We are left, they disappeared. (Rollspel)

Thomas trär på sig den mörkblåa skjortan och ser då att den var lite för liten i armarna. "Äsch, jag får ha den såhär eller så får du bli större" säger han och byter sedan ut sina nuvarande jeans mot Nikkis. Som tur är var dem i samma storlek som hans.

"Jag tror inte jag kommer bli så mycket större, du får krympa" sa Nikki och skrattade lite och studerar sedan Tom "du passar as bra i dem" sa han och drog sen med sig Tom ut ur rummet, han ville inte vara där mer än han behövde

"Då får du vänta i 50 år då tills jag krymper" skrattar Thomas till svar och följer med Nikki ut ur rummet. "Jag tror att jag fyller år om tre dagar, jag har tappat bort räkningen och jag vet knappt vilken dag det är. Jag vet bara att det inte är helg i alla fall" säger Tom och har sina gamla kläder i famnen.

"Så länge orkar jag inte vänta" skrattade Nikki och ryckte sen på axlarna
"Det finns en kalander i köket om du vill kolla" sa Nikki vänligt

"Nej" säger Thomas då han inte bryr sig så mycket. "Förresten, kan du verkligen prata vänligt? Det känns konstigt" skrattar han retsamt då Nikki vänligt sa att det fanns en kalender i deras kök.

Nikki gav Tom en sur blick "jag är ingen hemsk människa jämt, även om du tror det" sa han och satte sig ner i fåtöljen och stirrade på tv:n, han var väl inte egentligen sur på Tom, utan det var mest för att han var uttråkad

"Du beter dig som en" säger Thomas surt tillbaka och tänker till en stund innan han slår till sig själv i skallen igen. Jag måste verkligen jobba med mitt temperament tänker Tom och sätter sig ner på golvet i skäddarställning innan han lägger huvudet i sina händer och ser surt ner i marken.

Nikki ser på Tom och suckade "jag var ironisk" muttrade han och tittar sen bort, han ville inte att Tom skulle tycka att han var hemsk, det klarade han själv

Thomas muttrar något ohörbart till svar. Visst visste Tom att han var ironisk men han blev mest sur på sig självför sin dumma kommentar som han hade sagt utan att tänka sig för.
Han ställer sig upp och ser på Nikki med en oförstående min.

Nikki sa inget utan bara stirrade ut genom fönstret, han visste inte vad han skulle säga egentligen, han var mest rädd att Tom faktiskt inte gillade honom utan tyckte att han var hemsk och han skulle inte klara av att höra det