Voldemort är tillbaka (Privat roll)

Laura såg upp och såg roat på Klaus. "Kan du inte dö alls? Något sätt borde det väll finnas?" sa Laura intresserad. Inte så att hon ens tänkte tanken på att döda honom men det var intressant. Hon hade aldrig träffat en vampyr förr.

"Om jag avslöjar det vad har jag då för mig själv" sa Klaus och Cara bara suckade och reste sig upp och snubblade men hon hann inte landa på marken fören Klaus fångade henne
"Jag kan ramla själv utan att någon behöver fånga mig" sa hon irriterat även om hon var förvånad över att han faktiskt hade fångat henne. men hon försökte putta bort honom, det hände inte så mycket men hon fick i alla fall säga sin åsikt. nu försökte hon bara bestämma åt vilken riktning hon stod och åt vilket håll huset ligger
"Om du letar efter huset är det åt vänster eller åtminstone stigen" sa Klaus
"Jag klarar mig själv, det har jag alltid gjort" sa hon irriterat och började gå tillbaka

Laura ryckte på axlarna. "Visst säg inget då." sa hon bara och såg på Cara som snublade.
"Cara." sa hon försiktigt och såg på henne. "Varför låter du dem inte fixa dina ögon?" Hon och Klaus följde efter Cara tillbaka. Hon verkade fortfarande vara irreterad, men hon kunde inte låta bli att bli irreterad över Caras ord.
Vadå klara sig själv? Det hade hon ju gjort till viss del men inte alltid.

Cara stannade plötsligt och sänkte blicken lite
"För att jag inte vill se Laura" sa hon lågt "Jag vill inte veta vad som händer i världen, jag vill inte se all smärta igen, allt lidande" sa hon och tog ett djupt andetag "Jag såg tillräckligt under kriget och när jag blev blind slapp jag allt. jag kunde leva i min egen värld utan allt det där! därför ber jag dem inte fixa mina ögon" sa Cara bestämt och hindrade tårarna
"Cara..." började Klaus
"Nej inte ett ord" sa hon bestämt "Jag vill inte att någon lägger sig i det, särskilt inte någon främling" sa hon bestämt och fortsatte gå

"Men Cara det är inte så längre. Sen finns det så mycket vackert som överväger det andra. Man måste bara välja det man vill se och antingen göra något åt det andra eller ignorera det." sa hon försiktigt och gick fram till henne och la armen om henne.
"Cara, du missar mycket om du för alltid skall gå i mörker."

"Laura det spelar ingen roll jag gillar mörkret det är ljuset som skrämmer mig" sa Cara enkelt och log lite åt Laura, samma gamla Laura
"Oroa dig inte för mig jag klarar mig" sa hon bara och hann inte reagera innan Klaus tog tag i henne och hon kände blod i munnen och hon tvingades att svälja för att inte kvävas och när han tog bort armen var hon rasande "vad gör du?" fräste hon
"Jag visar att du inte skall vara rädd för ljuset" sa han och hon torkade bort blodet som hamnat utanför och hon gick argt in i huset och upp på rummet. Hon smällde igen dörren

Laura stirrade på Klaus. "Jag har sett många knäppa saker i mitt liv, men det där tar priset." sa hon och skakade på huvudet åt honom. Som sagt många knäppa och galna personer hade hon träffat men han, ja...hon skakade på huvudet och gick in. Hob satte sig på ett av trappstegen eftersom hon hade ingen aning om vad hon skulle ta sig för. Så länge hon slapp rampljuset så var hon nöjd.

Cara skrek till, hon kände en smärta i huvudet i ögonen. hon visste inte vad det var men hon gillade det inte. Hon tog av sig ögonbindeln och såg ner på sina händer, hon såg verkligen ner på dem. Vad hade hänt? hon förstod inte hur kunde hon se helt plötsligt.
"Blodet helar dig" sa Klaus som stod i dörren och hon stirrade på honom, Laura hade haft rätt han var snygg men han hade inte haft rätt.
"Du hade ingen rätt!" sa hon kallt och hennes blick var som is och han log lite
"Jag ber om ursäkt för det men jag ville visa dig hur livet ser ut nu" sa Klaus och hon gick fram till dörren och smällde igen den framför honom

Laura hörde Caras skrik och undrade vad som hade hänt hon såg upp för trappan och Klaus kom gående ner med ett självsäkert leende på läpparna. Han log roat åt henne och blickade upp för trappan mot Caras rum och fortsatte sedan bort.
Förundrad av vad detta handlade om gick hon upp och öppnade dörren och ser på Cara.
"Du ser" sa hon bara och hon ville visa hur glad hon var. Men gjorde det inte eftersom att Cara inte var glad.
"Hur?" sa hon istället frågande.

"Ja jag ser" sa hon kallt och mörklade rummet för att inte förstöra ögonen "Ja tydligen kan vampyrblod hela andras skador med" sa hon kallt och muttrade
"Så Klaus fixade det" sa hennes far som stod i dörren
"Du!" morrade Cara "du fick honom att göra det" sa hon argt och gick förbi hennes far och ner till biblioteket och suckade när Damon var där
"Så du ser" sa han och log "gillar du vad du ser?"
Nej jag gillar inte att se och jag gillar inte att nån av er lägger er i. Jag är ingen vara som ni två kan slås om och sedan kommer jag välja en av er" sa Cara och vände och gick in i köket i stället