Om Voldemort hade vunnit

"Var inte så tråkig nu Laura" sa Cara sorgset "Jag har bara tagit lite heroin och ja något Simon gav mig, du kan med få i fall du vill ha" sa hon leende
"Ja jag är Simon" sa han och såg på Laura "Jag antar att du är Laura, Caras vän?" sa han
"Ja det är hon, och tro det eller ej så är hela det här hennes avdelning" fnissade Cara roat

Lauras ögonbryn drogs ihop, dels för att Cara tog heorin, dels för att detta var tydligen någon som visste om henne men inte hon om honom och så gav han henne det med.
"Nej, det vill jag verkligen inte, och det borde du inte heller ta. Och hur kan du ge det till henne?" säger Laura och vänder sig om mot Simon, detta var något hon verkligen inte gillade.
"Ja jag är Caras vän, men jag vet fortfarande inte vem du är, droghandlare eller?" sa Laura i ogillande ton och himlade med ögonen åt det Cara sa. "Ja tänk va, jag blev chef." sa hon en aningen trött och kastade en kall blick åt hennes annställda som stannat upp och sett på dem och hon fräste åt dem. "Det är inget att se, se till att få något gjort nu, annars" sa hon hotfullt, dock visste hon att hon aldrig skulle behöva göra något av hotet de var redan rädda för henne som det var och satte genast igång med arbetet igen.

"Det hade kanske hjälpt dig att slappna av lite" sa Cara leende "Och jag är inte beroende längre Laura så det är lugnt och skäll inte på Simon" sa hon sorgset.
"Jag har koll på henne så oroa dig inte, hon får inte mer än vad som är ofarligt." sa Simon och hans blick mörknade sedan "Nej jag är ingen droglangare, men jag är hennes vän! Tro inte att jag vill henne illa" sa Simon allvarligt.
"Nej han hjälper mig och har hjälpt mig" sa Cara bestämt och skrattade sedan när Lauras anställda rusade iväg "Du har bra pli på dem"

"Jag är avslappnad." sa Laura vilket absolut inte var sant, hennes nerver var alltid på spänn och hon kunde inte ens slappna av för att sova.
Hon hällde upp en mugg kaffe för att lugna sig och nickade. "Okej då, men du har vart eller hur? Du kan falla tillbaka, har du verkligen koll så det inte blir så?" sa hon med misstänktsam röst till Simon, inte för att hon mena att låta arg, mer för att hon var så otroligt orolig för Cara, den enda i liv som hon brydde sig om av hela sitt hjärta.
Laura nickar bara åt Simons ord, vad skulle hon tro? Så de hade alltså känt varandra länge? Och Laura visste inte ens om honom. Men hon sa inget om det, hon ville inte visa hur illa upp hon kände sig av det.
Laura flinar åt Cara och slänger en blick mot de anställda. "Order och hot tycks vara det enda fårskallarna förstår." skrattar hon roat.

"Ja och min far är en ängel" sa Cara sarkastiskt och log "Ja för lääääänge sedan" sa hon och skrattade.
"Jag har koll på henne, hon får det inte bara så där. Men jag förstod att hon behövde det idag. det märktes på henne" sa Simon och kramade Caras hand och hon log.
"Se Simon är ofarlig" sa hon och klappade honom på huvudet och såg sedan på Laura "Då får du skrika oftare" sa hon och såg sig omkring.
"Jag vill äta den där Zebran" sa hon
"Du kan få mat men zebra är svårt att skaffa" sa Simon enkelt

Laura himlade med ögonen åt Cara. "Ja, visst jag kanske inte är det då." sa hon bara och såg på Simon, hon fick väll lite på honom helt enkelt. Eller ja, lita på någon så gått det går, man kunde inte aldrig vara nog försiktig.
"Okej, bra då." sa hon bara men med fortfarande rynkad panna. "Ingen är ofarlig." sa Laura men tystnade sedan då Cara började snacka om en zebra...förmodligen hallusinerade hon. "Cafeterian finns där borta." säger Laura och pekar och kommenterar inte ens den såkallade zebran.

"Nej du behöver slappna av. din aura är svart" skrattade Cara och nickade sedan "Jo alla är ofarliga, alla ler mot mig och har rosa hår här så ingen av dem kan väl vara farliga" skrattade hon.
"Tack" sa Simon åt Laura "Kom Cara vi skall äta, vill du joina oss Laura?" frågade han och började sedan gå

"Jag kanske gillar svart?." konstaterar Laura tort och kommenterar inte ens Caras mening men blickar mot Simon som sa allt vad hon tyckte om det hela, även om hon förstod att Cara kanske behövde det.
Hon ser efter dem när de började att gå. "Nej, kan inte, arbete och dessutom är jag inte hungrig." säger hon enkelt utan att tala om att hon sällan var hungrig längre, det var inte ofta hon åt och då bara lite hon fick i sig.

"Svart betyder döden, eller brända kakor vem gillar något av dem?" sa Cara förvirat och såg på människorna som gick förbi och hon log.
"Det går över" viskade Simon och nickade sedan "Vi är i cafeterian en stund till i fall du ändrar dig" sa han och tog med sig Cara till ett bord. "sitt medans jag hämtar mat"
"Ja mat" sa Cara och klappade händerna och väntade på att Simon skulle komma tillbaka

"Svart betyder också natthimmel, mörk jord och bränd korv är faktiskt gott." svarar Laura bara och tänkte på att det just nu ungefär var hennes själ och sinne de talade om.
Hon nickade åt Simon och hoppades att detta konstiga stadie skulle gå snabbt över. "Okej, ha så trevlig." ler hon lite stelt tillbaka, hon visste ännu inte vad hon tyckte om honom eller det faktum att hon inte vetat om hans existens förrän nu.
När de försvunnit fyller hon åter på muggen och sätter sig suckande ner vid skrivbordet, ännu ett bekymmer att oroa sig om, hade hon inte nog? Tänker hon och sätter igång med dagens arbete.