Mugglis författare 2012

Ja du.. hehe, jag kan väl stava, men det där med ordföljd.. Eftersom jag känner mig osäker i språket gillar jag att kontrollera meningarna poå det sämsta ställe som finns: GOOGLE TRANSLATE
Men jag skulle kunna skriva en text på engelska om det är det som är meningen. Millson Lovegood hälsar att hon har ungefär samma problem.

Nej ni skall inte skriva på engelska, men jag måste veta om ni kan förstå en text om den är på engelska ^^

Jaha! Jo men det är det lättare med

Ja men då så ^^

Ja, förstå engelska är jag ungefär trettiotre och en halv gånger bättre på än att prata och förstå språket ^^

Och vi har ett resultat kära vänner ^^

Veckans vinnare är Kiera för sin text om sorg

1) Kiera på 48 poäng
2) Nelly1513 på 37 poäng
3) Erica Potter på 36 poäng
4) Whya och MadEye Moody på 31 poäng
5) Supersökaren och Ginny.:.Weasley på 27 poäng
6) Millson Lovegood på 17 poäng

det betyder att tyvärr måste Millson Lovegood lämna oss den här veckan men vi tackar för att du ställde upp

Här är vinnar texten och vi grattar dig Kiera

Det sägs att tiden läker alla sår och att ingen är ledsen för alltid. Att sorgen försvinner, men när? En vecka? En månad? Ett år? Det hade snart gått två sedan hon lämnade mig, men sorgen var lika påtaglig som om det hade skett igår.

Huset låg öde, så som när på flickan i fönstret, men vem annars skulle det finnas där? De var alla i graven och tanken hade många gånger slagit henne om att de avsiktigt lämnat henne kvar. Hon såg ut genom glaset och försökte urskilja gatan som låg några våningar ner, genom regnet. Hon öppnade fönstret och regnet slog mot henne och hon slöt ögonen och synen av hennes familj täckta med blod visades.
Hennes mor vars kropp låg kall på marken med blodet som färgat hennes klädnad, hennes vackra blonda hår som låg i leran. Hon hade fallit på knä bredvid sin mor och tagit hennes hand i sin och bett henne att hon skulle vakna, men modern rörde sig inte. Flickans skrik bröt tystnaden när hon fick syn på sin storebror som låg med ansiktet ner i en vattenpöl. Hon reste sig upp och samlade kjolarna och sprang bort mot honom. Hon vände brodern om och la hans huvud i sitt knä, och strök bort en brun hårslinga från hans ansikte. Hon såg på hans vidöppna ögon och stängde dem.
”Katharina” sa en låg röst och hon såg sig förskräckt omkring, men ett leende spred sig på hennes läppar när hon såg att fadern var i livet och hon la försiktigt ner sin brors huvud på den leriga marken och sprang bort till sin far, men leendet slocknade när hon såg att hans bröst var täkt med blod.
”Far jag är här” sa hon och tog hans kalla hand i sin egna, det gjorde ont att se honom så här, så svag och så hjälplös. Hennes far var den starkaste, modigaste och gladaste man hon visste och när han låg i leran som blandats med hans blod kunde hon inte hålla tårarna tillbaka.
”Gråt inte kära barn” sa hennes far lågt och hostade till, Katharina visste att han inte skulle överleva, men hon vägrade tro det.
”Lämna mig inte” sa hon bedjande, för första gången i hennes liv bad hon, men hon visste att det redan var för sent.
”Du är en stark flicka Katharina du kommer klara dig” sa hennes far och slöt ögonen ”du kommer…”
Sen tystnade han helt, hon fick aldrig reda på vad hennes far ville säga till henne. Katharina satt helt ensam i blodet från sin familj och hon förstod inte varför hon hade fått överleva, varför hade någon skonat hennes liv och tagit deras?

Katharina vaknade ur tankarna när åskan dundrade till, det lät som om himlen delade hennes sorg och ilska över att de alla lämnat henne. Gudarna kanske ångrade sig när de sett vad de blivit av henne. Hon rörde inte maten längre och den lilla näring hon fick ner gav henne inte mycket energi, hon hade fått sy in alla klänningar så hon kunde ha dem och människor säger att hon inte var mycket mer än ett vandrande lik.
”Stackars lilla barn” brukade tjänstefolket säga, och det var kanske sant? Det var kanske synd om henne? hon tittade ner på sina smala handleder och kände hur tårarna började falla ner för kinderna och blandas med regnet som slog mot hennes ansikte. Hennes bekanta och avlägsna släktingar hade sagt att det skulle bli lättare med åren och att hon ännu var ung så minnena skulle försvinna i sinom tid, men hon tvivlade på det. Minnena skulle för alltid förfölja henne, tills den dagen hennes liv var till ända. Plötsligt så såg inte gatan nedanför så långt borta och en tanke for genom hennes huvud, hon kanske skulle se till att göra slut på allt. Alla plågsamma minnen, smärtan om att gå upp varje morgon, sorgen när hon inser att det inte bara är en mardröm utan verkligheten. Hon vred på sig så att benen hängde längsmed ytterväggen och klänningen blev genast våt av regnet, men det gjorde ingen skillnad för dit hon skulle fanns inga förkylningar eller blöta klänningar. Hon satte händerna på fönsterkarmen och tryckte ifrån. Hennes lätta kropp hade svävat en stund innan den slagit i marken. Regnet sköljde snabbt bort blodet som trängde ut från hennes sår. Kroppen låg orörlig och Katharina hade slutna ögon och ett svagt leende på läpparna.

Det är snart två år sedan jag fann henne liggande på marken utanför sitt fönster. Jag visste att det var för sent så fort jag såg henne och jag kunde inte klandra henne, enda sedan hennes föräldrar och bror dött i bilolyckan hade hennes sinne långsamt brutits ner. Hon hade trott att de blivit offer för ett krig som aldrig funnits och kanske var det bättre än att hon levde med verkligheten att det var hon som hade kört bilen. Men det gjorde så ont att se henne tyna bort, att se hur sorgen åt upp henne och hur vi alla andra hjälplöst såg på. När jag fann henne den regniga och kalla november morgonen blev jag först lättad, hon skulle slippa lida, hon var fri från minnena och sorgen som plågade henne.
Jag saknar henne fortfarande det gör jag och det går inte en dag utan att jag tänker på henne. Man säger att tiden läker alla sår, men jag tror inte på det. jag tror att såren blir lättare att leva med, de blir ärr i själen och de försvinner aldrig helt.

Bra jobbat alla! ♥

MY. FUCKING. GOD.

JAG KOM TVÅA!!!!!!!!!!!!!!!!! TVÅA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jävlar, vad stolt jag är över mig själv :'3
Jag vet, ett ego... menmen....

OCH BRA JOBBAT ALLIHOP!
Särskilt du Kiera^^
Din text var awesome :3

^ men Nelly du var duktig så du förtjänar din andra plats ^^

^Ha. Ha. Inte. Kul.
Min text var sääämst -____-