Det sista året på Hogwarts =D

- Vet men du kommer att se dem, inte bara höra döden utan även se den.
Du kan bli tvingad att döda, sa jag och la armen om henne.
- Det årdnar sig, jag vet att du upplevt hemska saker, men ge inte upp, ni ska vinna kriget, sa jag och log mot henne.

Jag ryste av bara tanken och gjorde en äcklad grimas när Alex sa att jag kanske skulle behöva döda. Även om det var en fiende som jag slogs emot ville jag inte döda. Skada så att denne inte kunde göra mig något, självklart. Men inte döda. Jag kunde inte se mig själv i den situationen. Men Alex hade säkert rätt med tanke på hur de hade det på Hogwarts. Och då var det väldigt milt till skillnad mot utanför skolans murar.

Den kvällen hade jag svårt att somna. Tankarna for runt i huvudet och känslorna rusade i kroppen. Det som var jobbigast att smälta var att jag hade fått reda på att Alex's mamma var Bellatrix. I Alex hade jag funnit en vän. Jag hade saknat vänner under hela min skolgång, och även uppväxt. Och jag visste att Alex inte var som sin mamma ett dugg. Men jag kunde se moderns drag i dottern. Ibland kunde jag till och med höra samma klang i skrattet. Småsaker som jag innan inte lagt märke till, men som jag såhär i efterhand med all fakta framför mig kunde få rysningar av.
Alex's mamma hade dödat min pappa.

Jag satt ihopkurad på vinden och grät hysteriskt men tyst. På våningen under mig hörde jag Bellatrix iskalla röst uttala dödsförbannelsen. Pappas skrik hann knappt lämna hans läppar innan livet blåstes ur honom.

Andfådd slog jag upp ögonen i mörkret. Jag var blöt av svett, och tårar strömmade nerför mina kinder. I mörkret kunde jag höra mina klasskamraters sovande andetag.

Hela dagen gick jag med nerslagen blick.
Jag visste inte hur jag skulle reagera, tre fjärde delar av skolan hatade mig, eller var rädda.
Medans Slytherinna hade börjat prata med henne, hon avskydde det.
Men hon hade i alla fall Gemma och Neville, de två som borde avsky henne.
Hennes mor hade torterat Nevilles föräldrar och dödat Gemmas.
Hon sov oroligt hela natten, hon avskydde det här, varför var hon tvungen att vara den hon var.

På morgonen satt jag sömndrucket på sängkanten och gnuggade mig i ögonen. Jag kände mig inte ett dugg utvilad på grund av alla drömmar, men dagen hade börjat och jag var tvungen att stiga upp ändå.
Långsamt klädde jag på mig svarta byxor, svart-och gulrandig tröja. På bröstet fäste jag Hufflepuff-emblemet med en enkel förtrollning. Jag borstade igenom mitt midjelånga hår och lät det vara utslaget. Den var som min lilla fristad inuti ridån av håret.
När jag var färdig satte jag mig återigen på sängkanten för att vänta på Alex. Nu när jag hade henne som vän ville jag inte gå ensam genom skolan till Stora salen.

När jag vaknade på morgon hade jag bestämt mig.
Folk fick tro vad de vill om mig, jag tänkte bete mig som förr, gå på DA lektionerna och skita i allas blickar.
Jag såg mig om i rummet, som var mig så kärt, jag älskade Huffelpuff.
Men ändå, skulle folk få reda på att jag egentligen blev placerad i Slytherin skulle väll de gå i taket.
Dumbledore ville göra mig ofarlig, och trodde väll att umgänge med Hufflare skulle göra mig sådan.
Men han hade inte räknat med att min mor skulle komma tillbaka till makten.
Jag klädde på mig och flätade håret i en lång fläta jag lät hänga på sidan, sen såg jag på Gemma och log.
- Ska vi gå då?, sa jag glatt till henne.

Jag nickade till svar och log sömnigt. Tillsammans gick vi igenom uppehållsrummet. Det var inte många elever där inne, men de få som vistades där tystnade genast och slängde förstulna blickar på oss, men framförallt på Alex.
Jag kände mig en aning illa till mods. Skulle det vara såhär i vårt egna elevhem, hur skulle det då bli i Stora salen. Plötsligt var jag inte så hungrig längre.
Men vi fortsatte att gå som om allt var som det skulle. Men när porten till uppehållsrummet gled igen bakom mig hann jag snappa upp deras nu livliga samtal om Alex. Jag tyckte synd om henne. Hon kunde ju inte hjälpa vem som hade fött henne till denna världen.

Alex ignorerade dem och försökte att bete sig som vanligt.
Hon visade inte hur ont deras samtal gjorde dem, hon var ju fortfarande Alex, och ingen annan.
De gick in i salen och Alex såg på dem alla som stirrade på henne.
Hon log mot dem och satte sig ner, skulle hon spela så skulle hon.
Hon kunde lika gärna låtsas vara oberörd av alla deras blickar och samtal.

Frukosten var ingen trevlig tillställning och jag försökte äta så fort jag kunde så vi kunde gå där ifrån.
Det värsta hade varit när vi kom in. Många vid Slytherinbordet hade busvisslat och några få till och med applåderat.
De andra två borden hade tisslat och tasslat i stället. Vårt egna bord var tyst, men blickarna från Hufflepuffarna brände och jag försökte hålla blicken stadig på min filtallrik.
- Vad har vi för lektion nu? frågade jag rakt ut i luften och hoppades på någon med antingen Professor Sprout eller McGonagall.

- Mcgonagall tror jag, sa jag lugnt och log mot henne.
Honverkade vara besvärad av alla blickar somegentligen riktades mot mig.
Jag hade vart van med det, sen jag kom in i dödsätar kretsen och lärt mig ignorera det, inte visa att det var obehagligt för någon annan.
Tog man allt med ett kyligt lugn, blev de flesta illa till mods.
Men hon tänkte utnyttja, Slytherinnarnas beundran, det kunde vara kul att umgås med dem, de var ju trots allt hennes rätta elevhem.

Jag pustade ut. McGonagall var en lärare som var på "rätt" sida så jag förväntade mig ingen tortyrundervisning som förekom på Carrows lektioner.
Jag förstod inte hur Alex kunde vara så lugn med alla stirrande blickar och viskande ord som svävade i Stora salen. Det var rätt obehagligt, men jag tänkte ställa upp för min vän och visa att oavsett vilken bakgrund hon har så står jag vid hennes sida.
Jag hade ätit upp min fil och glaset med pumpajuice var tomt så jag satt bara och väntade på att Alex skulle bli färdig. Då hördes en ansamling av vingslag och hundratals hoande. Automatiskt tittade alla eleverna upp i taket och fick se en skock med ugglor. Posten var här!
Jag hade ingen egen uggla och ingen vidare familj eller bekant utanför skolan så jag brydde mig inte om molnet av ugglor som letade efter sin adressat. Därför blev jag föga förvånad när en enkel lapp signade ner genom luften och landade framför mig. Det stod klart och tydligt "Gemma" på den i en hackig skrivstil. Jag bara stirrade.