Ofelia och Johanna [SV]

Tacktack! Jo, men visst får föräldrar hälsa på sina barn närsomhelst? Han blev helt enkelt insläppt!

Hejsan! Här kommer ännu en ny del, hoppas att ni tycker om den. Den känns en aning onödig men ni får stå ut ändå, det kommer massor med spännande saker snart!
Och om jag nu får fråga, har ni några önskemål på vad som ska hända? Eller säg helt enkelt vad ni tycker!
Tack så mycket för all fin respons i alla fall!


JOHANNA

Johanna satte sig upp med en gång.
"Vad är det?" sa hon irriterat och undrade inte över hur, eller varför Ofelia befann sig i Gryffindors sovsalar. Hon hade faktiskt glömt bort allt om Fred och händelsen på natten innan allt kom tillbaka till henne och hon stönade och sjönk ner på kudden igen. Allt var bara fel.
"Här." sa Ofelia och gav henne ett pergament. Johanna tittade förvånat på det men tog emot det. Det var ganska lätt och på utsidan stod det med snirklig handstil: Johanna Black. Hon kände igen stilen som Dumbledores.
"Och Dumbledore vill att du ska komma till hans kontor med en gång." sa Ofelia snabbt och började redan gå ut ur rummet.
"Ofelia." ropade Johanna till sin egen förvåning. "Tack."
Hon såg hur Ofelias ansikte lyste upp. "Ingen fara, Johanna." svarade hon och gick ut. Johanna började genast att fräscha till sig, iallafall så tyst hon kunde utan att väcka de andra. Hon fixade klädnaden och gick sedan ut i uppehållsrummet. Till hennes förskräckelse stod Fred där, och det var det sista hon ville just nu. Han tänkte just öppna munnen för att säga nåt men Johanna hann före.
"Fred, jag kan verkligen inte prata nu, jag orkar inte och känner inte för det, förlåt, men jag måste gå." hon gick snabbt förbi honom och ut ur porträtthålet, och ännu en gång så stod en person framför henne, troligtvis för att prata med just henne. Varför ville alla prata med henne nu plötsligt? Klockan fyra på morgonen också?! Men hon log när hon såg vem det var. Cedric.
Han däremot såg orolig ut. "Johanna jag såg just Ofelia inne i din sovsal, har det hänt nåt?"
"Nej. Det var inget." hon log och han log tillbaka, de stod så ett ögonblick innan Johanna, ännu en gång, kom ihåg vad som hänt natten innan. Hennes ögonbryn rynkades ihop och hon stönade lågt.
"Vad är det Johanna? Mår du inte bra?" Cedric kom genast fram till henne för att se hur hon mådde.
"Nej... jag vet inte." hon visste inte riktigt vad hon skulle säga, allt var bara så jobbigt och komplicerat just nu. Cedric såg förstående på henne.
"Vill du prata om det?" han satte sig ner på golvet. "Vi kan sätta hos här." Johanna log åt hans uppriktighet men satte sig inte.
"Cedric, kan det här vänta lite? Dumbledore vill prata med mig och jag vet inte om det är så bra att jag kommer till hans kontor i ett hysteriskt anfall av tonårshormoner.." Cedric verkade förvånad över hennes ordval men förvåningen i ansiktet byttes snabbt ut mot ett bländande leende.
"Visst, Johanna, vi ses." Han gick elegant ner för trappan och ur synhåll.
Johanna gick snabbt mot Dumbledores kontor, uttalade lösenordet och kom än en gång till det sidorum som hon än gång sovit i en hel natt. Men just som hon skulle knacka på dörren till kontoret hörde hon röster där inne. Hon försökte urskilja vilka det var och efter en stund kom hon på det.
Det var ju Draco Malfoy och Dumbledore! Vad talade de om egentligen? Hon stod förbryllat kvar ett ögonblick men bestämde sig för att knacka ändå, det var ju trots allt rektorn som bestämt möte med henne.

skulle va kul me lite fight

fortsätt med den här

JJJA!!! asså jag har äldrig läst nån så bra fanfic !!!:O fortsätt snälla!!!♥♥

Ja! Johanna kommer in i rummet och börjar duellera mot Malfoy medans Dumbledore lungt ser på och äter Beartie Botts Bönor

hahah "!!xD

Mycket bra!
Oskan Haha!

när kommer nästa del?

Åh tack så mycket Bra förslag där också! Hehehehe.. kommer en ny del strax!

Hej! Det har gått några dagar sedan ni fick en ny del så här kommer en! Enjoy!

OFELIA

När Ofelia lämnat pergamentet till Johanna gick hon tillbaka till uppehållsrummet. Klockan var nu runt halv sju, så hon bestämde sig för att gå till uppehållsrummet och göra lite läxor. När hon hunnit genom halva uppsatsen om glömskeförtrollningar kommer Pansy springande ner för trappan.
"Draco är försvunnen!" ropade hon desperat. Ofelia visste att Pansy var manisk när det gällde Draco, men detta var överdrivet. Att hon går och kollar honom klockan 7 på morgonen! "Han är inte här! Kom, vi måste leta reda på honom! Nu!" Det var inte direkt vad Ofelia hade tänkt göra, men hon följde ändå med den sorgsna Pansy. Ofelia tänkte att det kanske skulle vara bra att leta reda på honom och höra vad han tyckte om hennes förslag. Hon letade bara lite på måfå, och ville egentligen inte att Pansy skulle hitta honom. Efter ett tags letande gav de upp. Ofelia kom plötsligt ihåg att Johanna blivit kallad till rektorn, och att hon borde gå och se vad han ville. Just när hon tänkte knacka på dörren till rektorns kontor öppnades den.

Hon trodde först att den hade öppnats av sig själv, men sedan dök en hand upp bakom. Ofelia blev förvånad när Draco kom linkande ut och stängde dörren bakom sig. Han blev minst lika förvånad att se henne där, men började direkt: "Jag tänkte på vad du sa... och jag bestämde mig för att följa det du sagt. Jag har pratat med rektorn och han har antagit mig till gruppen." Hans ögon hade en ny glöd, och han såg inte lika trött ut som tidigare. Ofelia stod häpen ett tag. "Ok, va bra!" fick hon fram.
"Johanna är därinne nu, hon kommer strax. Vi ses väl vid frukost." sa han.
"Ok.." svarade hon. Ofelia kunde ana ett leende på hans läppar innan han stängde dörren bakom sig

Efter några minuter kom Johanna ut. Hon blev inte lika förvånad att se Ofelia där, men såg väldigt fundersam ut.
"Så? Vad ville Dumbledore?" frågade Ofelia nyfiket. Johanna rörde lite på munnen, verkade inte riktigt veta hur hon skulle börja.
"Eh.. Dumbledore tycks tro att jag har någon sorts... talang..." fick Johanna fram.
"En talang?" Ofelia var förvånad men upprymd. "Vilken? Vad hände?"
Johanna berättade en stund. I kort hade rektorn visat henne några av hennes släktingar i minnessållet. De hade alla haft en talang, och Dumbledore misstänkte att hon kunde ha ärvt den. Han hade sagt att hon borde vara på sin vakt, för denna talang var mycket eftertraktad, speciellt hos den mörka sidan. Därför skulle hon hålla den hemlig för de som hon inte litade på.
Ofelia tänkte över det Johanna berättat. "Så vad var talangen då?" Ofelia höll på att spricka av spänning. Och Johanna svarade:
"Att... att veta när någon ljuger."