Vampyrer i Voldemorts rike (Privat roll)

Joanne försvinner men snart hörs ett skrik, "Cathrine vad gör du?" Alea kommer efter henne och ser på Alex som sitter darrande på en stol och Joanne och Cathrine som skriker åt varandra.

Alex suckar och betraktar dem, nja. Han är inte så bra på att vara Cathrines försökskanin men reser sig från stolen och låter dem skrika under tiden som han letar efter kitteln som hon använt till den konstiga drycken.

Alea mummlar något otydligt och går ut ur rummet. Hon går ut till hallen och ser sig om, ingen är där. Alea hade verkligen gillat tiden med dem, och de hade varit så snälla. Men de är inte hennes familj, hon har ingen och det känndes bara konstigt med all deras hjälp.
Hon frammanar en lapp och skriver bara Tack för allt/ Alea. låter den ligga på bordet, tar sin jacka, går ut genom gången och transfererar sig därifrån.

Alex är troligen den enda som hör det höga panget av transferering. Han är där så fort han förmår och läser snabbt lappen. Någonstans är han besviken, lite överdrivet egentligen. Nu kan han återgå till vardagslivet. Vilket i sin tur betyder att han går ut, förvandlar sig till varg och sätter av nedför gatorna.

Alea har transfererat sig till en mindre by i närheten. Hon klättrar upp på en kulle och in i skogen, där hade hon en gammal riskoja hon brukade sova i ibland. Egentligen visste inte Alea med sig själv varför hon rymde, men hon kände att hon inte hörde dit, hon hörde ingenstans. Och hörde man ingenstans kunde man lika gärna leva på flykt, hon ångrade dock lite att hon inte sagt ordentligt adjö till Alex, men det var ju som det var med det.

Alex rusar så fort han kan nedför gatorna, det är befriande och han skulle säkert sprungit ännu fortare om inte den där dryckens effekt fortfarande satt kvar i kroppen. Han hoppar högt över hinder och springer vidare. Och snart har hans vargsinnen tagit över.

Alea hittar kojan, eller ja det som är kvar av den. "Dödsätare." mummlar hon förbannat fram och sparkar av illska i resterna, vart skulle hon nu? Ingen större skada egentligen, hon var ju alltid på flyende fot för att inte bli fastagen. Alea går ner för kullen och över ängen, och vad hon önskade att hon var en animagus nu, som Alex att bara vara fri.

Alex bromsar in när han kommer till en oanad krök och han nosar i luften.
"Pah, alla de här oäktingarna och förrädarna. Hur i hela friden ska man samla in allihop?" En grov röst vilken får Alex och stelna, spetsa öronen.
"Det är order. Vi måste." Svarar en ljusare röst. Alex lyssnar ivrigt.

Alea hör eller snarare känner en rörelse på ängen, en hotfull en och snabbt slänger hon sig ner på marken och drar sin stav. hon känner sig än mer bättre än förr, tack vare att hon fått hjälp, det var först nu hon insåg vilket skick hon var i.

Samtalet fortsätter ungefär likadant, den ena klagar, den andra fortsätter med att säga att de måste.
"Dessutom, de ska ju ha varit i det här området nyligen." Nu triggas Alex och börjar så försiktigt han kan dra sig därifrån, han måste varna Cathrine och Joanne.