När folk blev stora och Voldemort vann.

När jag hade ätit upp frukosten gick jag till badrummet och duschade och klädde sedan på mig.
Jag flätade håret i två långa flätor som blev otroligt långa, jag hade ju inte klippt håret på 6 år.
Sedan gick jag ut ur rummet och såg mig om i den stora herrgården, på alla stora tavlor utav andra Malfoys och renblodiga släckten.

jag kom fram till Oxfordstreet vilken inte alls såg ut som den gjort förr, den var mörk dyster, knappt några butiker, inga hela fönster eller dörrar och man kunde tro att det var en krigsstad, vilket det kanske var men ingen slogs längra utan det bara förfull, jag gick in i ett av husen, Hamleys. det hade varit en leksaks affär för en massa år sedan och jag såg mig omkring, inte mycket var kvar eller helt. jag gick upp till nallarna och såg på dem. och tog ner en grå teddybjörn som såg ut att vara väldigt gamal och satte mig sen i ett hörn och kramade om den

Jag såg på de många porträtten och fattade verkligen vilken gammal släkt Malfoys var.
De hade ju anor ända ner till medeltiden och längre.
Alla såg högdragna och nedlåtande ut, tänk om alla Malfoys var så.
Varken Malfoys eller Black ville ju känna av de som inte passade in i släckten, som Sirius och nu även den döda Tonks, Bella måste vara överlycklig när hon dog.
Jag suckade och sjöng ner, på en utav de tjocka mattorna i en utav korridorerna.

jag hörde steg några vångingar längre ner
"Hon ska vara här nån stans" hörde jag en röst
"jag åsg henne gå in här" sa en annan och jag suckade och reste mig och transfererade mig från platsen. visst så kunde folk alltid hitta mig eller ja i alla fall magikerna. jag hamnade som så många gånger innan på shettlandsöarna och var förvånad över att de inte hade förändrats utana tt de såg lika dant ut. det var som om tiden hade stått stilla. jag satte mig under samma träd och undrade vad jag skulle göra. Draco ville att jag skulle döda min far, men det skulle jag aldrig kunna, men vad händer annars?
"varför är han så elak?" sa jag till nallen som inte svarade

Jag hörde steg i korridoren och jag ställde mig upp när jag såg Lusius komma hastande.
Han stannade upp och såg på mig.
- Så du ser på vår släkt?, sa han och jag nickade.
- Ja, jag fattade inte att eran var så stor, eller så många renblodiga, sa jag imponerat och han nickade och började visa och peka på vilka alla var och vilka höga possetioner i sammhälldet de haft.

Jag reste mig upp och gick fram till etioper och såg ner.
"undra om man dör innan man landar i havet?" sa jag undrande precis som jag gjorde varje gång. Jag undrade vad Jezebel gjorde? Jag önskar jag kunde berätta för honom men jag kan inte
"varför gör du det här Draco? Tror du verkligen du kan få pappas plats?" jag skakade på huvudet det skulle aldrig gå. Vad gör Laura då? Ser hon vem Draco är? Antagligen inte, ingen annan gör ju det. Jag funderade på att besöka min far men hade ingen lust med det. Han hade alltid fullt upp med nya planer och uppdrag och jag kände inte för det nu. Vi hade verkligen glidit ifrån varandra. Jag suckade lite och såg ner på havet under mig, vore kanske bäst att hoppa

När vi hade gått genom alla koridorer och sett på alla porträtt kännde jag mig helt vimmelkantig utav alla namn och släktskap.
Jag insåg vilken mäktig familj de måste vara, att inte låta någon förutom renblodiga vara i släkten och inte tillåta någon sticka ut utanför mönstret.
Vi gick ner och anslöt oss med resten utav familjen som satt nere i vardagsrummet.
Jag undrade var Cara var, jag ville träffa henne, trodde jag i alla fall, jag var inte riktigt säker.
Men jag vågade inte lämna herrgården, jag ville inte se hur allt såg ut och jag var livrädd att möta honom igen.

Jag klev bort från stupet precis som jag alltid gjorde. Jag hoppade aldrig utan bara stod där och såg ner på havet. Jag kastade ner nallen som försvann i vattnet och jag gick bort till shettisarna och gav dem några äpplen och satte mig sen i mitten av ängen och bara försökte glömma bort allt. Jag hade svårt att förstå vad som egentligen hade hänt. Jag och pappa hade göidit ifrån varandra, Sev och jag hann nästan aldrig ses, jag och Draco hatade varandra, Laura hatade mig och resten av världen med. Den enda som inte hatade mig var Jezebel. Jag satte mig upp och transfererade mig hem till honom
"jag undrade när du skulle komma tillbaka" skrattade han och jag slängde mig i hans famn och vägrade släppa

Jag satte mig ner vid dem. men kände mig mest som en inkräktare.
Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, eller vart jag skulle bo.
Inte heller vad jag skulle göra, allt verkade ju så hopplöst.
Jag såg ut genom fönstret och Draco påkallade min uppmärksammhet.
- Laura, Laura, jag vände mig om och såg på honom.
- Ska vi flyga? det var längesedan inte sannt?, sa han leende och jag flinade glatt.
- Jag väntade på att någon skulle fråga, sa jag och ställde mig upp.

"hur mår du egentligen?" sa Jezebel och strök mig över håret
"inte så bra. Lova att aldrig lämna mig?" sa jag och såg på honom
"klart jag inte lämnar dig" sa han och jag log lättat och kysste honom
"ska vi leta upp några mugglare?" sa jag leende
"ja det gör vi" sa Jezebel och slängde på sig kappan och vi lämnade lägenheten