De Utvalda [ROLLSPEL]

Esei märkte att hon inte fick regn på sig längre, och hon såg någon röra sig i närheten av henne.
"Jag vill inte tillbaka, döda mig, du kommer ju ändå straffa mig. Döda mig."

''Döda dig?'' SvararDontorian med ett förvirat ansiktsutryk.
''Jag kan inte döda den som mig inget gjort. Och vad menar du tillbaka?''
Dontorian blir bara mer förvirad när han själv pratar och måste tänka. För att få lite tänketid säger han.
''Umh... Här, jag har lite bröd om du vill ha?''
Sedan stirrar han in i elden en kort stund och säger.
''Så... Hmm...Vad menar du med Du vill inte tillbaka. och varför... Vänta, först skall jag nog säga vem jag är. Jag är Don Silversmith. Men kalla mig Dontorian, jag är på jakt efter äventyr. Och du är?''

Esei hade väldigt svårt att tänka klart. Febern gjorde henne vimsig och yr, men hon försökte svara.
"Jag... Esei, jag vill inte tillbaka, snälla tvinga mig inte, jag gör vad som helst. Jag vill vara fri och inte tvingas arbeta, så jag rymde. Skicka inte tillbaka mig, snälla du. Jag får inte vara mig själv.
Esei är yr, men hon måste överatala mannen att han inte ska skicka hem henne. Då skulle allt varit för gäves. Hon tuggar lite på brödet och känner att hon får ny kraft och blir klarare i huvudet.

Dontorian är mycket förvirad. Han tittar in i elden. Han vet tre saker: 1. Flickan heter Esei. 2. Hon har rymt hemifrån. 3 Hon hade det allt annat än bra där. tillslut säger han
''Så... Jag gissar... Var du träl? Och jag tänkte på, jag kan inte skicka hem dig om jag inte vet vart du...''
Dontorian tystnar. Han hör någonting komma från busken brevid. Han viskar tyst.
''Vänta här.''
Sedan går han med sin fick kniv som han håller hårt i handen mot busken. Aktar på grenara, och slinker in i busken.
Strax hörs det ett vrål, ett yland och ett ljud av en kniv som skär igenom någonting.
Dontorian går långsamt tillbaka med en varg i ena handen och kniven i andra. Hans ben är täckta med blod. Han lägger vargen att torka och hämtar en tyg bit han hade i sin ryggsäck. Han lindar in benet och tar även fram en tröja som han lägger framför Esei, så säger han.
''Som jag sa, jag kan inte skicka hem mig om jag inte vet var du bor. Du kan fö tröjan föresten, jag har flera. Dontorian tar en till tugga av sin bröd-bit och lägger benet nära elden. Sedan tar han Vargen och säger.
''Du ska nog inte titta nu.''
Sedan skär han av pälsen och skär av en tas av vargen och börjar grilla den.

Esei har sett djur dödas innan. Hon har själv fått nacka några höns, så det vargens död är ingen stor chock för henne, men nu när hon mår bättre oroar hon sig lite för mannen. Han blöder ju. Dessutom vet Esei inte om hon kan lita på honom.
"Varför hjälper ni mig? Vad tänker ni få ut av det? Är ni verkligen så dum att ni tror att jag tycker om er bara för det här?"
Febern har tydligen sjunkit rejält, så nu återfår Esei sin vanliga kaxighet.

Dontorian tittar på Esei med ett blandat lesamt och glat ansiktsutryck. så svarar han.
''Ja, hmm... Bra fråga. vad vill jag få ut av att hjälpa dig. Jag hade bara kunnat gått vidare i min jakt efter äventyr. Jag stannade nog... för att jag ville ha någon att prata med. Och jag såg att du hade inte klarat dig själv här ute.''
Han tittar in i elden och sedan på Esei medans han tar en till bit bröd. Sedan tänker han en stund som han brukar göra och säger.
''Jag vill inte skrämmas men jag förstår att du är en modig flicka. Jag tror jag gick fram till dig för att annars hade förmodligen inte den här Vargen leggat här. då hade nog du gjort det istället.''
Han tänker lite till, mest på äventyr och sin son.
Efter ännu lite tänkande så värkar varg foten klar. Han river av en bit och börjar äta medans han säger med ett litet leende på läparna.
''Sen har jag inte bett dig att tycka om mig. Jag ville bara kunna prata lite med någon, du vet att pulsa runt i snö och sen... Hur det nu går till vatten från himlen ensam, det är lite tråkigt. Men jag hungrar för äventyr. Jag brukade vara en smed i mitt föra kungarike. Men sen var det nog... Jag saknar det vet du. Bergen, sjöarna, luften och... Bara allt med äventyr.''
Leendet försviner medans han pratar. Tillslut så frågar han.
''Så, jag måste fråga. Vad var du innan du rymde och varför ville du rymma?''

"Att ni tycker om att prata märker jag. Ni babblar så jag blir snurrig. varför jag rymde, och varifrån angår inte er. Vad var jag innan jag rymde? Inte lycklig precis."
När Esei sagt det ångrar hon sig, för hon är säker på att han kommer bestraffa henne för att vara så ovänlig och kaxig.

Dontorian är lite förvirad. som vanligt. men han säger lungt.
''Ja. ja jag ser att du inte var så lycklig. Det kan alla se.''
Han är tyst en stund medans han tittar på glöden som är kvar av elden. Han reser sedan upp och hämtar några till grenar. När han kommer tillbaka säger han lungt.
''Livet, är som en eld. Eld är som liv, man måste hålla den uppe. Det är ofta det briner ut men om man lägger in lite nya vedträn ibland. så blir den förevig. Elden är hopp. Om vi slockner så dör vi, altså med för lite hopp dör vi, men med mycket hopp! Frodas vi och lever länge och väl. ett citat från min far.''
Han sätter sig sedan tar fram nål och tråd och försöker sy ihop varg-skinnet till en rock. Han är tyst medans han gör det och är väldigt konsentrerad. Efter c.a 10 minuter håller han den nya, ja det blev en halsduk så den nya skin halsduken ovanför brasan. Han lägger den på marken och stirrar in i elden. han tänker på om han ska gå eller om han ska stanna. eller om han ska bara somna. Tillslut har han tänkt klart och räcker fram halsduken till Esei och säger.
''Jag hoppas jag får sova här. Du får denna halsduk som ett minne, föresten. Kan du göra upp eld med flintastenar och pinnar?''
Sedan tar han av sig sin rock och lägger sig på den. Men han väntar på att få höra om den här Esei kan göra upp eld med pinnar och flintastenar eller inte.

"Klart jag kan göra eld. Tror du vi slavar är helt korkade eller..."
Esei hejdar sig. Hon hade inte tänkt berätta att hon var en slav. Dessutom är han väldigt vänlig. Och det där han sa med elden och livet stämmer.
"Tack."
Hon ler försiktigt mot honom. Ingen har varit så omtänksam och vänlig mot henne på många år.

Dontorian ler lite svagt medans han vilade. Han visste nu vad hon var tidigare. Och nu fick hans tankar hitta på en ideé för hur man kan göra livet bätre för en sådan person. Sedan när han strax somnade så san han svagt.
''Nej nej. Tack till dig. Om du inte hade funnits hade jag inte fått någon och prata med. Och föresten, bra att du kan göra eld, annars hade du vart väldigt körd här ute. Nu måste jag vila.''