prs wolfy & rollspelare

”Stella?” Sade han då hon bara gick förbi honom. Han vände sig om och spände sina käkar. ”Du heter så va? Vi träffades en gång, med Philip och din kompis Mia va?” Sade han och log svagt. Han granskade henne lite snabbt, hennes armar var helt blåslagna. Han tog snabbt av sin jacka och la den över hennes axlar.

Hon stelnade till då killen sa hennes namn. Hur visste han vad hon hette? Långsamt vände hon sig om igen och sneglade mot honom då han la sin jacka om hennes axlar.
”Jag kommer inte ihåg dig,” sa hon bara tveksamt.

”Jag var bara där en liten stund så det är inte konstigt. Är du okej? Du ser lite skakad ut.” Sade han sedan och spände sina käkar. Han visste inte alls vad han skulle ta sig till, hon hade ingen aning om vem han var.

”Eh..” började hon, hade faktiskt ingen som helst aning om var hon fått alla sår och blåmärken från. Det kändes som om hon vaknat upp ur en lång sömn där hon inte kom ihåg vad hon drömt om. ”Jag är okej.” Hon skruvade besvärat på sig.

”Okej, Ehm du kan ta min jacka det är kallt men ta hand om dig. Okej?” Log han svagt och kollade på henne lite snabbt innan han tog några steg bakåt. ”Förresten, jag heter James om du ska fråga Mia vem jag är.” Log han svagt.

Stella nickade smått och såg på honom en sista gång innan hon gick därifrån. Trots att hon känt ett ganska starkt obehag så var det något bekant med honom som hon inte kunde sätta fingret på. Han påminde antagligen om någon.

James gick till Adam och spände sina käkar, skulle låta hdnne vara. Hon förtjänade bättre. Han räckte över asken med hans fjäder och log svagt.
”Lova mig att låta henne vara...” sade han sedan.

Adam tog asken och öppnade den för att beundra fjädern. Han såg sedan på James innan han räckte ut sin hand. Något gott hade väl kommit ur det hela ändå.

James tog hans hand och tvingade fram ett leende. Han hade aldrig mått så illa i sitt liv, den tjejen var hans svaghet och lite till men det var kört.
”Behöver du skjuts nånstans eller?” Frågade han sedan och granskade Adam, tänkte på sin egna fjäder. Han hade lagt den i sin jacka så han hoppades verkligen att hon skulle ta hand om den.

”Nä, ta hand om dig.” Adam var bergsäker på att det inte var sista gången deras vägar skulle mötas, speciellt inte då Adam inte hade några planer på att lämna staden.