We are left, they disappeared. (Rollspel)

"Va? Nej, jag orkar inte med att bli hypnotiserad varje gång jag ska glömma något!" skrattar Thomas. "Försök igen"
Tom lutar sig framåt och sätter sina armar som stöd mot benen och knäpper ihop händerna.

Nikki skrattar lite och funderar sedan "du tänker på något gladare, som mig" skrattade Nikki retsamt och log mot Tom

Thomas funderar en kort stund om han ska säga att det är rätt svar eller inte. "Kanske" svarar han och sätter sig sedan på golvet med ryggen mot soffan som stöd.

"Ja kanske är bättre än nej" skrattade han "och vadå kanske? menar du att jag inte hjälper dig?" frågade han sårat

"Va? Menar du att jag ska säga ja eller nej?" frågar Thomas och rullar tummarna fast är koncentrerad på Nikki. "Och jo, men jag säger inte om det är rätt eller inte. Det får du faktiskt lista ut själv och detkan du nog eftersom du är smartare än mig"

"Jag menade att ett kanske är bättre än ett nej" skrattade Nikki och fudnerade sedan "du kysser mig när du vill glöma något" sa han leende

"Jaha, det var så du menade" skrattar Thomas. "Ungefär, men det är mer simple than that. Fast det är såklart också rätt" svarar han sedan åt Nikkis gissning och ler tillbaka.

"Ja det var så jag menade" skrattade Nikki och funderade lite "du pratar bara med mig? har det med mig att göra över huvudtaget?" skrattade han

"Det är enklare än så, och ja det har med dig att göra" svarar Thomas och sätter sig på sina knän.
"Nu ska du väl kunna klura ut det, annars säger jag det." skrattar han.

"men när det har med mig att göra kan det ju vara vad som helst" sa Nikki "du ser på mig?" frågade han undrande