30th Anual Hunger Games [SYOT]

Du skriver riktigt bra C:

Otroligt bra! Har missat lite men det är OTROLIGT!

Awesome

Allvarligt avifors, DU SKRIVER SÅ SJUKT BRA!

Bra!

Helt underbart

Superbra! :3

Mer snart?

Part 5

Song of the chapter:
http://www.youtube.com/watch?v=8-OPlHnOgy8


Mine och Lucy satt i tystnad. Lucy satt och bollade med ett äpple i hennes händer medans mine satt och fingrade med ett rep. Allt var så tyst, och även fast mines fingrar började bli sträva och svida lite efter alla hårda drag mot repet höll hon tyst. Lucy ville äta sitt äpple, men kunde helt enkelt inte bryta tystnaden. Hon var inte feg eller rädd för hennes lagkamrater, men hon kunde bara inte gå emot tystnaden. Den hade fallit på dem alla tre när de hört Emelesel’s snyftningar och små flämtningar långsamt tona bort.

Sanna satt lutad mot väggen bredvid brasan hon just satt upp. Det var dags för frukost och även fast den grå gröten inte såg precis god ut växte bara hennes hunger sekund efter sekund.
’’Det fanns ingen utväg på kartan,’’ säger tillslut mine när de alla samlas runt gröten. Lucy blir lite förvånad att det var mine som bröt tystnaden. Hon förstod inte varför hon hade tagigt upp Emelesel, men skakade på huvudet för sig själv och tog ett stort bett i sitt äpple.

’’Jag ska gå och hämta vatten,’’ fortsatte hon långsamt samtidigt som hon såg sig omkring. Hon suckade när hon insåg att ingen annan förutom hon kunde prata igen. Fast det kanske ändå var lika bra tänkte hon. Hon skulle inte bli för fäst till de här personerna. De skulle ju trots allt dö när hon skulle attackera dem senare i spelet. Istället för svaret till hennes lilla försök till en diskussion fick hon bara två korta nickningar tillbaka.

Sanna såg hur Mine ställde sig upp efter att hon var klar, sträckte lite på sig så att hennes ben och muskler knakade och började packa på sig en ryggsäck fylld med mat, en yxa, en kniv och 2 vattenflaskor. Sanna vet att mine planerar på att lämna alliansen, men hon säger ingenting. Skulle hon döda henne nu direkt när hon ändå var här? Fast nej. Inte nu. Hon var fortfarande lite tagen Emelesel olyckan. Plus, hon skulle ta mine så fort hon återhämtat sig. Om hon ville ha någon i finalen ville hon ha Lucy med sig. Hon visste att Lucy var bra, men inte lika bra som henne själv. Det skulle bli en spännande match för huvudstaden.

När det bara är Lucy och Sanna kvar ställer sig Lucy upp och borstar av hennes byxor från dammet.
’’Lust att ta ner någon till innan vi separerar?’’ Det här får Sanna att rynka på pannan. Varför? De skulle ändå döda varandra antingen ikväll eller imorgon. Men tillslut rycker hon på axlarna och nickar till svar. Det skulle ändå inte spela någon roll, och hon hade lust att slita bort någons liv som stod i hennes väg hem. Och även fast det kanske inte var Lucy än så var det en början.

En skugga hade vakat under Twix hela morgonen. Hon hade inte lagt märke än, och det var snart försent. Olivia var redo. Redo att släppa fram det känslodöda monstret. Mördaren inom henne hade vaknat till under natten med ett ryck. Mardrömmarna hade blivit värre. Olivias familj stod där. Goji står där, med en vass blick som får hela hennes kropp att vrida och vända sig i smärta. Hennes pappa står där med säckar under sina ögon och svaga ben, och även fast han är svag står han där och blänger på henne. Besvikelse. Hon hatade känslan. Hon ville bort. Men hon kunde inte fly än. Hon måste veta varför de är så sura på henne.

Så tillslut lyfter hennes mamma ett smalt skakande finger och pekar på henne.
’’Du är svag. Vågar inte ta någon annans liv.’’ Någonting brister inom Olivia och tårar börjar formas i hennes ögon.
’’Vi kommer dö på grund av dig. Dö av svält,’’ ryter Goji. Hon skakar på huvudet och tårarna börjar falla ner för hennes kalla kinder.
’’Allt är ditt fel!’’ skriker hennes pappa. Hon vaknar upp med ett ryck. Någonting är annorlunda med Olivia. Efter den drömmen är hon inte Olivia längre. För monstret har tagigt över henne. Det finns ingen väg tillbaka. Hon måste döda för att kunna rädda dem.

Borta i hennes egna tankar och minnen från mardrömmen inser Olivia att hon gått miste om vart Twix försvunnit. Labyrinten är för stor och valen av tunnlarna är för många. Inte en chans att hon hittar henne idag. Ilsken och besviken på sig själv bestämmer hon sig för att stanna upp och försöka imorgon. Mördaren inom henne vill fortsätta leta. Men hennes kropp är svag och trött och hon sätter sig ner bakom en samling av stenar och låter sig själv pusta ut. Innan hon sluter sina ögon ber hon att hon inte kommer drömma fler mardrömmar. Men hon vet att det knappast kommer bli sant.

Sey hittar henne med smutsiga, jordiga händer och två ljusa ögon stirra in i hans bruna mörka. Han höjer förundrat på ena ögonbrynet när han inser vad hon gör.
’’Så det är så du överlevit? På rötter?’’ Utan att släppa blicken från honom eller tappa hennes försvarsposition nickar hon stumt.

Twix vet inte riktigt hur hon ska reagera. Hon vet att en strid hänger i luften. Saken som hon är lite förvånad över är att han tar sig tid att prata med henne. Han är större än henne, och från det lilla ärret hon kan skilja ut i det svaga ljuset har han slåtts förut. Twix där emot hade inte alls samma erfarenhet. En skarp smärta slår till i hennes hjärta när Poffozorro dyker upp i hennes huvud. De där sista sekunderna hon sett Sey och Will ta hennes partner iväg från henne. Åh som hon önskar att Poffozorro fortfarande var här med henne. De skulle vara överlägsna.

’’Jag tänker göra det här snabbt,’’ informerar han henne med en låg röst samtidigt som han rynkar på pannan. Twix ögon är uppspärrade och hon inser att han tänker döda henne. Långsamt och ostadigt backar hon undan, men han följer lika långsamt efter. Tillslut slår grottväggen emot hennes rygg och hon är fångad. Idiotisk. Varför sprang hon inte? Hennes ögon sneglar mot närmaste tunnel. Kanske.. Om hon var snabb nog.

’’Du har inte en chans. Tyvärr,’’ berättar Sey då med en hes röst. Hennes mun formar sig till ett litet o samtidigt som hon förundrat frågar sig hur han kunde läsa hennes tankar. Sen tar paniken och rädslan över. Åter igen verkar Sey kunna läsa hennes tankar. Ärligt talat är det inte så svårt för honom. Han kan se hennes vättskrämda ögon och tårarna bygga upp sig i hennes glittriga ögon.

’’Du kommer inte känna något,’’ upprepar han innan han tar ett grepp runt hennes nacke och vrider. Kanonen går av och han släpper hennes livlösa kropp till marken. Håret på hans nacke står upp och han ryser lite innan han börjar springa igen.

Hanna befinner sig i den mörkaste delen av gruvorna. Glödlamporna tog slut för 50 meter sedan och nu sitter hon lutad mot väggen med benen utsträcka framför sig. Hon känner att hon äntligen kan slappna av. Ingen skulle vara självsäker nog att våga sig in här. Här var hon säker, för nuet. Med en hög suck sträcker hon lite på sig och hör hur hennes rygg knakar lite.

Någonting knastrar och hennes huvud rycker runt. Men självklart kan hon inte se något. Det är bäckmörkt. Det var säkert ingenting. Hennes muskler slappnar av igen och hon börjar fundera vad klockan är. Förutom mörkret, isoleringen, labyrinten och det svaga syret hatade hon att hon inte kunde döma på himlen vilken tid på dygnet det var. Hon kunde bara veta säkert när de presenterade alla döda deltagare på kvällen, men efter det gick tiden så underligt. Allt hon gjorde under dagarna var att smyga fram i tunnlarna. Det var svårt att hålla rätt på tiden.

Plötsligt känner hon hur något iskallt faller runt hennes hals och hon hoppar snabbt upp på sina fötter. Det är inte någon människas händer. Det är för kallt, hårt och tungt för det. Hon försöker desperat med ena handen att ta bort kedjan, men misslyckas eftersom personen som håller kedjan har ett stadigt grepp. Hon vill slå till sig själv för att hon låtit sig själv känna sig trygg och lugn. Det var klart att någon annan skulle komma hit. Det var hungerspelen. Ingen var säker.

Något som hon hatade var att hon inte kunde se vem det var som försökte kväva henne. Mörkret skyddade hennes fiendes ansikte och hon kunde inte skilja ut mer än att det var en tjej som kämpade för att ta bort hennes syre. Hannas händer sprattlar runt likt en tornado för att komma loss. Men greppet är stenhård och ju mer hon kämpar för att komma loss desto hårdare blir kedjan. Hon inser inte att hon bara gör det värre för än det är försent.

Kanonen slår och kedjan faller till marken. Det klingar, men tillslut tar Emelie upp den och börjar springa. Det fanns ingen tid för henne att vara tyst och säker längre. Det var dags för död, och hon hade bara börjat. Hon slänger en blick över axeln när hon når första glödlampan, men efter det tittar hon inte tillbaka. Hon vägrar känna någon sympati för Hanna. Det var antingen hon eller Hanna som skulle komma ut. Och hon skulle kämpa.

Emelesel håller till på andra sidan av arenan. Hon har hittat en liten glipa som hon krupit in igenom för att kunna studera hennes skada lite närmare. Blodet har torkat, men hennes sår är fortfarande öppet och muskeln under hennes bortrivna hud syns. Synen är äcklig och hon måste slita bort blicken. Ögonen faller istället på ett litet silvrigt packet som plötsligt dykt upp en meter ifrån henne. När hon sträcker sig efter det ökar smärtan i hennes ben, men hon ignorerar den och öppnar sin gåva.

’’Tack så mycket,’’ andas hon när hon ser den lilla burken. Läkemedel från huvudstaden. Antar att folk där hemma faktiskt ville se henne levandes ändå? Hon smetar på den turkosta gelén och flämtar till när smärtan plötsligt uppstår. Hon inser att om hon inte fått tag på den här sponsorgåvan skulle hon dött av antingen smärta eller blodförgiftning.
’’Tack så mycket,‘’ viskar hon igen innan och faller in i sömn.

Starring:


RIP:

Jättebra som vanligt ♥