In a world far far away from real - Privat Rollspel - AlexZz, Måntass

((Jag svarar när jag blir av med mina småkussingar -.-" De är alldeles för nyfikna ))

((Kay. ))

Den svarta ormen av soldater tycktes aldrig ta slut, dn slingrade sig bort över bergen, man såg inte slutet på den.
Hon svalde och försökte ge en kort sammanfattning av deras vapen för sig själv.
Var sitt långt spjut höll de i handen, och ett tycktes sitta på ryggen. De hade stora sablar som hängde runt midjan och en liten kniv bältet också, som Azura såg.
Theia ryste och fattade ett enkelt beslut.
Hon skulle delta i kriget, hon skulle hjälpa til med att besegra dessa monstren.
Även om det så skulle bli det sista hon gjorde.

Xavier flyger högt och betraktar soldaterna, de har rustning. Från långt håll ser det ut som en väldigt dålig situation. Man kan nästan höra rasslet ända upp hit. Visst, Xavier skulle kunna stoppa tiden och möjligen lyckas mörda 5-6 stycken, men vad har det för betydelse när de kan vara upp till flera hundra? Han borde lärt sig skjuta båge, inte hantera svärd. Han vet ju att det finns en svaghet i alla rustningar. Inget undantag. Men det är svårt att komma tillräckligt nära för att träffa det. När förskaffade sig fienden så här starka trupper!?

Azura vände om och Theia undrade vart de kom ifrån. Undade varför någon sattsade så många män för ett krig i fablehavsskogarnas Klyftkedja.
Hon drog sitt svärd och överläggde om hennes och sin sidas framtid. Hon borde varna dem, men de kunde bara bli rädda och fly. Eller så skulle de bilda en egen trupp och leda kriget till seger. De hade trotts allt många mäktiga magiker och alver på sin sida.
Hon funderade en stund till innan hon beslutade sig för att varna sin sida, den sidan med män och kvinnor som slogs för samma sak som hon.
Hon hoppade av Azura och gav henne en nick, en nick som bettydde att hon fick döda hur många fiender hon ville.

"Det är rätt sak." Säger Cressida i helt fel stund.
"Du bara måste ellerhur? Aldrig i livet att jag tar mig ned dit." Svarar Xavier.
"Men du kan leta upp drakflickan och se vad hon har för sig."
"Theia, hon heter Theia." Rättar Xavier automatiskt.
"Åh, jag vet. Du är inte svår att avlyssna." Svarar Cressida flinande och Xavier suckar.
"Visst, men i sådana fall hjälper du till." Säger Xavier och Cressida dyker för att kunna söka på lägre höjd.

Theia springer igen, värst vad man behöver skynda sig jämt och ständingt. Tänker hon och undrar vart Xavier kan ha tagit vägen.
Om han bodde i byn var han i säkerhet. Eller, om han fortfarande var kvar där. Annars svävade han i stor fara, precis som hon själv och många andra i detta ögonblick.
Hon slogs av en tanke, borde hon kolla att hn var okej? Bara lite fort.
Hon skakade genast av sig den omtänksamma rösten och skyndade vidare.
Flera liv än ett stod under henes fötter. Och hon var snart framme.

"Där." Säger Xavier, men istället för att leda Cressida ned flyger han tillbaka mot svartrustningarna.
"Vad håller du på med?" Frågar Cressida kritiskt.
"Jag stoppar tiden och du gör vad du kan, uppfattat?" Beordrar Xavier och tiden stannar. Cressida dyker genast, men Xavier hoppar ned när hon är tillräckligt nära marken och betraktar när Cressida dyker, river, bränner. Det verkar inte finnas någon stopp på henne.

Theia slog upp den stora ekdörren till deras mötesplats. Det första hon såg var de fem ledarna som i detta ögonblick stod runt ett bord och skrek åt varan.
Hon smällde igen dörren efter sig och männen tystnade omedelbart.
"Theia!? Vem släppte in dig?!" utbrast Auguste. Som var känd för sina idéer.
"Jag släppte in mig själv, Herrn." sade hon snabbt och skulle just börja förklara då Vern ställde en fråga. "Mår din drake bra?" frågade han oroligt, han var den enda som visade medlidande av dem. Irriterat svarade hon "Ja hon mår bra. Men lyssna nu-"
"Vi har inte tid nu, vi diskuterar Theia. Kom tillbaka senare." avbröt Helia henne genast och vinkade bort henne. Han var den som alltid tog till orda och handlade.
"Du kanske kan göra oss en tjänst, kan du hämta mitt svärd. Jag kan behöva det." sade Era och blängde på Helia.
Theia rodnade av ilska och försökte samla sig, hon skulle inte böja sig. De skulle få veta, vare sig de ville eller inte. Det var lika bra att hon sade det.

Tiden startar än en gång. När den startar faller det många. Bara kanske är de tillräckligt många. Blodet rinner ur näsa och mun. Xavier hinner knappt upp på Cressida innan han förlorar medvetandet. Han lyckas skicka en order om att hitta skydd, skydd kan vara vadsomhelst. Men han misstänker starkt att Cressida kommer flyga till lägret.

Cressida landar hårt och Xavier hostar. Cressidas helning verkar inte ha hunnit speciellt långt men ändå hoppar Xavier av henne och ser att han befinner sig mitt i alltihop. Hur fick hon plats här? Han får inget svar för han håller sig knappt vaken och faller ned på marken.