här rollar vi THG

Cat:

Jag satt hemma, med min tvillingsyster sittandes tätt intill mig. Mikos ögon var våta av tårar. Jag satte in en lock som hade tagit sig ur hennes knut och torkade hennes tårar.
"Cat, det kommer bli jag, jag känner det på mig", hon skakade och snyftade. häftigt Även om jag bara hade föds med 3 minuters försprång så var jag den "stora" och "modiga" i familjen. Jag rättade till mina flätor en aning innan jag lugnare än vad jag kände mig svarade:
"Nej, och om det blir du så tar jag dig plats", hon tittade på mig med rödsprängda ögon.
"Nej, nej och NEJ! Det kan du inte!", protesterade hon men innan jag hann svara så berättade mor att det var dags. Vi gick till det dystra torget som borde ha varit vackert, men såklart så förstörde huvudstaden det ända fina i vår stad för att ta våra nära och kära och kasta in dem på en arena för att slåss till döden.
Jag ryste av obehag när den kalla nålen stack genom mitt finger. Jag satte det blodiga fingret på pappret och en liten manick godkände att det var jag. Sedan gick jag till ledet för 16 åringar som jag gjorde varje år från 11 års åldern. Jag kände mig dock mer orolig än första gången då jag nästan varit helt lugn. Jag hade nämligen behövt lägga in mitt namn extra många gånger för att kunna försörja vår familj med vetet och oljan som man fick. Därför, andades jag nu tungt då 30 små lappar med namnet Catherine Brusworth stod med vacker handstil nerstoppad i glaskupan. Jag tittade omkring mig och alla verkade väldigt oroliga, speciellt Miko. Jag hade råkat se in i en spegel och granskat mig själv. Det brunröda håret som var i två prydliga flätor, dem nervösa ögonen, den violetta vackra klänningen...
Men plötsligt avbröts mina funderingar då två ord genomborrade min skalle.
"Miko Brusworth!", precis när orden lämnade Effie Trinkets mun så ropade jag förtvivlat ut:
"Jag anmäler mig frivillig!", allas blickar vändes mot mig då jag med stela steg gick till scenen.
Sedan ropade Effie:
"Blabli Blabla!" (Nej men kom inte på något namn XD)
En pojke i 17 års åldern klev upp.
"Så, vad heter du?", hon vänder sig mot mig, utan att ens fråga efter några frivilliga åt pojken.
"Catherine Brusworth", svarar jag kyligt.
"Ah okej, ge en varm applåd åt Catherine och Blabliblabla!"


Alex. distrikt 5. tågresan (slottern)

jag kan inte få in det i mitt lilla huvud. jag sitter här på tåget men ännu har inget sjunkit in än. det är som ett videoklipp som spelas om och om igen men ändå fattar man inte vad som händer. jag ser hur dum jag ser ut när jag går upp mot scenen direkt efter att Effie Trinket ropat upp mitt namn. jag går med stora steg men väldigt, väldigt långsamt. då hade jag inte ens förstått vad som hänt, jag bara gick automatiskt. sedan stod jag där, på scenen och tittade ner på allas glada ansikten. jag tänkte för mig själv
nu är ni väl glada för att jag ska dö. men sedan kom jag på att jag brukade se ut sådär själv, man kände sig så lättad varje år när det inte var man själv som hade ropats upp. förrän nu. jag och min bror brukade kramas vid den här tidpunkten för att vi båda sluppit delta. juste ja, min bror. jag tittar ut över skaran människor som håller deras näras händer. sedan ser jag honom, ett ledset ansikte med tårar i ögonen. han står i mitten och tittar på mig. sedan frågar Effie sin vanliga fråga.
"någon frivillig?" min bror ska precis räcka upp handen men jag signalerar så som bara vi kan. jag visslar för det har han lärt mig hur man ska göra. han har sagt till mig att han kommer göra det till mig om han ropas upp. det betyder att jag inte ska ta hans plats för då kommer han aldrig förlåta mig eller han själv. jag lovade inte att inte bryta det löftet om han sjöng det. men då sa han att jag inte har något val för om någon visslar den till en så betyder det att ingen får ta hans eller hennes plats och då måste det ske. det är som en lag i vårt distrikt har min bror sagt.
nu när jag ser honom, sekunden innan han ska anmäla sig som frivillig så ser jag inget annat val. han ska inte få dö för mig. han har alltid tagit hand om mig sedan våra föräldrar dog eller försvann, ingen vet säkert. dessutom har jag gått den hemliga krigsskolan på helgerna som en utav segrarna i vårt distrikt har skapat för att vi ska lära oss att försvara oss själva. så jag har mer träning än min bror.
därför visslar jag. alla i publiken lyfter sina huvuden. alla vet vad det betyder. jag inser då, när allas blickar stirrar på mig, att jag inte bara förbjudit min bror från att ta min plats utan även andra i distriktet. jag tror inte att det skadar någon utom mig för ingen är någonsin frivillig i vårat distrikt. men alla verkar få respekt för mig ändå för som på en given signal så visslar alla samma melodi som jag just visslat men de lägger till en ton på slutet. det har min bror talat om för mig betyder att de har stor respekt för den som visslat det och att de ska stötta en och försöka hjälpa den som visslat, vilket nu i det här fallet är jag. jag menade att bara vissla till min bror men det var fler som förstod och hörde det. många fler än vad jag tänkt mig. och jag hade inte förväntat mig något svar.
jag förs ut av vakterna och får en skymt av tjejen från mitt distrikt. hennes rödbruna hår guppar upp och ner framför mig.
det sista jag ser är min brors tårar som rinner nerför hans kinder. han var i chock, det såg jag direkt. han insåg att jag inte hade stor chans att återvända hem men livet i behåll.

men nu sitter jag här på tåget, på väg mot döden som jag inte insett att jag ska möta om några dagar än. medan min bror är förkrossad där hemma för att han har insett att han inte kan göra något åt att hans ända kvarlevande familjemedlem är skickad för att dö en hemsk död så lång som det går att komma ifrån honom.

det är när jag tänker på min stackar bror som jag inser det, att jag är skickad rakt in i persident snows händer för att sedan spela min roll i spelet där alla utom en måste dö.


Vad heter Choppas karaktär?
"Som vanligt, damerna först!" säger President Snow och tar upp en lapp ur glasklotet. "Fanny Green!" ropar han innan han tilläger:
"Några frivilliga?"
Jag känner en knuff i ryggen och vänder mig om.
Min mamma tittar på mig med hotfulla ögon.
"J..Jag.." säger jag, knappt hörbart.
"Sa någon något?" Sade Snow.
"Jag."
Jag går fram på darriga ben fram till honom.
"Utmärkt!" säger han och mig ler ett stort oäkta leende.
"Då tar vi nästa", säger Snow och tar upp en annan lapp.
"Colin Bun. Några frivilliga?"
"Ja. Jag." hördes en bekant röst.
Min bror.
Zoey stod bland mängden av alla fjortonåriga tjejer från distrikt åtta. Hon tittade upp mot de stora skålarna där namnen var, på några lappar stod hennes eget namn, Zoey Cory. Det var inte så många lappar med hennes namn på, kanske tjugo? Hennes föräldrar hade sagt att hon inte fått byta sitt namn mot mat eller något annat. Hon hade gjort det en eller två gånger men inte mer.
Plötsligt sa kvinnan med gäll röst ”Damerna först” och så skuttade hon iväg till flickornas skål. Hon stoppade ner handen och började leta efter en lapp, när hon hade hittat en lapp drog hon långsamt upp handen igen. Hon vecklade ut pappret och läste högt, ”Zoey Cory”
Zoey drog efter andan och stod blixt stilla, men snart nog slappande hon av. Hon märkte plötsligt hur allas blickar drogs mot henne. Hon log mot dem och började sakta gå upp till scenen.
”Kom nu lilla vännen” sa kvinnan och log stort när Zoey hade tagit de första steget på den lilla trappan upp till scenen. Zoey skyndade sig fram till henne och log tillbaks. Hon försökte vara så lugn som möjligt. Hon tänkte om och om igen att hon skulle ha det så bra i huvudstaden och tillslut så lyckades hon faktiskt inbilla sig själv att det var sant, hon uteslöt alla tankar om Hungerspelen och tänkte bara på lyxlivet i huvudstaden. Hon log ännu större och tittade ner på alla ansikten från scenen. Hon letade efter mors, fars och Simons ansikten, hon hittade dem snabbt. De såg förfärade ut, Zoey log mot dem och försökte säga att allt var bra och att de inte hade något att oroa sig för. Men det hjälpte inte de såg lika förfärade ut som innan. Simon klamrade sig fast vid mors arm och gömde sitt ansikte, han var gråtfärdig. Plötsligt frågade kvinnan ”Några frivilliga?” det blev dödstyst. Och då kom Zoey på en stor fördel till att hon blev vald. Nu behövde ingen annan få dö., nu kunde hon göra det istället. Och med den tanken så log hon, om möjligt, ännu större.
”Då tar vi herrarna” sa kvinnan och gick fram till pojkarnas skål. Hon drog upp en lapp och läste högt.
”Miller Harrison!”
Zoey hade ingen aning om vem han var. Men plötsligt började en förskräckt liten pojke närma sig scenen, han var bara tolv år gammal. Ett år äldre än hennes bror. Och då visste Zoey precis vem han var, hennes brors kompis. Han stirrade storögt på Zoey med sina gröna ögon. Zoey tittade bort och tänkte att det här inte alls var bra, det var nästan som att det skulle vara hennes egen bror som stod där. Hon försökte att hålla leendet i styr men det ville hela tiden sjunka ner fastän hon tvingade upp mungiporna om och om igen.
”Någon frivillig?” frågade kvinna. Ingen var frivillig, det var inte så konstigt. Distrikt åtta var fega, lika feg som Zoey själv.
”Då så, då har vi distrikts åttas deltagare. Zoey Cory och Miller Harrison!” sa hon och gjorde en gest mot Zoey och Miller.

"Joey Howlerer!"
Joey Howlerer. Jag känner igen det namnet. Vart har jag hört det förut?
Ah. Just det. Det är mitt namn. Mitt namn.
Jag försöker samla mig, men jag känner paniken och tårarna tränga fram men jag går stelt fram till scenen.
Väl uppe på scenen så frågar kvinnan som tar hand om slåttern här i District 3 den vanliga frågan:
"Någon frivillig?"
Ingen. Såklart, vad hade jag väntat mig? Den ända som brydde sig om mig så mycket att han skulle ta min plats var min bror, men det har redan hänt en gång. Även för två år sen ropades mitt namn upp, men då tog han min plats, och nu är han borta. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för att jag lät honom.
Men nu är det väl min tur; mitt straff. Jag kommer aldrig överleva.
Jag stirrar ut över publiken, söker med blicken efter mina 4 syskon och min mor.
Nerför mors kinder rinner stilla tårar. Bredvid henne står min yngsta bror, 7 år och kramar hennes hand. Tvillingarna, ett år yngre än mig står i chock. Min min äldre bror ser bara lättad ut.
När pojkens namn är draget - jag hörde inte ens vem det blev - så skakar vi hand och vi får gå.
Mor kommer med min lillebror. Tvillingarna kommer. Inte Tom(min äldre bror). Mor sa de sa att han "inte hade kunnat komma". Hah, undanflykt.
Snart sitter jag på tåget och stirrar ut genom fönstret.


De andra barnen skrattade. Jag stod tyst, stirrade in i ledarens ögon.
"Idag är det slåtter." Sa hon. "Idag ska du vara frivillig. Du ska dö, fattar du det, spöket?"
Som om mina ögon sa något annat, tänkte jag. Men istället fnös jag.
"Spöket? Kan du inte komma på ett bättre öknamn? Du har använt samma i fyra år nu. Ge upp."
Just då sa kråkan till barnhemsledare att vi skulle samlas och i led (seriöst, i led! Vi är inte sju år, direkt) gå till torget. Synd, tyckte jag. Jag skulle gärna bråka lite mer med gänget. Trots allt skulle detta antagligen vara det sista gången vi bråkade...

Sen på torget kom vi nästan sist.
Nyckelpigan som skulle ropa upp deltävlarna hade förstås samma röda klänning med små, små svarta prickar. Håret var svart, och armarna och hennes handskar också.
"Damerna först!" Sade hon, och ropade upp...
"Kate Grey!"
Kate... Det är Kate! Kate, den enda som någonsin varit trevlig mot mig. Även om hon inte är så trevlig nu. Kate är ledarens, Carols, högra hand. Hon är H E M S K. Även om hon inte var det som sexåring. Ska jag rädda Kate från döden? Jag tänker vägra.
När Nyckelpigan frågar om frivilliga förställer Carol min röst, och ropar
"Jag!"
"Vem?" Jag förstår att jag är förlorad.
"JAG" vrålar jag. Carol ser chockad ut, hon trodde inte jag skulle gå med på det. Men nej. Jag tänker vinna det här. För det kan jag. Jag är ingen dumbom. Jag kan hitta mat. Jag kan kasta kniv. Jag kan vinna.

När ledarens vänstra hand, Kim ropas upp som pojken för distrikt 2 ler jag överlägset. Kim är en dumbom. En tävlande så gott som död. De andra är också det.
På tåget tittar jag på honom.
"Din död kommer bli ett nöje.

ALLA KAPITEL OM NÅGON VILL LÄSA

Cat:

Mannen som ansvarade sig efter mitt utseende och hette Redrick, kollade på mig med sina violetta ögon.
"Vet du vem du liknar?", frågade han och granskade mig.
"Nej", svarade jag kort och rättade till dem svarta lite för stora handskarna.
"Katniss Everdeen"
Orden fick mig att rysa till. Katniss hade varit en modig hjältinna som vunnit hungerspelen med sin älskade Peeta, dock bara ett år senare hade hon och Peeta avrättats.
"Du vet hur det gick med hennes stylist?", säger jag och kollar rakt in i hans ögon som verkar glänsa av iver, dock så verkade ögonen inte riktigt passa in i hans avslappnade hållning.
"Ja", svarade han bara och tog ut mig till vagnen. På vagnen stod River, som min motståndare tydligen hette. Till skillnad från min svarta klänning hade han eld röda kläder med vit slips. Hans svarta lockiga hår var kammat elegant bakåt och ett leende krökte sig på hans läppar.
"Behöver ms räv hjälp med att komma upp på vagnen?", frågade han nonchalant och skulle precis känna på mitt hår då jag med ett stadigt gräpp hindrade hans hand. Jag tog mig upp själv och kände ett stort hat till honom när han försökte ta min hand. Jag slog till honom och fräste ett: "Sluta!" innan portarna öppnades och hästarna drog oss över arenan. Plötsligt började folk jubla när vi åkte förbi. Jag tittade mig förbryllat i spegeln och märkte att det såg ut som lava kretsade runt klänningen och ett par vingar av eld sprakade på min rygg. Jag sneglade mot min motståndare och märkte att hans "vingar" såg ut som kåldamm. Jag kände en puff i armen och hörde hur han väste:
"Le", jag lydde och jag kände hur han återigen försökte ta tag i min hand, denna gången så gick jag med på det och utan ens en kraftansträngning så lyfte han upp våra händer i luften och folket jublerade högre än någonsin. Jag sneglade mot dem andra, förtrollande dräkterna och förstod att det såklart inte bara var oss dem klappade åt, även om Redrick gjort ett fantastiskt jobb. Dock så kunde jag inte släppa känslan av att dem flesta blickarna vändes mot oss.

Ida South heter min karaktär c:

A
När jag och Kim ser på de olika slåttrarna tillsammans (jag gillar inte ordet tillsammans om det betecknar mig och Kim) lägger jag med mening märke till de som verkar vara bra motstånd. Catherine verkar vara stark som person, det kommer bli svårt att få tag i henne. Alex och hennes löjliga vissling, Ida verkade inte vara så ivrig att vara frivillig. Kanske hade hon varit med om Samma sak som jag? Kim börjar greppa efter min hand. Han ger mig en kort, halft öm, halft orolig blick. Jag drar undan handen och stirrar på honom. Har Kim en crusch på mig eller? KIM??? hans hjärta kommer i alla fall krossas i så fall. Jag kommer döda honom så snabbt som det går.
"Har du en crusch mig?"
Han rodnar lätt.
"Seriöst?" Jag rullar på ögonen. "Ge upp, idiot. Jag hatar dig. Minns du mina ord på tåget? Din död kommer bli mig ett nöje. speciellt att se på filmen i slutet av spelen. För jag ska vinna.

På paraden ska vi vara silver. Vårt distrikt är smedjdistriktet, som formar metaller och så. Eftersom smeders kläder inte är så fina hade vi inte så mycket att visa. Enda tills Katniss everdeen och Peeta Mellark. Deras eldigs debut gjorde så att många dräkter visa resultaten, inte jobbarna. Det skulle inte vara så bra på distrikt 11 (seriöst, fruktdräkter?) men för oss är det galant. Vi kan vara skimrande silver och guld!
Kim med sin stora fula kropp passar visserligen bäst av allt i en sopsäck, men han ska ha en elegant, gyllende kostym. Den ser... Inte bra ut. Det sticker i ögonen med sitt enorma ljus.
Jag ska ha en lååååång vit klänning med en aning silver i. Otroligt vacker. Detaljerna är ljus-ljusblå, samma färg som mina ögon, mitt hår har en inbakar fläta längs med huvudet, och resten hänger vanligt. Jag får för första gången i mitt liv smink, och det är bara lite puder för att få bort min alldeles för extrema blekhet, och svagt silverglittrig ögonskugga. När Kim ser mig blir han alldeles mållös.
Jag ser ut som en varelse från en annan värld. Jag kommer definitivt att få massor av sponsorer för det.

(Jag bara undrar, kan ni snälla skriva ert namn över för det kan bli krångligt att komma ihåg xD)

Ok. Ändrade det nu.

(Thx :3)

Är jag den enda med känslan av att bara jag och Kim är aktiva?

Inte bara du o': Men, Choppa är ganska aktiv (hon är inte ens inne på skype nu så) men dem andra vet jag inte :'(

Jo men jag har offline-status c:

Villuskypa?C: