The Vampire Diaries (Rollspel)

Hon gav ifrån sig ett smickrande skratt, "är det ditt val?", frågade hon sedan lätt. Hon anade att han förstod vad hon menade med det, om det var hans val att börja på denna extremt trista skola. Att det kunde vara någons val förstod hon sig inte på, om så var fallet behövde den personen ha levt ett händelselöst liv.

"Har du med ditt att göra?" För en gångs skull önskar Stefan att Damon är här så att han slipper denna trista tjej.

(( Lite Stefherine pleaaaase? :3 ))

"Mitt val, aldrig i livet! ", sade Katherine med avsky. "Du svarade inte på min fråga Stefan.", sade hon sedan med besvikenhet. Han verkade inte vara ett stort fan av henne, hon hade gjort rätt i alla steg, så varför inte?

[Okej då ]

"Ja Jag är här självmant. Varför håller jag för mig själv." Han ler mot henne. Hans första leende på två veckor. Kanske är hon lite speciell. Han får väll ge henne en chans.

(( Alltså nej nu blir jag så jävla sur, jag hade skrivit ett helt inlägg som bara raderades, ETT HELT FUCKING INLÄGG -.- life isn't my thing ))

[Du anar inte hur många gånger det hänt mig]

(( Men det var ett skitlångt inlägg :c Vet inte om jag orkar skriva om det faktiskt, i såna fall imorgon eller senare ;s ))

[Gör inte det då ]

Rebekah tog sig tillslut ut ur den proppfulla aulan och fortsatte se sig omkring. Hon kände sig väldigt ensam då hon slog sig ner på en tråkig bänk i en tom korridor i utkanten av byggnaden. Men det som tornade upp sig mittemot henne var allt annat än tråkigt, det var en vacker staty. Den var stor och ihopsatt av en massa kroppar i alla dess former, både djur och människor. Varje enskild höll ihop med någon annan och det bildade ett vackert grått mönster. Rebekah kunde inte låta bli att titta på den. Hon brydde sig inte så mycket om konst egentligen, men den här var avancerad och speciell, det uppskattade hon. Hon tänkte att hon skulle gå hit fler gånger under sin tid här.

(( Thanks, eller vad man nu ska säga xD ))

Katherine gav Stefan en uppmuntrande blick. Kanske hade han någon specifik anledning till att vilja börja på internat, genom sitt liv hade hon lärt sig att varje människa hade minst en hemlighet. "Du är alltså en loner... Har aldrig förstått mig på människor med sådan personlighet för att vara ärlig.", sade Katherine uppnosigt, hon gav honom sedan ett skämtsamt leende.
Korridoren började långsamt fyllas av elever som passerade, i full gång med att prata om scheman, och diskutera huruvida uniformer var bra eller inte.