Voldemort är tillbaka (Privat roll)

"Jag trodde hon skulle bli glad." sa Voldemort mer för sig själv än till henne.
"Hon gillar inte att bli tvingad." sa Laura och gick därifrån, ner för trappan och ut i trädgården. Hon tänkte försvinna därifrån, hon hade ju ändå inget här att göra. Så hon gick ut genom grindarna och transfererade sig därifrån, hem, hem till sin stuga där allt var mindre komplicerat.

Cara såg Laura försvinna och hon var avundsjuk på henne för att hon kunde försvinna. Hon öppnade kylen och tog fram pannkakor och ställde ner dem, hon hade en tendens att äta när hon var arg.
"ta det lugnt" sa Yaxley och kom in och hon log mot honom "jag antar att du är arg" sa han roat
"Ja jag vet, jag skall göra si och göra så, bla,bla,bla" sa hon torrt och Yaxley såg sig omkring och tog sedan tag i henne och transfererade dem till hennes grotta
"Tack Yaxley" sa hon och började packa så hon kunde flytta till hennes andra gömstället

Hon passerade det skyddande fälltet och gick in stugan. Den såg mycket mer inbjudande ut nu när hon hade städat.
Laura letade reda på en handuk och gick till sjön bakom stugan drog av sig kläderna och klev i. Det var isande kallt och hon kunde inte låta bli att huttra till när vattnet sköljde om henne.
När hon var klar svepte hon om sig handuken och haltade iväg tillbaka till stugan. Höften klarade visst inte allt, inte kyla och hon kände tårarna bränna av ilska och sorg bakom ögonlocken.
Varför skulle det bli så? Hon kunde aldrig mer få spela.

Cara såg på Yaxley
"Jag är ledsen att jag varit mig borta så länge och att jag måste fly nu med" sa hon leende till Yaxley och kramade om honom. Hon tog av sig halsbandet och medaljongen som hennes far gett henne för så många år sedan och gav dem till Yaxley
"Ge dem till min far och hälsa Laura att jag kommer sakna henne" sa hon och transfererade sig där ifrån och landade i en liten stuga utanför Oxford. hon steg in och slängde sig i sängen och log

Laura hade gått in i stugan och dragit på sig kläder då det knackade på dörren. Hon öppnade och det var Yaxley. Han framförde sitt meddelande och hon nickar bara vad skulle hon säga? Hon hade nästan förväntat sig det, trots det smärtade det henne.

Cara reste sig upp och såg sig runt i huset för första gången på många år. Och hon hoppade till när det knackade och hon öppnade dörren och stirrade när det var Klaus.
"hur?" var allt hon frågade
"så länge du har mitt blod i ådrorna kan jag spåra dig" sa han och hon suckade
"ja men nu när du vet vart jag är kan du gå igen" sa hon kallt
"tänker du inte bjuda in mig?" frågade han
"nej det tänker jag inte" sa hon och stängde dörren. Hon hörde han sätta sig utanför och hon suckade hon verkade aldrig bli av med dem
"okej kom in då" sa hon efter en stund. Hon skulle bli mer galen om han satt utanför hela kvällen

Yaxley försvann och Laura blev åter ensam och hon undrade hur Voldemort skulle ta det hela. Förmodligen inte särskilt bra. Hon gör ordning en kopp te åt sig och kryper upp i soffan med en filt och en bok.

Hon tände brasan och satte sig och stirrade in i elden. Klaus satte sig i stolen bredvid
"vad får du ut av det?" frågade hon Klaus och såg på honom
"makt och möjligheten att få en egen arme" sa Klaus och Cara såg kallt på honom
"så jag är en låt oss säga vara" sa hon enkelt "du vet om att jag har en egen vilja"
"din far sa att han bestämmer över dig" sa Klaus "och egen vilja, det kan jag stänga av"
"nej det gör han inte. Jag bestämmer över mig själv. Han tror att jag fortfarande är ett barn och försöker du ta min vilja ifrån mig är det du som råkar illa ut" sa Cara och reste sig upp. Hon ställde sig vid fönstret och såg ut över sjön

Snart somnade hon och boken ramlade ner från hennes knä med en smäll.
Hon hoppade till och såg sig om med, staven berädd men insåg sedan att det bara var boken.
Hon måste lugna ner sig, andas, ingen skulle komma åt henne här.

Cara slog armarna runt sig själv
"Är du okej?" frågade Klaus
"Börja inte ens! du bryr dig ändå inte. har du någonsin brytt dig om nån?" sa hon
"Vem har sagt att det är sant? jag kanske visst bryr mig" sa Klaus
"Det var nästan roligt. har du någonsin mött nån som sagt nej till dig?" frågade hon och vände sig mot honom
"Jag får alltid som jag vill" sa han och gick närmare och hon såg på honom och han skrek till
"Inte med mig" sa hon och satte sig ner igen och släppte förtrollningen och Klaus ställde sig ansträngt upp