Min overkliga verklighet [Hungerspelen, SV]

Vet inte riktigt, någon gång i nästa vecka, kanske?

Okej

brrrrrrrrrrrrrrrrraaa!!!!!!

Skriver för fullt på den här ff:en, vill bara få den avklarad..
Det står dock stilla och jag kommer inte på mycket alls.. Känns som att det dammar inuti mitt huvud och ja..
Men nu vet jag dock vad jag ska skriva om i min nästa ff, och om jag ska vara ärlig, så är jag riktigt taggad på den! Ska börja skriva lite på den snart, hehehehe! Vet att jag borde skriva klart denna först, men den andra.. Åh, jag älskar tanken av den!

Så där blir det för mig med. När man håller på med en ff så gill man starta en ny! Detär irriterande, men jag förstår dig. När man kommer på en bra idé går det inte att sluta tänka på den.

Men länka till din nya ff när du startat den!

Varje gång blir det så..
Men nästa fanfiction kommer att bli riktigt, riktigt bra tror jag! Behöver ingen direkt handling heller då den redan finns
Jag kommer skriva klart den här så fort som möjligt.
Och det är klart att jag länkar till min nya när den påbörjas!

Och förresten, NYTT KAPITEL IKVÄLL!

YAY! 8D

Nejmen tjenareee! Haha, nej jag skojade bara. Haha.
Nu kommer det sjätte kapitlet.
Jag jobbar på för fullt med resten av ff:en och jag vill bara få den här avklarad...
För övright så hoppas att mina älskade läsare mår bra. Jag mår rätt bra för tillfället. Försöker leva livet så gott det går and so on!

Kapitel 6

Vad var det Prim hade sagt till mig inatt? Mådde min syster verkligen så dåligt? Jag hade ju kommit tillbaka från huvudstaden hel, fräsch och väldigt mycket rikare. Förmodligen så mådde hon dåligt över att ha sett mig så nära döden som jag var ett tag då.
Mitt nya hus var fint inrett. Det var stilrent, verkligen. Och det hade samma funktioner som mitt rum i huvudstaden. Jag kunde bara trycka på en knapp så serverades god mat. Min favoritmat var fortfarande lammgrytan med torkade plommon. Men jag trivdes ändå inte här. Jag saknade trots allt mitt gamla liv. När jag behövde jaga för att få föda. Om jag skulle jaga så skulle jag inte kunna göra något med viltet – eller jo, sälja det. Men pengar hade jag redan så mycket utav så jag behövde knappast mer.
Mitt rum såg nästan ut som det i huvudstaden. Mor och Prim delade rum för det mesta, men de senaste två dagarna hade Prim sovit inne hos mig. Hon trivdes bäst med mig, hade hon sagt.
Utan att tänka så gick jag ut, ner till Sömmen, när jag gick förbi vårat hus, eller vårat gamla hus så stirrade jag. Usch. Tänk att det där huset fått mig att må så dåligt, men ändå gett mig hopp om att fortsätta. Hopp om att det finns en framtid. Jag spottade mot marken och fortsatte gå. Jag stannade vid stängslet för att lyssna om strömmen var på. Självklart var den inte det. Jag ålade mig under i den där lilla glipan. Jag kom ut på ängen och satte av i full fart mot skogen. Jag sprang så långt in i skogen jag orkade. Här hörde jag hemma. I skogen. Fast jag kände mig inte hemma, stylisterna hade satt på långa, röda lösnaglar på mina vanliga naglar. Usch, det var inte jag. Jag satte mig på en stubbe ute i skogen och trasslade ut mitt hår med fingrarna. Jag gjorde tre passéer och började fläta. En inbakad fläta runt hela huvudet som började på höger sida av huvudet och slutade på vänster axel. Försiktigt så slet jag loss lösnaglarna. Aj, det gjorde ont. Men det var värt det. När alla lösnaglar var borta så stack jag ner fingrarna i jorden under mig. Jord under naglarna. Det blev mer och mer Katniss av mig.
Idag gick starten till det 75:e Hungerspelen. Jag kunde inte låta bli att undra hur det gått för Gale. Jag ville inte se det i direktsändning. Absolut inte. Jag tänkte inte tvinga mig själv att nästan se min bästa vän dö. Förhoppningsvis så levde Gale. Han var smart, det visste jag. Han skulle inte springa mot alla vapen. Möjligtvis skulle han göra som jag gjorde, springa och hämta en väska, sen kuta mot skogen. Ikväll tänkte jag slå på TV:n och se vilka som överlevt första dagen.
Jag satte händerna i knät och la huvudet i händerna. Vad hade jag gjort egentligen? Varför skulle jag ha varit så dum mot Peeta under Hungerspelen? Varför hade jag låtsats vara kär i honom? Okej… Vi båda vann på grund utav det, men jag var inte kär i honom. Hur kunde jag ha lurat honom så? Han hade blivit så besviken på mig att det inte finns ord för det, och nu hade jag ångest. Okej, att jag var kär nu. Men då gjorde jag det bara för att rädda oss… ’’Jag är en hemsk människa. Jag förtjänar inte att leva.’’ Tänkte jag. Jag plockade upp en vass sten från marken och pressade den mot min handled. Jag skulle få känna smärtan som alla behövt gå igenom för mig. Jag tryckte den hårdare och hårdare mot min handled och började dra den långsamt fram och tillbaka. Det gjorde så ont, så ont. Men jag förtjänade smärtan. Jag hade orsakat sådan smärta för mor, Prim, Peeta och Gale. Nu var det min tur att få känna på smärta. Smärtan var bedövande. När jag slutade känna så släppte jag stenen och lät den falla mot marken. Jag stirrade på min lätt blodiga handled. Vad hade jag gjort?! Jag kunde absolut inte gå hem med en halvt uppskuren handled, Prim skulle förstå och det stod jag absolut inte ut med. Jag skulle behöva gå upp på marknaden och köpa något armband som kunde täcka såret. Jag höll handen för såret tills jag fått tag på ett ganska brett, mörkbrunt läderarmband. Ingen skulle ana något nu, inte ens Prim.

ÅH VAD BRAAAAA ♥ ♥ ♥ ♥ Kan inte sätta ord på det här, men åh, helt fantastiskt. Glömde helt och hållet bort att detta är en FF, och eftersom jag bara har läst första boken så känns det verkligen som att det här är fortsättningen... Love to you Frida ♥

Amazingbra!!!!
Skriv mer