Eragon [Privat rollspel]

Men Aily börjar le.
"Jag skulle aldrig skada min bror, men jag förstår din oro. Jag anföll ju dig."

"Förlåt, jag vet helt enkelt inte hur en familj behandlar varandra". Sedan flinar jag. "Det finns i alla fall något jag kan besegra dig i.

Aily börjar blänga på honom.
"Jag slet mig faktiskt lös" försvarar hon sig. Alex kommer fram till dom.
"Du är lika korkad som du är duktig på magi" säger han till Aily. Hon ger honom en örfil. Men han duckar och ler.
"Sa inte du just att du inte skulle skada mig?" frågar han.
"Jag ändrade mig" säger hon.

Jag är förvirrad. De båda tycker mycket om varandra, men slåss och bråkar. Samtidigt som jag inte vet vad jag ska tycka om det märker jag att jag börjar le och för första gången på många år känner mig trygg och glad över att tillhöra en grupp. Det är väl som Ór och jag mellan Alex och Aily. Vi bråkar ju också fast mycket är på skoj.
"Du skulle aldrig ha kunnat slita dig loss om jag verkligen hade velat hålla i dig", säger jag och hoppas att det är sant.

Aureus fnyser. Aily börjar le.
"Du kunde knappt hålla mig borta när jag anföll."

"Nej, inte när du hade vapen för då är du en livsfarlig motståndare, men när du är obeväpnad så är du inte svårare att besegra än vilken människa som helst", skrattar jag. Jag säger det så pass högt att jag är säker på att alla människorna hör.

"Ska vi slå vad?"

"Jag vill inte att du ska göra bort dig", svarar jag och vänder mig om som om jag vet att Aily inte vågar angripa. Jag hoppas starkt på att hon ska göra det.

Aily ska precis hoppa på dvärgen när Murtagh stoppar henne.
"Nu slutar ni två bråka" säger han.

Besviken vänder jag mig om. Jag funderar på om jag ska utmana honom, men jag låter bli.
"Jag måste tala med dig Tungdil".
När Murtagh säger dessa ord blir jag kall och osäker. Jag tittar på Aily som om jag vill be henne att följa med eller hindra oss från att gå.