Voldemorts dotter och den flammande bägaren [sv]

Vill inte stressa men när kommer de mer?
Edit: borde nog läsa om den så att jag inte blir tokig eller stressar ihjäl dig

här är nästa del ^^ den är lite annorlunda hoppas ni gillar den ^^

”Det var inte igår vi var samlade här. Men om ni vill komma någonstans i berättelsen så får ni trycka på knappen”

Jag vaknade på morgonen och märkte att Harry lämnat rummet. Mig gjorde det de samma, en stunds ensamhet kunde jag behöva. Jag reste mig sömnigt upp, natten hade inte inbringat mycket sömn. Den ena mardrömmen hade ersatts av den andra. Jag suckade långsamt. Kira granskade mig men jag sa inget. Jag kände att det inte skulle ge mig något att prata med henne. Jag slängde en blick i spegeln och suckade, det såg ut som jag åldrats tio år. Ibland undrade jag om det inte skulle vara lättare att bryta alla band med min far. Han oroar mig och jag vet inte vad jag skall göra. Jag vet aldrig vad han planerar, de planeran går alltid till någon annan. Jag får alltid lista ut dem och sedan välja sida utan att ha tid att tänka efter. Men valde jag rätt? Det visste jag inte. Jag saknade min far men kunde jag leva utan mina vänner? Jag önskar Simon varit här, han visste vad jag gick igenom. Han stod trotts allt på min fars sida, även om det inte var frivilligt. Jag önskade att jag kunde tala med någon. Severus kunde inte förstå, han var trotts allt säker på vilken sida han stod på. Han hade alltid valt efter hjärtat, han hade aldrig tvingats välja på grund av vad andra ansåg. Jag själv skulle bli tvungen att välja den sida som andra ansåg bäst. Jag undrade vad som skulle hända när min far kommer tillbaka. Jag hade en känsla av att Dumbledore inte skulle vilja låta mig gå. Han skulle vilja straffa min far genom att hålla mig på den här sidan. Vad kunde han erbjuda mig? Ett liv i frihet? Eller ett liv i fångenskap. Mina vänner finns på den här sidan. Men jag har vänner på andra sidan med. Och vad kan min far erbjuda? En familj. Men lika väl där skulle livet bli i fångenskap? Jag var inte mer än en schackpjäs. Jag bytte om till en svart klänning och satte mig framför elden. Att lämna rummet skulle inte lösa något. Vad hade jag att vänta framför mig? De skulle alla fråga ut mig om jag gjort det. Jag är här på deras mark, som deras gäst men de litar inte på mig. Vem av dem skulle komma först? Att Dumbledore skulle komma hit fann jag overkligt, det var mycket troligare att han skulle kalla mig till sitt kontor. Severus skulle skicka ett brev och fråga när jag kunde träffa honom. De som skulle komma hit var Sirius och Remus. De två var de enda som inte skulle intressera sig av att prata med mig utan att andra såg. Jag la fingrarna runt en tekopp och väntade tålmodigt på att de skulle komma. Väntan blev inte så lång som jag befarat. En knackning hördes och jag viftade med trollstaven och dörren for upp.
”Jag har väntat på er” jag tittade inte på dem, jag visste ändå vilka de var.
”Hur visste du att vi skulle komma?” Sirius röst lät avlägsen, det var som om de fanns i rummet men ändå inte. Eller var det jag som inte fanns i rummet?
”För att ni bryr er om Harry och ni tror jag kan ha för avsikt att döda honom. Eller snarare du tror det Sirius. Jag klandrar dig inte, jag har den far jag har så fråga det du vill fråga.” Vad var vitsen med att låtsas som om jag inte visste vad de ville. Det var alltid samma fråga. Om det hände något undrade de alla om jag var inblandad i det. En dag skulle de sluta tro mig och en dag skulle jag antagligen bryta deras förtroende. De letade bara efter något som de kunde sätta dit mig för. Var det någon mening att bekämpa det? Var det någon mening att göra det innan jag blev en schackpjäs?
”La du Harrys namn i bägaren?” jag slöt ögonen, den frågan jag skulle få höra mer än en gång.
”Spelar det någon roll vad jag svara? Om jag svarar nej kommer du då tro mig?” jag hörde sorgen i min egen röst. Det var just sorg jag kände. De människor som jag brydde mig om tvivlade på mig, var det någon mening att kämpa för dem? Att förklara för dem vad de betydde för mig, att jag inte ville skada dem? Jag hade inte förväntat mig något svar från Sirius, vad skulle han svara mig? Kunde han säga rakt ut att han börjat tvivla på mig? Jag suckade innan jag långsamt reste på mig, jag vände mig om mot dem och såg på dem med en kal blick. De var nära men ändå så långt bort. Jag gick fram till fönstret och såg ner på gården. Solen lös långt bort som för att trotsa de känslor jag kände, som om den ville förklara att allt var bra. Vad var det som var bra egentligen?
”Jag la inte hans namn i bägaren, om du vill tro mig eller inte är upp till dig” sa jag endast. Det fanns ingen mening att förklara mer. Jag visste att han inte skulle tro mig. ”Du vill prata med Harry, han när nere på gården, gå till honom han kan behöva ditt stöd. Han medger det inte men det smärtar honom att människor tvivlar på honom.”
”Tack” var det enda Sirius svarade. Jag slöt mina ögon och hörde dörren stängas.
”Du väljer själv om du skall gå efter honom eller inte. Vad du än väljer klarar jag mig” sa jag lågt till Remus. Jag hatade mig själv för att jag läste hans tankar, men jag orkade inte hålla barriären uppe.
”Jag stannar en stund” sa Remus och jag hörde hur han satte sig ner i en av fåtöljerna. Jag vände mig chockat om en stund senare till honom, brydde han sig trotts allt? Jag var förvånad, hur kunde han se mig som en syster? Sirius hatade mig men Remus gjorde det inte. Vad såg Remus som Sirius inte såg? Som jag inte såg hos mig själv? Jag gick långsamt tillbaka till stolen och satte mig ner. Jag såg in i elden, vad skulle jag säga till honom? Han skulle bli besviken vad jag än sa.
”Du tvivlar inte sant?” sa han och jag vände mig mot Remus, visste han?
”Det beror på vad du syftar på?” svarade jag lågt och han gav mig ett svagt leende.
”Livet” svarade han enkelt och jag vek ner blicken.
”Vad är meningen med det?” frågade jag och Remus suckade.
”Det är en fråga jag undrat många gånger” sa han uppriktigt och jag kände mig förvånad. Remus verkade alltid vara full av liv, av glädje. ”Du verkar förvånad Cara?”
”Ja” svarade jag lågt och tittade i stället upp i taket.
”Får jag fråga varför?” sa han lugnt. Jag slöt ögonen och var tyst en stund.
”Jag tror att det beror på att du alltid verkar vara så glad. Jag har sett dig trött men inte som om livet var värt att avsluta” sa jag och han skrattade.
”Det är inte något jag låter andra se. Precis som du Cara så döljer jag det väl” sa han och jag tittade på honom.
”Hur vet du då att jag tänker på det?” frågade jag och han log svagt.
”Du har en slags aura runt dig, det är svårt att förklara. Men människor runt dig brukar alltid lysa upp och skratta. Du har en tendens att göra människor glada, men när vi kom in här såg det ut som om livet lämnat dig” sa han och jag nickade.
”Det kanske har det” sa jag och suckade.
”Vad får dig att tro det?” frågade han.
”För att ni börjar tvivla på mig. Sirius har redan börjat” sa jag och gjorde en paus. ”Ni kommer alla göra det tillslut. Ni kommer fråga mig om jag är inblandad och även om jag svarar nej kommer ni inte tro mig. Sen när min far kommer komma tillbaka kommer han fråga samma sak. Han kommer också börja tvivla på mig. Jag kommer hamna mitt i skärselden mellan er. Ingen av er kommer vilja veta av mig som vän, ni kommer alla endast använda mig som en schackpjäs och när det är schackmatt så kommer jag vara den som faller död ner” sa jag och Remus tittade sorgset på mig.
”Sirius…” började han. Jag förstod att han inte visste vad han skulle säga.
”Det gör inget, jag har väntat på den här dagen.” sa jag och Remus tittade olyckligt på mig.
”Cara även om du inte ser det så har du vänner, de kommer inte låta dig falla död ner” sa han tröstande och tog mig hand. Jag såg förvånat på honom. ”Jag lovar dig att jag inte tänker låta dig falla död ner”
Jag kände tårarna bakom ögonlocken och hur de rann ner för mina kinder.
”Gråt inte” sa han och jag skakade på huvudet.
”Förlåt” svarad jag och han skrattade.
”Det är inget att be om ursäkt för.” sa han och reste sig upp och drog in mig i en omfamning. Jag var först förvånad men lät sedan muren falla. Fanns det människor som inte skulle vända mig ryggen.
”Tack” viskade jag och han log.
”Det är det vänner är till för. Du hjälpte mig at förstå hur jag kunde få Sirius och jag hjälper dig förstå att alt hopp inte är ute” sa han och jag nickade. ”Vad sägs om att vi gör en deal?”
”En deal?” frågade jag och han nickade.
”Nästa gång du känner dig nere kan du skriva till mig och jag lovar att hjälpa dig igenom det” sa han och jag log svagt.
”Om du lovar mig detsamma” sa jag och han tittade förvånat på mig men log sedan.
”Jag lovar det” sa han och jag nickade.
”Remus” jag hörde Sirius ropa nere från uppehållsrummet och jag nickade.
”Gå han behöver dig” sa jag och backade ett steg för att komma u omfamningen.
”Klarar du dig?” frågade han och gav mig en skarp blick och jag log ett tomt leende.
”En Riddle klarar sig alltid” förklarade jag och han nickade.
”Lova att skriva” sa Remus och jag nickade innan han öppnade dörren och försvann. Jag stängde dörren bakom mig och gled ner till golvet. Allt var kanske inte hopplöst. Livet var kanske värt att leva ändå.

”Bara gå”

*kash*

Awsome!!!!!!!!

tack så mkt kul att du gillade det

Så braaaaaaaaaaaaaa *hoppar runt i rummet och dansar av lycka öved att det kommit ett nytt kapitel till slut*

Yeey, ett nytt kapitel! Och ett superbra dessutom!

Jätte bra

Super bra!

Jag vet att det tog tid skall försöka skriva oftare, men kul att du gillade det

Tack kära du ♥

tack

tack

Du är sjukt duktig Cara!!