We are left, they disappeared. (Rollspel)

"Ey, förlåt" säger Thomas och rynkar ögonbrynen. HAn vet inte riktigt hur han mer ska kunna förklara det och förblir därför tyst.

Nikki ser inte på Tom "det gör inget" sa han lågt "jag blev bara rädd att du faktiskt menade det" sa han lågt

Thomas ler snett och reser sig sedan upp*. "Absolut inte, jag skulle aldrig bli kär i någon som var elak!" säger han.

"Ibland blir man kär i människor som man inte vill bli kär i" sa han lågt "och andra människor verkar ju ibland hata mig så jag var rädd att du började göra det med"

"Inte jag. Jag kan inte ha såna känslor för någon som är elak. Det är sant" säger Thomas försäkrande, han ljuger faktiskt inte då han säger det.
"Nikki, tro på mig" säger Tom lågt och försöker nå hans blick.

"Hur skall jag veta det" sa Nikki lågt och stirrade ut genom fönstret "Tom jag vill tro det men jag har mött så många som säger det men inte menar det" sa han lågt

"Så du säger att du inte litar på mig?" frågar Thomas med vanlig samtalsröst. Han suckar lågt och drar sin hand genom håret varefter han sätter sig snett leende ner igen.

"Jag vet inte Tom, jag är ledsen. det är liksom inte dig jag inte litar på egentligen utan folk." sa Nikki lågt "du skulle bara veta hur många som önskar att jag inte fanns, men alltid säger att de är glada att se mig"

"Varför umgås du med dem då? Du kan ju välja vilka du vill vara med" säger Thomas. Han skulle inte ge sig förrän Nikki blir på gott humör.

"De flesta är min släkt, och ja jag måste ju träffa dem ibland" sa han lågt och såg sen på Tom "förlåt" sa han lågt