In a search of humans. [Rollspel för erfarna.]

Vagnen var en smula för stor för Calista eftersom hon var en liten älva och vagnen var gjord för trollkarlarna och häxorna. Hon satt ner på den hårda träsitsen och såg sig omkring, hon kunde inte se ett dyft, och absolut inte ut. Hur skulle hon klara av den här resan om hon inte kunde se något? Plötsligt kom hon på en idé, fönsterkarmen var stor nog för henne att sitta på, kanske kunde hon sitta i fönstret. Hon flög snabbt upp till fönstret och satte sig ner, och lutade sig mot karmen. Det var perfekt. Hon såg hur vagnen skumpade ner för det gigantiska berget. Calista hade aldrig varit nere på marken nedanför berget innan och det var en stor händelse för henne. Hon höll andan medan de åkte genom molnen. Snart klarnade det upp och Calista kunde se hela Yanshì Shìjiè. Långt borta i fjärran såg hon Subete. Det var väldigt vackert och hon kunde inte hålla inne det lilla skriket som slank ur hennes mun. Ett stort leende spred sig på hennes läppar. Äntligen skulle hon få komma ut på ett äkta äventyr!

((Haha, vår telepatiska kontakt igen. Really? Thank you, men dina idéer var säkert awesome de med.))

((Jag hade bara smedjor... >_> ))

((Well, det är ju typ det viktigaste i alla fall. Men jag tänkte att de i Kasai är ju krigslystna, vilket jag fick till starka, och det vore lite överdrivet om de var både starka och supermagiska (måste förklara mina tankar, ja).))

((Jao. Your right. Övervägde faktiskt att de från Kasai skulle vara korkade till en början. XD Men det verkade elakt. ))

Ravens huva döljer passande nog den större delen av hennes ansikte och när hon bara fortsätter inåt så verkar vattenvarelsen plocka upp det lilla vett hon tappat och rusa efter henne, Raven struntar blankt i det, att hon tagit livet av den idiotiska formskiftaren är oviktigt, och öppnar dörr, efter dörr, efter dörr. Fy, vad många dörrar. Helt idiotiskt, eller så rör hon sig för fort för att de ska komma med jämna mellanrum. Till slut är hon vid den sista dörren, hon känner igen den. Hon har varit i slottet förr. Raven kan nog mer om slottets väggar, dörrar, golv, tak etcetera än kungen själv.
"Drottning av Subete." Mumlar hon otydligt när hon betraktar en målning på en vacker kvinna, med ett lika strålande leende och vakna blå ögon. Raven kände henne, men det kan hon gå in på senare.

((Korkade personer är också bra att ha xD. Fast, vet inte om min karaktär blev så korkad direkt, men de flesta i Kasai kan ju vara mer utrustade med muskler än hjärna ))

Angelique kliver ut ur plåtlådan på vingliga ben. Nog att de hade försvagat henne, men var dem tvungna att stoppa henne i en hård låda? Vad är det som får alla att tro att hon är så farlig? Vid närmare eftertanke så är det nog tanken på att hon kan bränna upp dem eller något sådant om hon har lust... Men så länge de inte stör henne finns det inget att oroa sig för.
Fast nu är det ju så att hon är ganska upprörd...
"Vart är Kutsuko? Vågade han inte följa med?" frågar hon retligt och ler snett mot Yukon och två andra rådsmän som står där, Doilran och Iaos.
"Han fick förhinder" säger Yukon enkelt och de nämner knappt Kutsuko något mer på ett långt tag.
Angelique ser sig omkring. Hon hade inte varit här sedan hon brände ner den där byn. Då hon var nära på att bli inspärrad, men det är en annan historia.
Frågan är, varför är hon här nu? Det var 50 år sedan branden så de borde ha släppt det vid det här laget. Och sedan dess har hon inte orsakat sådan förödelse, för att stjäla mat från rika tjockisar och ge det till svältande räknas inte som förödande. Hon räddar snarare båda parterna!
Hon känner sig inte så svag just nu faktiskt. Nej, hon har nog fått tillbaka sina krafter och sitt tålamod. Men hon måste övertyga rådsmännen om att hon fortfarande inte kan använda sina krafter. På så vis kan hon fly om så skulle behövas. Men eftersom att hon är vid liv och ingen verkar vilja kedja fast henne i en stol, så kanske det betyder att hon är användbar. Kutsuko sa ju ändå att hon skulle på uppdrag. Men han sa inte vad det var för slags uppdrag.
Med Yukon i täten börjar de gå. Angelique går i mitten med de två andra rådsmännen bakom henne.
Portarna öppnas och de går länge. Väldigt länge känns det som. Genom korridorer med tavlor på kungligheter hängande på väggarna. Hon kan inte namnet på en enda. Hon har aldrig haft speciell stor koll på kungliga och bortskämda personer då hon tycker mer om de som har det svårt. De klagar inte på hur mycket som kunde vara bättre även fast dem har störst anledning att göra det. Plus att hon är en av de. Aldrig har hon varit det närmsta rik. Hon har alltid skaffat sina grejer genom hårt arbete, eller stöld...

Zyne gick lugnt med gruppen av idioter. Trodde de verkligen att han, den ökände mannen som kunde få människor helt från vettet genom att bara knäppa med fingrarna skulle buga för en grupp.. Ja, överarroganta idioter. Inte hade han dödat, men värre saker än döden fanns. Att känna sig vilsen, rädd och bara till sinne nog att sitta i ett hörn och gömna sig. Att aldrig mer kunna släppa synen av allt ont som någonsin drabbat en, var inte det värre?
Jo, och det skulle han visa dem.
Han vände blicken innåt och letade sig in männens undermedvetna. Han grävde och rotade i det förfluta de bar på. Det de snart aldrig skulle få glömma.
På några sekunder skapade han ett personligt helvet för dem. Ett helvete som aldrig skulle släppa dem ur sikte. Han log.
Männen skrek och klöste sig i ansiktet medan de med uppspärrade ögon sjönk gråtande till marken. Ensam stod han kvar, med en ring av skakande, snyftande, till och med skrikande kropp runt sig. Han klev enkelt över två av kropparna, tog sin sabel. Och lämnade korridren med en skratt som ekade mystiskt. Ett skratt som skulle eka innom männen tills de ingenting längre kunde höra.

Vagnen stoppade så tvärt att Nev nästan flög in i väggen framför honom. Det verkade som om de nått sitt mål. Två av männen kom för att hämta honom, och de verkade beredda att slå ner honom och släpa iväg honom i en säck. Han visste inte vem de trodde att han var, och varför i hela friden de ville frakta honom till Subetes centrum, och han började känna ett allt större sug att få svar på sina frågor.
"Varför är jag här?" sa han, klart och tydligt utan några undermeningar, en enkel fråga, med förhoppningsvis ett lika enkelt svar.
En av männen bröt sin koncentration med ett överraskat ansiktsuttryck. Uppenbarligen var de inte beredda på att han skulle tala, kanske trodde de inte att han var förmögen.
"Du har blivit kallad inför Subetes, och Yanshi Shijes (vacker stavning I know) härskare för ett uppdrag" svarade mannen tillslut, medan den andra stod bredvid och såg bister ut. Kanske hade de båda varit kasaianer en gång i tiden. De hade definitivt rätt seder.
Ett uppdrag alltså? Troligtvis hade han inte vidare mycket att säga om huruvida han ville vara med på detta uppdrag eller inte, så det var bara att följa med. Än hade inte ett skäl gott nog att bryta sig fri dykt upp.