Rollspel: värdarnas krig

Mike gick runt utan att veta vad han skulle göra, världarnas bok, ha, vad fånigt, som om den fanns.
Han fnös och sparkade på en sten på marken.

Jag vet att jag inte hör hemma här;

Men en värd är något helt annat, det ska vara värld.

Jag letade efter öppna och svaga sinnen som jag kunde leka med. Jag hittade till min förtjusning ett barn på tolv år som sorterade sina fällknivar som hans pappa hade gett honom. Hans pappa var soldat och slogs för sitt land. Så rörande.
Jag såg honom genom ett fönster. Han flämtade till när han plötsligt vände huvudet mot mig, han hade känt mig i sitt sinne.
Ta det lugnt, tänkte jag till honom. Hans ansikte slappnade av och skriket som han hade tänkt yttra sig med försvann. Gå ut till din mamma och säga att du hatar henne och önskar att hon vore död och kom sedan tillbaka. Mödrar var lättast att göra illa. Ett par ord från deras barn räckte, sen var de skadade för livet.
Jag såg pojken gå iväg och sedan komma tillbaka. Som jag hade räknat ut kom inte mamman efter honom. I hennes sinne rörde sig en djup sorg. Bra, nu, ta en av dina små fällknivar och ta ditt nytagna familjefoto. Slå sönder det med kniven. Han gjorde som jag sa. Hans sinne var en dimma som bestod av mina order och hans bekymrade tankar som jag blåste iväg. Skär ett snitt i din arm. Låt några droppar av blod landa på ditt golv och din matta och rym sedan ut genom fönstret. Gör sedan vad du vill, förutom att gå hem eller till polisen eller till någon du känner.
Mitt jobb var klart, jag log sedan i mörkret när jag såg honom klättra ut ur fönstret i trans.

jag gick vidare det började bli sent. Var skulle jag leta? Det är hoplöst! Skulle jag försöka komma till en anan värld? Nej jag skulle åt minstonde vara här i ett par dagar. Men den eviga frågan: var kunde man hitta hjälp? Jag gick förbi många hus. Men var kunde jag få hjälp någon stans?

"Hej." Säger han lugnt och flickan vänder skrämt om. Hans grå ögon blir röda, hans tänder växer ut. Nu ska han jaga. Hon flämtar.
"V-Vampyr." Säger blondinen skrämt och stapplar bakåt.
"Just det, spring, men skrik och jag bryter nacken av dig." Väser han elakt och hon börjar springa. Jakten, den roligaste delen.

jag letar rätt på någonstans att sova. Jag la mej på en mur och somna.

Jag följde efter den lilla pojken som blev allt räddare och räddare. Han började förstå att något var fel men fortsatte ändå gå bort från sitt hem. Vi var fortfarande i stan, men ingen kände igen honom längre, det var knappt några människor ute som man kunde lita på. Jag rörde mig i skuggorna för att ingen skulle se mig, och om de gjorde det, tog jag tag i deras sinnen och vände de bort ifrån mig. Vem som helst skulle se att jag inte var mänsklig. Han visste inte vart han skulle gå. Bara min order om att inte gå till polisen eller någon bekant ekade i hans huvud och hindrade honom ifrån att tänka klart.
Jag tyckte om känslan när jag såg honom gå där själv mitt i natten. Känslan av att ha makt.

Får man vara med eller är det fullt?

det är fult

Okej...