Sagan om ringen roll

Nerwen log mot Belarith. Efter deras korta pratstund satte hon sig ner igen. tanken på att hon snart skulle ut på ett uppdrag fick hennes hjärta och tanke att segla iväg mot hennes mor. Hon hoppades att hon var stolt, hon hade tagit över tronen och de mesta av kunskaperna.
Nerwen fortsätter att granska de andra.

Belarith lutar sig mot Nerwen och viskar tyst på alviska så att ingen annan kan höra dem "är det bara jag eller är det något konstigt med den där alv kvinnan där bredvid Elrond?"

Nerwen lyssnar på Belarith. Hennes ögon gnistrar mystiskt när hon tittar på alv kvinnan.
"Det är något med hennes ögon, jag kan inte riktigt tyda det, men hon kan ha något fuffens på gång" viskar Nerwen tillbaka på alviska.

Då borggården tömdes och människorna och alverna kom till terassen satte sig Daeron åter ner på sin plats, på stolen längst bort från Elrond. Slött betraktade han de andra i rummet och speciellt kvinnan från Rohan. Han hade varit där några gånger och tyckte om folket, mycket mer än alverna.
En ljus alv steg in i rummet och Elrond steg upp för att hälsa på henne. Daeron lyfte förvånat på ögonbrynen då han såg kronan på hennes huvud. Vad gjorde han där med så viktiga personer?

Fairna betraktade mannen som kom in i rummet och log svagt och såg sedan på kvinnorna. de verkade vara misstänksamma mot henne, men det var inget nytt. hon stack ut bland alverna särskilt eftersom hon inte bodde i något av rikena som alla andra. hon log dock mot dem, hon tänkte inte försöka övertyga att hon var oskyldig utan bara vara sig själv. det brukade funka och gjorde det inte det ja då fick hon väl fly till Mordor där hon hörde hemma

Tamara betraktade allihopa hon kände sig lite undrande. Här hade de alvdrottningen, och de andra laverna viste hon inget om, men vad gjorde hon här bland de alla högt uppsatta? Hon känner blickarna från en man, en man som hon tyckt sig sett en skymt av eller? Hon visste inte, och hon trodde inte det, han var varken från Gondor eller Rohan och hon undrade vad han var för en.
Åter fördes blickarna till de andra alverna, alven som satt längst invid Elrond såg snäll ut. Fast det gör väll alla alver när hon tänkte efter.

"Är det inte konstigt att Elrond verkar lita på henne?"
det strömmade in fler och fler människor och alver men än hade hon inte sett några alver. "Hon iakttar oss" utan att kolla efter konstaterade Belarith att alvkvinnan stirrade på dem.
Belarith lät sig inte avskräckas och stirrade intensivt in i de där säregna alvögonen.

"Vi ska inte bry oss om det nu, kära Belarith. Vi har ju blivit kallade hit av en anledning, allihop"
Nerwens ögon gnistrade som vanligt och hon tittade på Belarith. Om Elrond litade på alv kvinnan skulle hon ge henne en chans, men hon ska hålla ögonen på henne.

Fairna vände lätt bort blicken när den andra stirrade tillbaka, men det var för att hon inte skulle verka för konstig. hon kunde annars stirra på någon i timmar tills den vikit bort blicken. hon hade gjort så när hon mött Sauron. hon visste i och för sig inte vem han var första gången de möttes. hon ville nästan skratta lite över hur trögtänkt hon hade varit då. det var ju så uppenbart vem han var egentligen

Belarith nickade sitt medgivande "känner du igen några andra? själv gör jag det inte, jo förresten så pratade din mor med mig innan om din säkerhet..." hennes röst domnade bort då hon försökte besluta om hon skulle motsätta sig drottningens beslut eftersom att hon egentligen inte såg någon anledning till att hemlighålla det för Nerwen. "Hmm jo eh jag har utsätts till din vakt eftersom att jag är den skickligaste bågskytten i Lothlorien"