We are left, they disappeared. (Rollspel)

Thomas hajar till lite diskret, hur kunde ens släkt avsky en? Det hade han faktiskt inte varit med om.
"Det är ingen fara" svarar Tom Nikki som bara är glad över att det är över, i alla fall för en stund.

Nikki ser på Tom "säkert" sa han och log svagt mot honom och drog ner honom i knät och och slog armarna runt honom

"Ja, säkert" säger Thomas och ger honom ett leende tillbaka. Han lägger sedan hakan mot Nikkis hår igen och lägger armarna runt hans rygg.

"Tack" sa han och strök Tom över kinden och bet sig sen läppen "skulle du tycka jag var en idiot om jag sa att jag älskar dig?" frågade han lågt

Thomas tänker efter en liten stund för att kunna formulera meningen rätt. "Nej, du hade ju skäl till att bli sur" säger han.

Nikki ser på Tom och la huvudet på sned "Nej egentligen hade jag inte det och jag är glad att du står ut med mig" sa han och kysste Tom

"Jo, du har ju släktingar som inte vill veta av dig" säger Thomas. "Och kalla inte dig själv för idiot snälla du"

"Ja men för det behöver jag ju inte hata dig" sa Nikki och log lite "jag skall försöke" sa han leende och höll om Tom "ja och du hjälper mig med"

Thomas kurar sig in närmre mot Nikki och blundar sedan. Han lägger huvudet mot hans axel och slappnar av, lite senare har han somnat.

Nikki log mot Tom när han somnade och han drog en filt runt dem och somnade sedan lätt själv, det var lika bra att sova en stund innan de skulle av och han sov bättre med Tom i närheten