[Prs] Yehet och Kkaebsong [Prs]

”Sa jag inte precis åt dig att inte titta?” Undrade nittonåringen och glodde stint bort mot Hideo. Wow, det var typ den första meningen som faktiskt var någorlunda normal och som inte lät alldeles för raspig. Irritation kan tydligen uppbåda till positiva saker, huh? Bra att veta. Natsume vände slutligen bort blicken och gjorde en grimas, både åt blåtiran som prydde dennandres ansikte och åt smärtan som kröp längsmed ryggraden..nacken som knäcktes och tänderna som bets ihop. Nej, det var inte trevligt, men samtidigt ganska befriande. Till skillnad från en blåtira, för den var nog bara smärtsam.

Hideo blir minst sagt ställd av den andres ord, han förtjänade det. Så han kniper ihop läpparna och går in på badrummet själv, för att hämta värmekudden innan han tassar in mot vardagsrummet igen.
"Förlåt.. Jag ska inte kolla mer." Försäkrar han, osäker på varför han inte får kolla bakåt. Natsume kan mycket väl råna honom, kidnappa honom och han har ingen tid att försvara sig själv. Men av någon outgrundad anledning känner han sig säker, vet att det inte kommer i träffa. Han drar åt sig fjällkontrollen och sätter på teven för att gå in på netflix.. Han behöver se på något roligt.

Några minuter passerade, relativt under tystnad. Hideo verkade ha hittat på någonting annat under tiden, med tanke på att det lät som om han satte på den där apparaten. Tv. Ja, så hette det nog. Natsume hade själv mest fokuserat på att hålla käften stängd, vilket lyckats ganska bra. Fantastiskt, då han aldrig brukade lyckas göra någonting rätt. Men så var han självfallet tvungen att göra åtmsintone någonting som defintivt var att ifrågasätta. Alltså han tyckte ju inte om den där Kotaro, så dennes skor blev halvt om halvt mördade och slängda i en hög åt sidan. Fy fan, vilka illaluktande fötter. Usch och fy. Med en äcklad blick, travade han stolt tillbaka in i vardagsrummet och skuttade upp i soffan. Sedan begravde han sig såklart tätt intill Hideo, med ett ytterst ynkligt gnällande. Knähund? Nej, nej. Det kom inte på fråga.

Blicken glider ner mot den lurviga varelsen i hans knä, medan Eiji leker med hans filt. Försiktigt stryker Hideo fingrarna över den mörka tjocka pälsen.
"Får jag kolla på dig nu, och röra vid dig?" Frågar han med tunn röst medan new girl spelas på teven i låg volym. Han drar Natsume tätare intill sig och lutar huvudet mot soffryggen. "Jag måste se hemsk ut, förlåt.." Han pekar mot den stora blåtiran som verkar vilja ta död på den lilla killen, och gömmer sig under värmekudden. Gud vad han blir varm, med filt, två pälsiga djur och värmekudde.. riktigt härligt.

Hemsk? Nej, Hideo skulle nog aldrig kunna se hemsk ut. Trots att blåtiran prydde ansiktet så såg han fortfarande underbar ut, precis lika perfekt som han varit innan Kotaro slagit till honom. Fast det skulle inte få hända igen, det hade Natsume liksom bestämt sig för. Med ytterligare ett litet gnällande, klättrade han längre upp över den andre och lade sig till slut till rätta. Fullvuxen man? Check. Fullvuxen varg? Check. En fullvuxen barnrumpa? Check. Nittonåringen var verkligen en blandning av de alla tre, även om den sistnämnda övervägde. En barnrumpa var han defintivt, så som han höll på. Det var nog därför Hideo fick tillåtelse att både titta på honom och gosa. För det mesta brukade ju barnungen skämmas över sitt tillstånd, men nu kändes det som om han hittat hem. Och det kändes mer än underbart.

De tunna armarna slingrar sig runt om den pälsiga kroppen, dear honom intill sig och lutar huvudet mot bröstkorgen.. lyssnar på hjärtslagen medan ögonen vilar på teven.
"Tror du att du kan berätta vad som hände dig någon gång?" Frågar Hideo tyst medan fingrarna pillar med den tjocka pälsen. Åh vad lugnande, varmt och gosigt. "Du vet lite grann om mig.. om mig och Kotaro, skulle gärna lära känna dig lite mer, om du kan och vill?" Gud, han vill aldrig att Natsume ska lämna honom, och de har bara känt varandra i några timmar.. Men han känner sig inte ensam, han känner sig säker, och han älskar den känslan.

Men tänk om inte ens jag vet vad det var som faktiskt hände då? För jag har ingen jävla aning. Eller alltså, jag vet vad som hände men inte varför. Natsume insåg förstås att Hideo inte kunde läsa tankar, men de susade i alla fall omkring inne i huvudet på honom. Det enda som han kom ihåg var att det varit kväll, hur han varit ensam hemma i lägenheten och hur han bokstavligen brunnit upp. Han hade varit så överhettad att han trott att han skulle dö, sedan hade allt blivit svart och när han återfick självkontrollen igen hade hela rummet varit alldeles sönderrivet. Med största sannolikhet hade det varit därför han stuckit, av rädsla för sig själv. Tänk om han gjort någon illa liksom?
Nittonåringen betraktade den andre med glansiga ögon och ruskade på huvudet, innan han varsamt började tvätta Hideos ansikte. Tvätta? Alltså han smutsade ju typ ner det men men. Enligt honom så var det en ansiktstvätt av bästa kvalité.

"Jag förstår om du inte kommer ihåg, och det är helt okej, det viktigaste är att jag fått träffa dig.." Med ett svagt leende lutar han bak huvudet, känner den sträva tungan mot sin hud. Gud vad det kittlas. Tjugoåringen fnissar till, försöker luta sig så mycket som möjligt med armarna fortfarande om Natsume.. Det är lite svårare än han trott. Kroppen faller ner mot soffan av de små fnissanfallen.
"Inte ögat, inte ögat." Påminner Hideo mellan de små skratten, men han vill inte ha bakterier in i ögat. Inte när det gör så förbaskat ont. "Gud vad gosig du är.."

Äh, jag är bara gosig med dig, så tro inget annat. Och så måste jag typ få dig att lukta någorlunda normalt. Ett litet knorrande undslapp nittonåringen och han lade sig platt över Hideo. Hur hade han lyckats bli så sjukt fäst på bara några timmar. Han hade ju aldrig varit mycket av en kelgris eller ens i närheten av liknande. Men nu? Nu var han nästan mer än en kelgris, alldeles fäst och eländig..vid en männsika. En männsika som luktade alldeles för starkt av en annan man - en väldigt vidrig man. Inte nog med att han visste att Hideo kände sig lätt hotad utav sin föredetta sambo, för Natsume kände ungefär likadant.

Hideo ser upp mot de kolsvarta ögonen.. I början hade de sett med rädsla och ilska på honom, men nu finns det en sorts värme. Han känner sig väldigt hemmastadd med blicken fäst i hans, och händerna glider upp mot de lurviga kinderna där han pillar med pälsen som kittlar honom.
"Du.." påbörjar han, känner hur hjärtat dunkar precis som ögat.. Men av en helt annan anledning. En rodnad stryker sig över kinderna, men Hideo försöker att motstrida det. Försöker att hålla det för sig själv, borta från hjärnan där tankarna skulle gå över. " Jag känner att vi blivit väldigt nära väldigt snabbt, tycker du också att det är konstigt?"