[Prs] Yehet och Kkaebsong [Prs]

Jodå, det tyckte Natsume defintivt att det var. Väldigt konstigt, minst sagt. Han kände sig nästan sjukligt fäst vid Hideo och helt ärligt var det en aning skrämmande. Därför nickade nittonåringen nästan på direkten och begravde nosen i bröstet på den andre. Tänk om Hideo försvann helt plötsligt? Tänk om han själv gjorde den underbara kidnapparen illa? Det vad så jävla läskigt att tänka på. Men det värsta, det var nog tanken angående det där med förhållanden. Någon så perfekt som Hideo skulle väl aldrig kunna finna sig i att vara ensam med en grottmänniska för resten av livet? Nej, han skulle nog hitta någon ny inom kort - någon som inte var Natsume. Bara tanken i sig var ju inte direkt läskig, utan det läskiga låg i att Natsume troligen inte skulle kunna bege sig när det väl skedde.

Bra, då är Hideo åtminstone inte själv att ha de tankarna. Han nickar lätt medan fingrarna gräver ner sig i den tjocka pälsen över Natsumes huvud. Tröttheten är fortfarande oerhört stark, och det tar något förskräckligt på honom. Med en filt, och en stor varg över sin kropp sluter han ögonlocken. Det undermedvetna drar upp den andre mot sig så att han in gömma ansiktet mot honom, och för första gången på länge känns det som att han hör hemma där. Inte med Korato, utan i Natsumes famn. Med en liten gäspning klamrar han sig fast hos honom, och gäspar tyst. Han vill dra den andre ännu närmre, men tyvärr är det praktiskt taget omöjligt.

Att ligga och glo på en sovande Hideo, det var nog det finaste som fanns i livet. Så här på efterhand insåg han vilket tur han haft under kvällens gång, som blev kidnappad av en så underbar männsika. Men sova, det vågade han ju inte göra. Tänk om den där förbaskade Kotaro struttade tillbaka in genom ytterdörren? Då skulle han ganska snabbt bli utmotad av en ganska förbannad Natsume. Det såg förvisso inte ut som om barnrumpan kunde vara speciellt läskig av sig, men om han väl ville..då var allting möjligt. Till och med kaniner kunde bli skrämmande om de fick lust till det. Med sina stora tänder och läskiga, stirrande ögon. Ja, nittonåringen var mycket riktigt rädd för kaniner.

Det är rätt häpnadsväckande hur Hideo somnat igen, man kan tänka sig att han borde ligga på vakt, hålla koll på att Natsume mår okej.. att Kotaro inte kommer hem igen. Det är viktigt, riktigt viktigt. Han borde åtminstone få mardrömmar, men det gör han inte. Den andre är riktigt duktig på så sätt, som en bebis snuttefilt. Ja, Natsume är Hideos snuttefilt. Ännu mer så är han nät tjugoåringen öppnar ena ögonlocket, och märker att han gnager försiktigt på vargens ena öra. Blåtiran har växt rejält, det går inte att öppna det överhuvudtaget längre.
"Förlåt," viskar han tyst, med en raspig morgon röst. Han stryker försiktigt bort Natsumes öra från hans mun. "Dina öron är för mysiga för sitt egna bästa."

Efter några timmar hade även Natsume lyckats somna, eller i alla fall nästan somna. Därför hade han inte hunnit lägga märke till det faktum att Hideo låg och nafsade på ett av de fluffiga öronen. Usch vad äckligt, nu var det ju alldeles slemmigt! Men det var väl rätt åt nittonåringen, som fått för sig att slicka den andre i ansiktet innan denne somnade. Däremot hade de små pussarna inte involverat några läskiga tänder, så det så.
Passa dig, innan jag börjar bita i dina öron. Natsume himlade lätt med ögonen innan han satte sig upp och började undersöka den där blåtiran. Stackars Hideo. Det såg inte vidare skönt ut, plus att han inte heller verkade kunna öppna ögat. Fan att Kotaro kommit undan, och ännu värre att nittonåringen varit för feg för att gå emellan de två.

Med ett oskyldigt, glatt leende ser Hideo upp mot den andre, det hade varit väldigt mysigt. Tjugoåringen skulle helt ärligt inte ha någonting emot att vänja sig vid det. Dock blir han alldeles för blyg och nervös när Natsume börjar granska hans ansikte, främst ögat som växt till sig rejält.
"Titta inte på det.." ber han och håller handen för den tjocka blåtiran, innan han vänder på sig så att han ligger på sidan. Nej, han vill inte bli sedd, han måste se helt förskräcklig ut. Av någon anledning bryr han sig om hur han ser ut kring den andre, vilket verkligen inte är vanligt. Visserligen gillar han att snygga till sig för folk, och har gjort det flera gånger för Kotaro, och andra, men Natsume har han känt i nästan tolv timmar. "Jag borde skaffa en ögonlapp."

Sluta med det där tjafset, den syns knappt. Och om det hjälper så är du precis lika vacker nu som du var innan han slog dig. Men om han kommer tillbaka och frösöker sig på något liknande, då kommer jag att sluta huvudet av honom. Det var lite lustigt hur rösten inne i huvudet kunde låta lika söt socker, samtidigt som ljuden som kom ut lät mer som en drös med knorranden och grymtanden. Natsume lutade sig över Hideo och började försiktigt dra i fingrarna som täckte för ögat. När han sedan kom till insikt om att det var jävligt svårt att sitta och böja sig sådär, skuttade han över till den andra sidan och fortsatte med sitt knasiga rotande. Nittonåringen ville ju studera den andre, utan att någon dum hand befann sig i vägen.

Hideo gnäller tyst, vill inte visa sitt förbaskade ansikte för vargen över honom. Verkar som att om man umgås med en varg blir man som en, gnällandet, nafsandet.. Ja, mycket riktigt allt är Natsumes fel. Dumma Natsume, som gör hans hjärta hot and bothered. Dock glider handen bort från delen av ansiktet, och det mörka ögat glider mot vargen igen med en liten suck. Blicken är fäst i den andres, fascinerad över pälsen, ögonen.. allting.
"Jag önska du kunde ta Kotaros plats." Hideo tystnar tvärt, hade han verkligen precis sagt det där? Ja, smidigt som fan. Men det var sanningen. På de här tolv timmarna har Natsume varit snällare, mer tröstande än Kotaro varit på ett år.

Oj, oj, oj. I den stunden var Natsume väldigt tacksam över att den andre inte kunde se rodnaden som strök sig under pälsen. Förut hade han varit lite förbaskad på de där generna, men nu hade det ändrat sig snabbare än snabbast. Det var ju troligen deras fel att han levde i något slags limbo mellan två olika världar. Föräldrarna verkade ju däremot inte ha behövt göra det, så varför han? Varför var deras son fördömd till ett liv i evig rädsla för sig själv? Jävlht orättvist!
I vilket fall, tillbaka till verkligheten lilla Natsume. Vad var det Hideo precis sagt? Att han hellre skulle varit ett förhållande med Natsume än Kotaro? Ha! Sug på den, Kotaro din ruttna jävel. Nittonåringen makade sig bestämt närmare, tills dess att deras pannor låg lutade mot varandra. Typiskt att han inte känt den här underbara männsikan för tre år sedan. Då hade saker och ting kanske sett annorlunda ut?

I dessa stunder är han verkligen tacksam, tacksam över att Natsume är i en form där han inte kan besvara orden. Tjugoåringen skulle inte ha klarat av det, den andres respons hur bra den än må vara. Kärlek är läskigt, framförallt när känslorna är såhär pass starka efter bara några timmar, och de knappt känner varandra. Tummen stryker sig över den lurviga kinden, välkomnar närheten som Natsume själv inte verkar ha någonting emot. Orden verkar iallafall inte ha skrämt iväg honom, hur naiva de än varit. Dock vet han att han haft dessa känslor för Kotaro en gång i tiden, och deras förhållande hade fortfarande sjunkit i diket. Tänk om det gjort det med Natsume också? Det låter inte helt omöjligt.. rent utseende mässigt är de rätt lika varandra, och kanske personligheten varit det en gång i tiden. Hideo drar ett djupt andetag innan han lämnar en försiktig puss på den andres lilla nos. Gos.