Skrivträning!

Jag vill ha någon annan uppgift. Kanske skriva en dikt eller beskriva nå
ågot.

Kan inte du hitta på en egen uppgift!? En dikt t.ex om du ville det? Snövinge har sagt många gånger att vi kan hitta på och ge varandra egna uppgifter.

Hm... Det är så svårt att konstruera uppgifter till sig själv. Vill ha inspiration, men det är inte alltid så lätt. ^^"

det är svårast att ge till sig själv ^^

Men du skulle kunna ge till oss andra! Så skulle jag kunna ge någon gång också. Alla ideér är ju bra

EltiI; det är bra, häftig handling och bra skrivet. Men jag tänkte på en sak som kändes lite konstig. Först är kvinnan väldigt majestätisk och häftig (det är jättehäftigt - bra skrivet!) och då låter det lite konstigt när hon säger:
”Hur sjutton kunde du?!”
Jag tycker inte det passar med det andra hon säger, för då låter hon mycket mer majestätisk, allvarligt och nedlåtande. Du kan ju tänka på att alla personer pratar på olika sätt, och låta dem ha det sättet genom hela texten.
Men den rädda mannen är jättebra beskriven, man förstår verkligen hur rädd han är!

LolloN97; den är väldigt bra, har en handling som man förstår, och bra karaktärer (även om man får se rätt lite av dem). Jag tror du har blandat ihop elevhemmen, det står först Slytherin och sen Ravenclaw. Men annars är det bra, bra att du skriver om hans tankar, och på så sätt låter oss veta vad som har hänt! Jag gillar också verkligen meningen
"När hon höjde armen som höll i trollstaven fick han motstå impulsen att gömma sig under sin bänk."
Jag kan inte riktigt säga varför, men jag tycker den är bra!

~~~

Ni andra får ju gärna fortsätta skriva på den här uppgiften, eller göra på den nya som kommer!

Jag tänkte försöka mig på något annat, jag vet inte hur det blir men ni kan ju prova, och sen säga vad ni tyckte! Det kommer också bli flera uppgifter, för jag ska bort över lovet och kommer inte kunna uppdatera då!
Men de olika uppgifterna:


* Ni får en rubrik och några (frivilliga) hållpunkter och ska skriven en liten berättelse. Den får gärna vara lite längre än det ni skrivit tidigare, så att man kommer in lite i berättelsen och förstår vad som händer! Men det behöver absolut inte vara en full berättelse på 10 sidor! Lite längre bara. Rubriken är:
I öde månsken
några saker ni kan skriva om (ifall ni vill) :
- någon som går ensam
- möten med främmande människa/människor
- tankar om månen
- mörker/ljus


* Ni får ett tema, kan vara en dikt, citat, låttext eller likande, och ska skriva om det. Det behöver inte vara jättelångt, men försök fokusera på känslor och reaktioner och så. Temat är:
Ju mer man tänker, ju mer inser man att det inte finns något enkelt svar.


* Ni får två namn och en plats, och ska sen skriva om vad som händer när personerna träffas på den här platsen. Försök beskriva hur personerna är och ser ut, och hur miljön påverkar! Personerna är:
En fattig hemlös man och En pojke på ungefär 11 år
och platsen är:
Utanför ett bageri i en mindre stad


Stort lycka till och ha en trevlig påsk!!

Det var en mycket solig dag när Emil gav sig iväg till torget för att köpa bröd. Hans mamma hade strängt sagt åt honom att han bara fick köpa bröd, och inget annat. Hon hade gett honom lagom mycket pengar så att det bara skulle räcka precis.
Men Emil var inte butter för det, han hade nämligen sparat en extra slant innanför örngottet. Och det skulle gått och väl räcka till en strut med läckra karameller.

Emil gick förbi många olika stånd på torget.
Först kom han fram till blomsterbutiken där ägaren höll på att snitta några vackert röda rosor. När han fick syn på Emil så kastade han en mycket förargad blick på honom.
Ett pinsamt missförstånd sen förra veckan, tänkte Emil. Typiskt att han ska vara så långsint.
Emil traskade på och kände plötsligt en obehaglig doft av dött djur, så han förstod att han måste vara nära slakteriet vid det här laget. Och mycket riktigt.
Slaktaren var i full färd med att plocka några nya saftiga höns som han fått in på morgonen.
Och när Emil gick förbi flinade han retsamt mot honom.
Ännu ett missförstånd, tänkte Emil och försökte ignorera slaktaren genom att vända blicken framåt igen, och där var äntligen brödbutiken.
Han klev fram med stora steg och lade upp slanten på bordet.
"Två stora saftiga brödlimpor", sade han käckt och blinkade mot damen i ståndet som inte såg det minsta imponerad ut.
"Jasså det säger du", svarade hon honom och tog fram två saftiga limpor. "Varsågod".
Emil tog limporna och började gå, och kom genast på sig själv med att han hade glömt att tacka.
Strunt i det, tänkte han. Det tjänar ändå ingenting till.

Förargad sparkade han till en lagom stor sten intill grusvägen och hörde plötsligt ett grymtande intill kanten.
Där satt en gråhårig man med slarvigt lappade kläder och ett stort grått skägg. Framför honom hade han vänt sin hatt uppochned. Och till Emils shock såg han en flaska öl bredvid mannen. Han var full.
Emil harklade sig.
"Jasså, varför sitter du här då?"
Mannen tittade upp på Emil.
"Vad skulle jag annars sitta då?"
Emil tänkte efter lite.
"I ditt hus kanske?"
Mannen grymtade till.
"Hus, det är bara för översittare det."
Emil såg ner på mannen som var på väg att slumra till igen, för han hade lutat huvudet mot en sten som han satt intill, skymd av solen.
"Är du inte hungrig?" försökte Emil försiktigt.
Manne grymtade något ohörbart.
"Jag menar..." Emil tänkte så det knakade i huvudet på honom. "...tror du verkligen att någon tänker ge dig pengar om du har en stor öl framför dig?" Emil betade till hatten.
Det fick mannen att öppna ögonen igen.
"Det har du inte med att göra", svarade han bryskt och slöt ögonen igen.
Att det alltid ska gå fel när man försöker vara snäll, tänkte Emil och slängde ner den sparade slanten i hatten. Sen, utan att se om mannen hade sett det. Vände han på klacken och tågade hem igen, med bara brödet som fångst.
~~~
Bakom Emil hade mannen slagit upp sina trötta ögon så fort han hade hört slamret från hatten. Och det han fick syn på fick honom att le brett.

Här kommer lite välformulerat svammel

Tankar i öde månsken

I det öde månskenet vandrade jag ensam den långa vägen hem. Jag andades in den svala nattluften och kände hur den sena sommarnatten omfamnade mig. Jag tittade upp mot himmelen och såg alla dess stjärnor stråla ner på mig, och där mittibland dem, månen. Månen var vacker den natten, minns jag. Dess svaga ljussken blickade ner över jorden och kastade mystiska skuggor över världen, men jag var inte rädd. Nej, jag kände mig trygg och lycklig. Jag vandrade ensam, utan att ägna en endaste tanke åt vägen jag gick, och det var precis så jag ville ha det. Jag ville känna distans till omvärlden och bara vara, utan några krav. Jag kände mig fri, som en fågel som just lämnat boet och säkerheten bakom sig. Aldrig förut hade jag vågat ta steget ut ur min trygghetszon, aldrig förut hade jag vågat möta min stora rädsla, för det var det den var, kärleken. Äntligen hade jag vågat och det gav mig en känsla av oövervinnerlighet. Att jag tordes gå fram till honom, han med de vackraste ögonen jag sett. Han, som med sitt sneda leende fick det att smälta inom mig. Känslan det gav mig, att bara våga stiga fram och ställa en simpel fråga, var helt underbar. Det spelade ingen som helst roll att svaret han gav mig inte var det jag ville ha. Kanske, hade han kort sagt, sen hörde han inte av sig mer. Det var jobbigt då, först, men långt ifrån så hemskt som jag befarat. Jag överlevde inte bara, utan jag växte som människa. Jag kände att nu när jag mött min största rädsla, kärleken, var allt annat en barnlek och min olyckliga kärlek gick till sist över.


Allt detta hann jag tänka, när jag vandrade hem en sval sommarnatt i början av juni. Då hade jag precis kommit över smärtan och insett hur vackert livet faktiskt är och hur fantastiskt det är att tillåta sig att leva, fullt ut. Det var en känsla som jag levde på i många månader, enda tills behovet av närhet kom krypandes tillbaka. Förblindad av längtan efter kärlek var det enda jag kunde se mina tidigare misslyckanden, och tryggheten jag skapat var som bortblåst igen. Jag hade aldrig lyckats förut, så varför nu? Kanske var närhet ingenting för mig, jag var ju ändå lycklig när jag gick där, ensam i månskenet.

-----------------------------------------------------
Och sen någon form av dikt/låttext/whatever. Första delen skrev jag för snart ett år sen och det är den biten jag gillar mest. Resten skrev jag till idag för att få den att passa till temat.


Ni klyver mig på mitten
Ingenting har någonsin varit så svårt
Så skrämmande, förvirrande, diffust
Som bedjande blickar och ord
Tävla inte om min kärlek
Genom påhopp och lögner
Ni är värdigare än så
Annars skulle jag inte älska er
Så mycket som jag gör


Kanske skulle jag bara fly
Och slippa slitas mellan de jag värderar mest
Om jag flydde så kanske
Allt skulle bli lättare
jag skulle kunna andas fritt igen
Slippa slitas och såra
Jag kan klara mig själv,
Världen skrämmer mig inte
Jag har inget ansvar för er,
men klarar ni det här utan mig?
Ni skulle bli förkrossade, falla sönder
klarar jag det här med er?

Ju mer jag tänker, desto mer inser jag
att det inte finns något lätt svar

Ikka du skriver helt fantastiskt!!! Jag bara älskar ditt språk, du är så djup...och det är så vackert! Vill bara ha mer av dina texter Kör hårt tjejen!

Haha, ojdå! Vilken tabbe att blanda ihop elevhemmen XD