War beatween God and man (rollspel)

( Jag med. D: Men jag börjar redan få slut på fantasi. XD )

"Du är för destruktiv, Mirtha." Svarar Dea mjukt. "Du har redan fått din vilja fram innan, de stora ödlorna dog ju ut, som du minns. Det bringade oss bara dessa människor. Varför ska vi ge upp helt på den här rasen när vi gjorde det med den förra?" Frågar hon sedan en aning trotsigt. "Dessutom är det väl vårt arbete att forma världen och inte förgöra dess liv gång på gång när det inte går som vi tycker det ska? Det verkar orimligt att det skulle vara meningen med att ha våra förmågor." Dea tycker nog precis lika illa om människornas släkte som Mirtha, men Dea har iallafall förmågan att se potentialen som existerar bland få av jordens invånare. "Fortsättningsvis, vem ska ta hand om djuren som tålmodigt gjort omställningar efter människan och dess beteende?" Man kan säga mycket om Dea, men hon är väldigt envis när det kommer till saker hon inte tänker ge upp på. "Om vi ville stoppa dem, hade vi stoppat dem för länge sedan. Nu borde vi finna kreativare lösningar på problemen istället för att vara enspåriga och bete oss som människorna." Hon betonar det sista ordet, att bete sig som en människa, barbari och krig är vad som sprids runt rasen. Ska verkligen gudarna också sänkas till den vedervärdiga nivån?

Elena var på väg hem efter ännu ett strövtåg genom staden. Tre män hade hon brackt om livet och dess rikedommar fanns nu i säcken över hennes axel.
Tre män, stora feta pampar, som enligt henne mänskligheten kunde klara sig utan. De som tar från andra för att bli ännu fetare, faller sin egen dödsdom.
Elena fortsatte gå mellan de allt mer mörknande gatorna. Månen var hennes ända och trogne vägvisare, bland de folktomma och tysta gatorna.

Mirthas blick blev ilsk vid Deas ord
"Sänk mig inte till deras nivå. Människorna ser inte bortom sina näsor, de tänker enbart på sig själva ingen annan. Om en av dem dör är de andra snabbt där och roffar åt sig dyrbarheterna" sa Mirtha hon hade höjt rösten "De har vänt oss ryggen, de visar oss ingen respekt och de har glömt vem som styr över världen och hur beroende de är av oss" sa Mirtha allvarligt
"Käraste, Dea har rätt jorden kan inte fungera utan människor. de frodar den och vissa av dem har fortfarande tron kvar" sa Haltor och såg på sin fru
"Så ni båda föreslår att vi låter människorna vara, låter dem leva sina liv tills de helt glömt bort oss? tills de har förstört jorden och istället för att vi dödar dem dödar de varandra och allt som kommer i deras väg" sa hon tålmodigt "är det eran ide?" frågade hon kallt

"Måste jag upprepa mig, Mirtha? Vi är gudar och gudinnor, vi kan se vilka som befläckats och rensa bort dem, du får ta liv utan att vi behöver utrota hela arten." Svarar Dea simpelt. "Självklart måste vi se till att alla av våra jämlikar håller med, därför skulle en kompromiss vara en utmärkt lösning för att man ska ge alla vad de vill ha utan att behöva utrota ett enormt framsteg i skapelsen." Fortsätter hon, av goda skäl vet Dea att de enda som troligen går att rädda nu är barnen, men barnen kan inte leva utan föräldrar eller äldre som kan sköta dem och ta hand om dem. Det är en återvändsgränd. Men Dea har också sett de som fortfarande har rena hjärtan, de som fortfarande kan ge sitt allt för att göra gudarna lyckliga utan att vänta sig något annat än icke-vrede som belöning. En litet pris att betala i jämförelse med vad de uppoffrar av sina liv när de ger. Dea har sett fattiga som inte ens kan ge sig själva mat på bordet ge henne det sista det har i gåva. Den gåvan räknas tusenfalt i hennes ögon.

"Dea du får mig att skratta varje gång, du är för svag för att ta någons liv!" började Mirtha "Du bör hålla dig till dina växter och inte lägga dig i vem som bör dödas eller inte. Jag anser att vi rensar bort dem alla för att försöka på nytt" sa Mirtha bestämt
"Mirtha" sa Haltor varnande "livet är en väderfull gåva och jag skulle helst av allt se att du inte dödar dem alla jag skapat" sa Haltor och tittade upp i sin frus svarta ögon och hon bara fnyste till svar och vände bort blicken
"Jag må tro att ni båda har rätt. Det största problemet här är att välja ut rätt människor som skall få leva. Väljer vi fel är vi tillbaka där vi började! vi måste välja de som aldrig kommer vända oss ryggen!" sa Kurogane bestämt och Mirtha vände sig mot honom, hon var inte nöjd med att de alla hade så stort hopp till människorna och att de var villiga att spara dem alla men hon sänkte tillsut huvudet några centimeter och gav med sig

Leslie tog fram sin fickkniv och började stycka fågeln. Mannens ord ville inte lämna hennes huvud, så när hon kröp ihop för att sova lite så låg ett äpple och lite mindre än halva fågeln ute på stenen hon ibland använde som offer plats. Leslie slöt ögonen och sov inom några minuter djupt.

"jag vill döda alla som bor i hamnarna, dem lovade att ge mina döttrar mat men dem gör inte det!" det var det första jag sagt på mötet, oftast brukade jag inte säga något alls. Jag brydde mig inte om människorna, så länge dem gav mina döttrar mat var jag lugn. Men nu hade dem slutat med det och jag var arg. Jag kände för att dränka en hel stad och det var inte likt mig.

"Men är inte det delvis mitt fel då som inte lyckats ge människorna tillräckligt med mat så de kan mata dina egna?" Frågar Dea Onde trotsigt. Indirekt kan det vara hennes fel, om människan verkligen hade tillräckligt skulle det inte vara ett problem för dem att mata munnarna på de som behöver. Men girigheten har förstås tagit överhanden. "Dessutom tvivlar jag på att varenda en av de tusentals som bor i hamnarna gömt undan tanken på att mata dina döttrar." Fortsätter hon och tänker inte bry sig om Mirthas uttalande om att hon inte kan mörda. Det är inte hennes arbete att ta folks liv. Hon ska upprätthålla liv.

Kurogane såg på dem alla och suckade
"mina vänner, vi är inte här för att vända oss mot oss själva. i stunder som denna skall vi stå enade mot de som vill oss illa och lämnar oss bakom sig" sa han högt och tydligt "Jag ser att det är på sin rätt att visa människorna vem det åter är som bestämmer över denna jord! Jag förklarar här med att kriget mot människorna och deras girighet är inlett. vi har som mål att få dem att åter tro på oss!" sa Kurogane tydligt och såg dem alla i ögonen och Mirthas ögon glänste till av glädje äntligen något hon kunde roa sig med