Anual Hunger Games [SYOT]

Kapitel 4 - Part 4

Fang var tvungen att göra det. Han hade känt det i luften. Och det här hade varit hans planer sedan redan början. Hans mentor hade sagt att medans de sov var då man var tvungen att göra sitt drag. Fang var snabb. Han ville inte riskera att hon skulle kunna vakna upp, hitta sitt mod och försvara sig själv. Linjen han just hade skurit på hennes strupe syntes inte mer. Ut. Blod.

Lite skyldig kände han sig ändå. Det var någonting som hade byggt upp sig inom honom redan från början i tränings centret. Men han hade slagigt bort känslan och tankarna. Det betydde ingenting för honom de där känslorna. Allt han fokuserade på att ta alla andras liv och komma ut ifrån det här levande helvetet som en hjälte – en legend.

Han skakar till lite när EvilCupcakes kanon ekade mot klipporna runt om honom. Spelmakarna ville antagligen hämta upp hennes kropp och han ställde sig upp, redo för att röra på sig. Fang skulle gissa på att klockan var drygt 4-5 på morgonen. Han var väl utvilad och redo för dagen, och på något sätt visste han att alla andra inte alls var lika beredda som honom.

-

När de tre karriäristerna ser den silvriga fallskärmen flyta ner mot dem sprintar Sauceisgoodforyou snabbt fram för att kräva rätt till sponsor gåvan. Han rynkar på pannan när han ser Celest Gaunt ’s namn stå på det stora paketet och slänger gåvan till henne med en hård kraft. När hon fångar den tappar hon nästan balansen och lutar sig bakåt.

’’Avundsjuk såspojken?’’ flinar hon. Sås pojken var hans nya smeknamn. Det var Revolt som hade hittat på det. Hon hade tyckt hans namn var för långt. Men hon skulle allt få se… Hon skulle inte komma ut här ifrån levande. Inte när han fick bestämma i alla fall.

Han var lite förundrad över Revolt. Hon var så lugn och organiserad. Som att hon var född i arenan. Det var som att hon redan hade varit här. Men saken som förvånade honom mest var hur hon fortfarande i den här dödsfällan fortfarande försökte vara rolig och skämta. Ingen av oss andra lyssnade på henne. De såg inte alls något roligt som kunde förknippas med arenan eller spelen. Det här var en tid för strider och död, inte skratt och leenden.

Celest Gaunt går iväg och öppnar sin sponsor gåva i fred. Hon vill inte att dom andra ska börja begära saker från henne som var skickat till henne. Det var väll upp till deras mentorer att skicka något, men den här gåvan var hennes. Ingen annans.

Skölden i hennes händer fick hennes ögon att gnistra av passion. Kanske lite hunger efter att få gå ut och använda den? Jo, det var exakt det hon skulle göra. Hon skulle ut och ta någons liv. Det här spelet gick alldeles för långsamt. Hon gick tillbaka till de andra och sa åt dom att förebereda sig, det var dags att jaga.

-

Scarhead var den första som fick reda på att spelets drastiska ändring. Kanske det är för att hennes camping ställe just hade blivit träffat av ett stort block med sten? De rev ner staden, vilket gjorde det livsfarligt att vara inne i den. Hon plockade upp sin jacka och började springa men var nästan direkt tvungen att byta riktning eftersom en stor vägg av rasande ruiner kom i hennes väg.

Det var redan för sent innan scarhead fattade vad som hände. De ledde henne mot hennes död. Spelmakarna puttade henne mot dem. Och det var ingen tvekan om att de skulle kunna bryta hennes liv som en tändsticka. Hon försökte desperat byta håll och gå emot huvudstadens order. Men så hörde hon ett utrop och fasa fyllde hennes ögon. I sekunder var en kille framme vid henne med händerna runt hennes hals. Hon stirrade in i ren rädsla i hans ögon, hjälplöst. Men han verkade inte finnas kvar där inne. Det var som att han var någonstans långt borta.
BOOM

’’Såspojken? Jag tror vi har ett problem..’’ hörde han Revolt säga bakom henne. Fortfarande inne i hans inställning på att döda vände han sig snabbt mot henne, redo att attackera. Men hon såg inte på honom, utan höll blicken uppåt. Chockat. En stor virvelvind är på väg rakt mot dem. Ett ord kommer ut ifrån Celest Gaunt O formade mun.
’’Spring.’’

-

’’Upp Miyuki, fort!’’ skriker Corriz med panik i rösten. Hon funderar på att lämna hennes partner. Men Miyuki kommer snabbt upp på sina fötter och de börjar tillsammans springa ut från den skakande byggnaden. Jordbävningar? Det här skulle få hela staden att rasa!
’’Du hade rätt,’’ flämtade Miyuki imponerat och samtidigt ledsamt medans de trycker sina ryggar mot en vägg.
’’Det här är bara början på straffet.’’

De båda såg en stor virvelvind röra sig mot dem och de fortsätter springa. Corriz snubblar och ramlar och hamnar i chocktillstånd. Hon ville inte bli uppsugen av monstret som var på väg mot henne. Hon ville kämpa för sitt liv, inte känna sig hjälplös längre. När hon kommer upp på sina ben igen märker hon att Miyuki hade lämnat kvar henne för att rädda sig själv. Det värker lite i hennes hjärta, men hon känner sig fortfarande lättad. Hon tycks höra en kanon medans hon fortsätter susa genom ruinerna på hennes flykt mot havet.

-

Loonyme hatade mörkret. Igår kväll hade hon lyckats klara sig igenom den hemska natten med tack vare det starka månskenet. Det gjorde hennes hud blek och hon såg iskall ut. Faktiskt, så såg ingenting runt om henne speciellt bra ut med månskenet. Men hon var ändå tacksam för det lilla ljuset hon fick. Hon var extremt mörkrädd och klarade sig inte utan någon liten källa av ljus.

Ms.Markus träd och väntade. Väntade efter svar. Vem hade dött? Hon hade totalt hört en kanon, men hon var nästan säker på att hon hade missat något. Men innan svaret på hennes frågor började visas i natthimmelen såg hon hur tre spökvita figurer började närma sig. Loonyme frös till och försökte att låta bli att andas. Hennes grepp om hennes vapen blir hårdare..

’’Du ligger riktigt illa till såspojken. Varför har du inte dödat honom än Celest?’’ hörde hon en oväntat glad röst närma sig. Två morr kom till svar och hon hörde hur personen började skratta lättsamt.
’’Inte jag heller. Du glömde min sköld!’’ utbrast personen som Ms.Markus antog var Celest.
’’Det är väll inte mitt fel! Är du seriöst så idiotisk som tror att jag bryr mig om din lilla sköld? Ta ansvar själv,’’ försvarade killen sig. Ms.Markus fann sig själv hålla med killen.
’’Jag får nästa deltagere,’’ muttrade hon till svar. Det var inte en fråga, utan mer en varning.

Folk i kapitlet:
Fang, Sauceisgoodforyou, Celest Gaunt, revolt, scarhead , miyuki, Corriiz, LoonyMe & Ms.Markus.

RIP:

Förlåt om det var så långt </3

VI ÄLSKAR LÅNGA KAPITEL

Wow...

Yep.

Jättebra kapitel!

AS BRA ♥

ÅH DET HÄR KAPITLET VAR VERKLIGEN JÄTTEBRA

Jag älskar långa kapitel! Din text målar verkligen upp en bild i mitt huvud av hur det ser ut, superbra skrivet!

Nej du vet vill inte ha mer av din underbara ff .-. *Sarkastiskt tonfall*

ARE YOU MADE, WOMAN? HOW CAN WE NOT WANT MORE OF THIS WONDERFUL SHIT?

Jättebra!!! såspojken ♥