Det sista året på Hogwarts =D

Jag såg på henne och skakade på huvudet.
- Men jag trodde aldrig hon skulle komma ut ur Azkaban, och jag vill inte vara gömd.
Sen tror jag ingen vill hålla Bellatrix dotter gömd, och ingen har vetat om det försen nu, sa jag och lugnade ner mig och torkade mina ögon.
- Rymma?, det kan jag inte, märket är till för att hålla reda på oss och kalla oss till sig.
Han vet jämt vart jag är, det är hopplöst, sa jag uppgivet och klappade ett testralföl på nosen och log svagt.

( Lungt det ;P Så du har flyttat?, kul Trivs ni? )

Usch, allt verkade så hopplöst. Jag skakade ledsamt på huvudet. Tänk vad onda människor kunde göra, bara för att få som de vill. De använde till och med ungdomar för att de skulle användas som marionetter.
- Åh, jag tänkte inte på det, svarade jag dumt. Sedan lade jag tyst till - Jag är verkligen ledsen för din skull.

Plötsligt lade jag märke till att Alex stod och verkade klappa luften. Jag stirrade misstroget på henne och undrade om hon kanske hade blivit smått galen av chocken. Sakta närmade jag mig henne och frågade misstänksamt:
- Vad gör du, Alex?

Jag såg på henne och log.
- Det är lugnt, du behöver du inte vara, det är bara som det är, sa jag och ryckte på axlarna och log sedan.
- Testraler, du kan inte se dem eller hur?, tänk du har tut du, även om nog alla kommer att juna se dom snart, sa jag lätt och log mot henne.
- Vill du klappa den?, sa jag leende till henne och tog hennes hand.

- Testraler!? frågade jag när hon tog min hand.
Jag kunde minnas att vi hade lärt oss om dem i något utav de tidigare läsåren. Varelserna kunde bara ses av dem som hade sett döden, så därför var de för mig helt osynliga.
Jag drog efter andan när jag plötsligt kände något under min handflata som för mig bara klappade i luften. Det kändes strävt men samtidigt lent på något vis. Det blåste till mot min hand och jag antog att jag klappade vid testralens mule.
- När tror du att vi här på skolan inte längre kan skydda oss mot omvärlden? frågade jag förstrött medans jag följde testralens ansiktskontur med handen ända upp till de spetsiga öronen.

- Han verkar gilla dig, sa jag leende och såg på testralen och vände mig sedan mot Gemma.
- Det händer väll redan, syskonen och Snape, sa jag och ryckte på axlarna och satte mig sedan på en sten.
- Men Hogwarts är inte längre var det har varit, sa jag och drog staven när det prasslade till i buskarna.
- Lugn det är bara jag, tänkte kolla hur det är med dig, sa Neville och kom ut ur buskarna.
- Det är bra nu, sa jag och log tacksamt mot Gemma.
Neville kom fram och kramade om mig och log tacksamt mot Gemma.

Jag hade snabbt dragit min stav jag också när jag hörde prasslet. När jag såg att det var Neville så log jag blygt emot honom och sänkte genast min stav.
- Man kan aldrig vara för noga vid de tider vi har nu, log jag ursäktande emot de båda.
Därefter vände jag dem halvt ryggen. Den kärlek de utstrålade fick mig att känna mig i vägen. Som ett störande objekt ungefär.
Lamt trevade jag i luften efter testralens kropp och efter någon skund kände jag dess varma andedräkt emot min handflata igen. Jag strök den läderaktiga huden med fingertopparna och plötsligt kände jag testralens läppar nafsa försiktigt.
- Nää, jag har ingenting till dig, tyvärr, mumlade jag fnissande.

- Frammana äpplen då, sa jag till Gemma och tog Neville i hand och gick fram till henne.
- Så här, sa jag och visade och hade snart ett äpple imin hande som jag gav till testralen.
Neville sträckte sig fram och klappade den.
- De är verkligen fina djur, synd att så många är rädda för dem bara, sa han och log svagt.

Jag gjorde som Alex och trollade fram ett äpple. Det hölla jag fram med öppen handflata i tomma luften. Även om jag visste att en testral när som helst skulle ta det så ryckte jag till när halva äpplet plötligt försvann.
- Visst är det synd, men kanske inte så konstigt, svarade jag Neville och visade upp det halvätna äpplet som förklaring. - Det du inte ser, skrämmer dig ju.

- Plus att de förknippas med döden, vilket är sant för man ser dem när man sett döden, sa jag och log.
- Du lär nog se dem med snart, sa jag och såg olyckligt på Gemma, jag önskade att hon slapp se dem.

Jag tittade skamset tillbaka på Alex och såg hennes olyckliga min. Det gjorde ont i mig att hon satt i en sådan knepig situation. Att hon blev tvingad att vara ond när hon verkade vara genomgod och snäll.
- Det kan ju låta konstigt att säga det, men jag vill ju egentligen inte se dem. Vem vill se död, liksom?
Sen fick jag tillbaka minnesbilden av när jag satt gömd på vinden.
- Men jag har hört döden, och det är lika hemskt att uppleva.
Plötsligt blev marken väldigt intressant och jag böjde huvudet långt fram så mitt långa hår skulle falla som en ridå framför mitt ansikte.