Mugglis författare 2012

Nelly har problem med datorn och har därför inte skickat in :3

Aha, jag är bara så nervös xD

Skriv dn på löspapper och sen in på mobilen. Jag fick göra så en gång, till min fanfic ^^

Jaha! Tack för tipset

Um... Den 23 till 31 juni är jag på ridläger, så måste vi ha en uppgift den veckan? För det finns ingen internet och mobilerna får man inte ha...

Asså jag ber tusen gånger om ursäkt för att jag har varit en seg mupp med att uppdatera

okej här har ni resultatet

1) Kiera med 46 poäng
2) Ginny.:.Weasley på 35 poäng
3) Erica potter och MadEye Moody på 34 poäng
4) Whya på 33 poäng
5) Supersökaren på 30 poäng
6) Nelly1513 på noll poäng eftersom hon tyvärr inte kunde lämna in och eftersom det tog så lång tid

vinnare är då Kiera och här är hennes text

Hon stirrade rakt fram och spegelbilden stirrade tillbaka på henne, spegeln som var hennes enda vän. Den enda vännen som inte dömde henne eller såg henne som något monster. Hon kunde varit som vem som helst om det inte varit för olyckan, olyckan som ändrade hennes liv. Spegeln framför henne visade två personer som satt ihop, hennes högra sida var lika vacker som alltid, det svarta håret som nådde henne till brösten och de gröna ögonen, och hennes bleka vackra hy. Men det var inte den sidan människor riktade blicken mot, det var hennes vänster sida, den sidan som var täckte med ärr, den sidan som hon hade bränt sig på, håret växte inte på alla ställen, hennes hud vad röd och ärrad. Hon vände bort blicken så att hon bara såg sin vackra sida, sidan som utryckte vem hon var. Hon önskade att olyckan aldrig hade hänt men inget går att få ogjort. Hon önskade att människor kunde förstå att hon inte var något monster utan en vanlig människa, hon önskade att någon kunde förstå hur hon mådde och kände när allas blickar föll på henne. Därför hade rummet med spegeln blivit hennes tillflyktsort, ett rum i skuggorna där hon inte syntes.
Hennes läkare Dr Mason sa alltid åt henne att hon en dag skulle vara tvungen att möta omvärlden, att hon skulle tvingas lämna skuggorna och inte skämmas för den hon var. Inte någon viste vem hon var eller vad hon tvingats gå igenom. Han brukade säga att det bodde en ängel i hennes hjärta, hennes vänlighet mot andra fanns kvar där, och kanske stämde det eftersom hon brukade hjälpa andra som gick igenom samma sak som henne. Mason sa alltid att det fanns så mer bortom huden och ärren och att hon skulle låta människor hitta det hos henne, och se att hon inte bara består av ärren. Och när de dömer henne skulle hon strunta i dem, hon skulle trots det le och försöka vara vänlig. Men det var lättare sagt än vad det var gjort. Allt hon ville göra var att skrika åt de att det inte visste något och att hon blev sårad. Men hon vågade inte, hon var rädd för att de skulle stöta ut henne mer än de redan gjorde.
Hon vände tillbaka blicken så att hon såg båda sina ansikten och lät ett av hennes fingrar löpa längs kinden som var helt kall. Hon reste sig upp och såg argt på rummet som hon hade flytt till! Hon undrade om hon bara hade tagit den enkla vägen ut, att fly! Hon skyllde på att det var för att människor dömde henne, men hon var egentligen lika dan! Hon dömde dem precis lika mycket, hon hade bestämt att alla skrattade åt henne, att alla såg henne som ett monster och att ingen någon sin skulle tycka om henne, men det var inte sant. Hon visste att alla inte dömde henne, hon hade gått förbi människor på gatan som aldrig sagt något alls, men dem hade fallit i glömska för dem som sa något gav ett starkare minne. Hon drog bort gardinerna från fönstret och såg ner på människorna som rörde sig där nere på gatan, hon hade låtit rädslan för dem och hur hon såg ut, styra hennes liv. Men det var faktiskt hennes liv och hon skulle inte behöva leva så här. Det fanns en hel värld där ute som väntade på henne om hon bara vågade besöka den. Hon vände och gick mot klädskåpet och bytte om till en vacker sommarklänning och ett par skor och log, idag var dagen då hon vågade, dagen då hon skulle ta tillbaka sitt gamla liv. Hon skulle visa dem att man inte var en annan människa bara för att man råkat ut för en olycka. Hon visste att hon skulle möta på motstånd från människor som ville bevisa henne motsatsen men om hon tog ett litet steg i taget skulle hon tillslut nå sitt mål, att leva ett normalt liv. Hennes första steg var idag att gå till parken som vilken annan människa som helst! Och om dem runt henne valde att bara se hennes ärr så var de deras förlöst inte hennes.
”Lev livet nu medan du kan, Jillian! Du är inte död, utan livet har bara börjat” sa hon och drog på sig jackan och lämnade lägenheten bakom sig.

och som sagt åkte tyvärr Nelly1513 ut men du var jätte duktig och det är så sorgligt att jag var tvungen att diska dig för att din data gav upp

OMG JAG KOM TVÅA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! PARTYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYY FÖR MEEEEEEEEE!!!!!!!!


Grattis Kiera!

Good job again
Okej, det här börjar bli lite roligt. Jag kommer alltid på näst sista platsen, hoppas det fortsätter såhär för då kommer jag ju aldrig sist... förutom i finalen då förstås xD

Yeah trea
Får vi nästa tema idag eller?

Ja ni får nästa tema idag