De utvalda (Rollspel)

[§ sirius §: Det blir enklare att läsa din text om du använder . och ,. Just nu är hela saken bara en enda stor mening och det är jättekrångligt att läsa.. :s]

" han var inte så trevlig " tänkte david när pojken gott iväg han blev rätt sur alltså david. Sen satte sig david på en bänk och trollade fram en liten eldtornados i sin hand

Athena såg sig om i sitt rum och funderade på vad hon skulle ta sig för. Hon slängde sig på sängen och såg upp i taket. Hon slöt ögonen och hoppades på att hon skulle komma därifrån ut på slagfältet eller någonstans långt borta där ingen kände henne, där hon endast fick vara Athena inte särlingen Athena som alla var rädd för.

Vakterna släpade Aily upp för flera trappor och sen kom dom till kungens privata bibliotek.
"Aj" ropar hon när vakterna tar i för hårt och konstigt nog lossar en av vakterna greppet. Men inte helt tyvärr.
"Släpp mig" skriker hon och får en örfil som svar.
"Låt henne vara" säger den andra vakten och släpper mig.
"Vad håller du på med" säger vakt nr. 1(Han som slog mig) och släpper mig han också. Jag tar chansen och försöker springa iväg med vakt nr. 2(han som släppte mig först) stoppar mig.
"Snälla spring inte" mumlar han och jag stannar.
"Kom nu vi kan inte låta kungen vänta" säger vakt nr.1 och föser in mig i biblioteket. Där inne står kungen tillsammans med en man och en kvinna. Vakt nr.2 går fram till dom och kvinnan ger honom en kram.
"Ser man på, du hittade hit" säger Kungen och kliver fram framför mig.
"Det var inte svårt när dom där idioterna släpade hit mig" svarar jag med spydig röst och vakt nr. 1 ger mig en örfil, igen. Kungen höjer handen och vakten backar bort från mig. Kungen vänder blicken mot mig och säger:
"Säg mig, vad vet du om din familj?"

[Snälla kom inte och stör oss för jag har redan räknat ut hur Aily ska svara, och hon kommer rymma kort efter det här]

(Sorry, att jag är seg)

Zeth duckade för vattnet och lyckades stanna upp det så att den svävade i luften i någon sekund, innan han slungade strålen tillbaka mot Narnie.
Sedan gjorde Zeth sig ännu en gång osynlig i en svepande rörelse.

Narnie rynkade irriterat på ögonbrynen när Zeth duckade. Hon tänkte just föra tillbaka vattnet mot honom när hon såg att det kom flygande rakt mot henne. Plötsligt var hon plaskvåt i ansiktet. Ungefär en tredjedel av vattnet hade träffat henne innan hon hade hunnit stoppa det. Hon såg sig om. Pojken var borta. Igen. Hon suckade, och tog mer vatten från bassängen. Hon lät vattnet lägga sig på golvet (marken?) för att bilda en hal is.

Zeth hade avvaktat från att närma sig snabbt den här gången, vilket var tur. Isen runt Narnie var väldigt hal när han prövande kände på den. Han tänkte snabbt igenom situationen. En vindstöt skulle avslöja vart han är, plus att han är för långt borta för att den ska kunna välta omkull någon. Så han valde att göra ett fult knep:
Ta sats, springa mot isen och glidtackla Narnie underifrån. Han sprang, och gled. Men han fick för mycket fart, så efter att han vält om kull Narnie flög han iväg mot marken bakom isen. Det blev tvärstopp, så han flög en liten bit och ramlade än en gång på sitt knä, vilket gjorde väldigt ont.

Alith iakttar blomman, den vissna, den hon tagit död på. Något vackert, underbart som hon bara tagit livet från. Hennes gåva måste vara den mest hemska som går att få. Kungens äckliga entusiasm över den när han såg henne döda ett levande djur i skräck för att det var något annat, någon annan. Hon sätter sig i ett 'hörn' och kryper ihop.
"Låtsas att ingen ser dig, låtsas att ingen hör dig, låtsas att ingen vet om att du existerar." Tänker hon för sig själv.

Juliet såg intressant på alla bilder och texter om de andra länderna, hon visste knappt att de fanns några. men det var för att hon aldrig fått läsa faktaböcker förens hon kom hit. men när hon läst ut boken var hon åter uttråkad och hon bestämde sig för att ta något att äta. hon öppnade försiktigt dörren och medans hon låtsades se sig oroligt runt i rummet var hon egentligen väldigt vaksam. vakterna såg på henne och log stort när hon sa att hon var hungrig och de började följa henne mot köket

[Jag är ledsen att jag har skrivit i jag-form är så van med det så det blir av bara farten. Ska skärpa mig]

"Mor hade samma korpsvarta hår som jag och hette Aila, far hade brunt hår och hette Admir och min storebror hette Alex och hade samma bruna hår som min far. Alla hade limegröna ögon. Samma färg som jag hade innan dom skiftade" svarade Aily efter en stunds tvekan.
"Är du säker på att du ska säga hette, och hade, du borde nog säga heter och har" sa Konungen.
"Varför det, dom är ju döda" sa hon och ser skeptiskt på honom.
Vakt nr. 2 såg på Aily med sorgsna ögon.
"Hur vet du det?"
"Hur jag vet det? Det var ju DU som berättade det för mig. Och det var DINA vakter som dödade dom" skrek hon.
"Där tar du fel" sa vakt nr. 2 och gick fram till henne.
"Alex" mumlade kvinnan men vakten brydde sig inte. Mannen gick fram till vakt nr. 2, eller Alex som vi nu kommer kalla honom, och stoppar honom.
"Detta är husmor Aila, trädgårdsmästaren Admir och vakten Alex Alpha" sa kungen som om han hade glömt bort att dom fanns i rummet.
"Du skämtar" sa Aily och hoppas för allt i världen att han inte gör det.
"Nej detta är din familj" sa kungen och Aily kommer på sig själv med att stå och gapa.
"Stäng munnen jänta" säger Alex och flinar. Hon stänger den snabbt och försöker hämta sig från chocken.