen tro i någon av dem. Han vill inte gå över tröskeln. Han är säker på att det bara är dravel. Samtidigt är han inte säker alls. Han betraktar de andra. När de går framåt, står kvar. Han har aldrig varit mycket för grupptryck.
"Lita på mig."
Simon tittar direkt upp från marken.
"Lita på mig." Upprepas det i hans huvud. Han möter en av männens blick. Den är förstående på något sätt och av någon anledning är det tryggt. Men Simon vill ändå inte.

Alice grå fram lite men stannar. Hon vänder sig om och går fram till Simon. Hon ställer sig framför honom och sträcker fram handen. "Kom" säger hon mjukt. "Lita på mig"

Simon rycker till som smått när Alice upprepar meningen som precis ekat i hans huvud. Men han litar på Alice. Han litar mer på henne än de flesta andra. Han tar hennes hand och nickar kort.

Alice ler och drar långsamt med sig Simon över tröskeln.