Om Voldemort hade vunnit

"Ja han behöver säkert mer hjälp" muttrade Cara utan att se på Skandar
"Cara se på mig när jag pratar med dig" röt hennes far och hon vände sig om
"Den dagen då du faktiskt lyssnar på vad jag säger kan jag se på dig" sa hon uttråkat
"Jag lyssnar på dig" sa hennes far och Cara himlade med ögonen
"Dra den om Guldlock och Rödluvan med!" sa hon trött "Nej för då hade du förstått när jag sagt att jag inte vill prata om det eller att jag vill vara ifred. Jag klarar mig själv, inse det någon gång" sa Cara och hennes far gick emot henne "Nej låt mig bara vara" sa hon och tittade ut genom fönstret
"Varför är allt bara fel? Vad som än händer och vad jag än gör är det fel. Du vill inte ha positionen som minister, rektor eller någon annan högt uppsatt roll, du vill inte ha ett land eller en egen arme. Vad vill du egentligen ha?" sa hennes far uttråkat.
"Jag vill ha en far! Jag vill ha den fadern jag hade när jag var liten. Men det är något jag inte kan få så oroa dig inte. Ta hand om världen du" sa hon enkelt och reste sig upp. Hon trängde sig förbi sin far och passerade sedan Skandar och gick ut genom dörren. Hon behövde komma bort från sin far

Laura tittar upp och ser Voldemort stå där. Hon gör ingen annsats att varken buga eller liknande inför honom. Hade det vart fler här så kanske, men här och nu var hon med Cara och tänkte inte buga sig för honom. "Du vet att hon är 24, jag har flyttat hemmifrån för länge sedan." sa hon allvarligt till Voldemort, vilket var sant. Dock hade hon förlorat sina föräldrar sitt sista år, men det var ju en annan sak.
Cara försvann sedan och Laura suckade, vad hon önskade att de skulle hålla samman. Men här kunde hon inte sitta hon hade jobb att utföra. Laura fyller åter muggen med kaffe för att hålla sig vaken och går förbi dem utan att möta deras blickar till sitt kontor.

(Tessan jag har saknat dig! Du får inte vara borta så länge! ♥)

Cara gick ut på gatan, hon visste vad hon behövde. Hon behövde komma bort och eftersom hon inte kunde göra det fysiskt fick hon göra det psykiskt. Hon gick mot Simons lägenhet och han öppnade redan efter första knackningen.
"Jag trodde inte du skulle komma tillbaka så fort" sa han leende och släppte in henne.
"Min far går mig på nerverna. Jag behövde komma bort" sa Cara och han nickade.
"Jag förstår" sa han och gick för att hämta grejerna. Cara slog sig ner i fönstret och tittade på de fallfärdiga husen som stod runt huset hon befann sig i. Simon kom tillbaka med en låda och hon tittade ner på drogerna och tog sedan upp en spruta.
"ÄR du säker?" frågade Simon "Du har varit utan det så länge nu"
"Var bara tyst" sa hon och fyllde sprutan med heroin som hon injicerade

(Sorry ;P Men nu är jag här ^^ ♥ )

Laura satte sig bakom skrivbordet och såg på den enorma högen med pergament. Hon suckade, tog en klunk av kaffet och tog det översta pergaentet. Timmarna segade sig fram och hon fick fylla på muggen ett flertal gånger och ändå när det börjat mörkna och folk börjat dra sig hem var hon inte kvar, det skulle bli övertid igen...

(Det gör inget yeay ♥ )

Cara kände genast hur hon slappnade av, det här var vad hon behövde. Hon visste att det fanns nackdelar med. så som hallucinationer, men hellre det än vara kvar i verkligheten. Människor ansåg att hon smet från sina plikter. Men hon ville inte ha några plikter. Hon ville vara fri. Cara tittade på Simon som höll ett noga öga på henne, hon log mot honom och slöt sedan ögonen

Laura dröjde sig kvar, ingen ide att komma hem till en tom lägenhet där hon ändå inte kunde sova. Hon tog några varv runt avdelningen så alla gått för att se om allt var ordningställt för morgondagen. Sedan gick hon åter till kontoret med en rykande het hopp kaffe. Hon fortsätter åter och äntligen inpå småtimmarna mot nästa dag är hon fördig med allt, hon lägger huvudet mot skrivbordet för att vila men somnar strax.

"Jag vill gå ut, kom Simon" sa Cara och hoppade ner från fönstret och landade på golvet. Hon tog tag i Simons hand och han tittade bara på henne utan att säga något. De gick ut på gatan just som de började regna.
"Titta på de vackra lila regnet" sa Cara leende och Simon log smått.
"Regnet är fint" sa han och trollade fram ett paraply. De fortsatte gå gatan ner tills Simons fick syn på några dödsätare och de vek in i en mörk gränd och väntade på att de skulle passera.
"Han får oss alltid att leta efter henne. Kan han inte sätta en sändare på henne" sa den ena dödsätaren surt och Cara skrattade lågt

Laura hörde hur de anlände till avdelningen och rycker hastigt upp ur en orolig slummer. Hon drar staven längst kroppen och kläderna blir nystrukna och håret kammat. Dock ser hon fortfarande ut som ett spöke och är tvungen att sminka sig för att få bort blekheten och de trötta ögonen.
Sedan börjar dagen åter och allt sker bara som på mekanik. Hennes anställda verkar inte kunna ta ett eget beslut och är rädda för henne. Hon tappar humöret flera gånger och mot sin vilja skriker hon på dem.

"Vart är vi på väg?" frågade Simon och Cara skrattade.
"Vi skall besöka Laura, hon är säkert kvar på kontoret men det skall hon inte behöva vara" sa Cara och svalde ett piller Simon gav henne. Hon visste inte vad det var men så länge hon slapp verkligheten var hon glad.
"Tänk om din far är där" sa Simon och Cara skrattade
"Då får han väl vara det" sa hon och gick in i telefonkiosken som ledde till ministeriet. Snart stod hon i entrehallen.
"Vart har Laura sitt kontor då?" sa Simon och Cara kom på att de faktiskt inte träffats. men det var väl inte så konstigt egentligen. Hon brukade hålla en hel del saker hemliga.
"Här borta" sa hon och drog med honom. Människor såg konstigt på henne, antagligen inte bara för att hon fortfarande såg ut som ett spöke utan nu också för att hon var hög. Cara gick in på Lauras kontor och struntade i att hennes anställda skyggade tillbaka.
"Hej Laura" sa Cara och fnittrade

Laura vände sig om och fick syn på Cara och en man, hon såg på dem och höjde långsamt ögonbrynen. Dels åt den helt okände mannen och dels åt att Cara fnittrade och bettede sig väldigt OCaraaktigt.
"Hej Cara" sa Laura misstänktsamt och grnskade henne ingående. "Vad har du tagit?" frågar hon rakt på sak utan att gå runt det hela. Hon gillade det inte och nog kunde hon gissa vad hon hade tagit men hon ville verkligen inte tro det.
Sedan ser hon på mannen vid Caras sida. "Och du är?" säger hon frågande, knappast imponerad om han fått Cara till det här.