Avengeful Pirates (Rollspel)

^ Go for it!

Det hörs skrik och slammer alldeles utanför ytterdörren. Lizzie håller hårt om Mia, inte ska de dumma piraterna få ta henne. Plötsligt rycks dörren upp, och in stormar två kraftiga män med snusnäsdukar på huvudet. 'En typisk piratlook' är det enda Lizzie hinner tänka innan fyra händer låser hennes egna armar på ryggen och drar ut henne.
"Släpp henne!" skriker Mia. 'Men till vilken nytta?' tänker Lizzie.

Sjörövarna segrar fortare än väntat och fortsätter in i byggnaden. Hart håller sig utanför bilden och väntar på att de ska komma ut igen. Var ska de härnäst egentligen? Det är nog det hon hatar mest med Bloodrayne Jack, förutom att han åker runt jorden och kidnappar och mördar oskyldiga, man vet aldrig hans nästa kurs förrän man ser land.

I AM BACK!

(Vi säger att jag väntade på skeppet under plundringen)

Zeth litade sig över relingen för att kunna se striden som pågick. Han och en annan pirat hade blivit kvarlämnade för att vakta. Det var inget spännande jobb, men det är tryggast. Han började slå lite på ett rep som hängde ner från masten, slog det fram och tillbaka och väntade.

(Undrar om therese91 loggar in snart.. o.o Anyhow, nu ska jag förskaffa mig en liten bundsförvant... eller en liten kompis om man kan kalla det så. XD)

Hart reser sig upp, varför måste hon följa med på det meningslösa plundringarna? Det enda de göra är att förstöra folks liv och slita sönder familjer. Ett skrik, Hart går ut på gatan där paniken är stor och både skrik och gråt hörs nästan överallt. En gällt barnskrik får henne att spetsa öronen och följa ljudet. Hon går in i ett fullkomligt kraschat hus.
"Jasså, piraterna har redan varit här." Mumlar hon och ser på de blodiga spillrorna som täcker golv och rester av möbler. Mitt bland spillrorna ligger ett lik av en man. En flickas gråt kommer någonstans ifrån.
"Hallå?" Säger Aurora och går in i nästa rum. En liten flicka sitter i ett hörn, ganska väl gömd. Hart går närmare, flickan ryggar. Hart suckar sorgset.

Någon kommer in. Jen tittar upp på en ganska ung man med bruna ögon. Han presenterar sig själv som Nathan, skeppsläkaren. Han knyter loss tyget som sitter runt hennes huvud. Jen rätar på sig och grimaserar av smärtan. Skeppsläkaren undersöker hennes sår och tvättar rent det. Det gör ont, Jen biter ihop och försöker att vara tyst även om det är nästan olidligt. När han är klar knyter han ett riktigt bandage runt hennes huvud och frågar Gale om han har ont någonstans.

(( Vart är Hope Potter?? Jag har inte sätt henne på länge ))

(( Jag vet inte... O_o ))

"Jag är inte farlig." Mumlar Aurora mjukt. Flickan tittar skräckslaget på henne. Hon kan inte vara mer än 4-5 år gammal där hon ligger och tittar på henne med underligt ljusblå ögon och bläcksvart hår. Flickan reser sig plötsligt upp och rusar in i Harts famn. Aurora faller överraskad bakåt och klappar flickan tafatt på ryggen. Hon drar, bokstavligen drar, bort flickan från hennes bröstkorg och ser på den storgråtande flickan. Hart suckar och plockar upp henne från golvet innan hon börjar gå tillbaka till skeppet.

Sry sry sry jag r på mitt landställe....


"Har du ont någonstans?" Frågade skeppsläkaren Nathan snällt mig.
"Nacken värker lite... Om du bara knäcker till lite där..." Sa jag och kände på en bula i min nacke för att visa honom.
"Var är vi nu då?" Frågade jag för att samtala lite.
"Utanför turkey-kusten i England." Sa Nathan och speciferade sig inte så stort. Turkey-kusten är ju gigantisk!

Hart har nått skeppet och flickan ser fortfarande skräckslagen ut, men hon gråter inte.
"Vem är hon?" Frågar styrmannen irriterat.
"Bra fråga." Svarar Aurora och går ned under däck. Hon måste leta upp Nathan och se om han kan undersöka flickan. Nathan kommer inte direkt bli glad över att se henne, men vem bryr sig?

(Tjossan tillbaka C: )

Menja hör hur de är i huset river i saker och skriande människor. Hon sitter kvar darrande, intryckt mot väggen. Hon är kritvit i ansiktet och axelbandet på den urringade kläningen har åkt ner och avslöjar ett stort blålila blåmärke. Hon kryper in i ett hörn och hoppas att allt bara ska vara än ond dröm, men vad kan vara ondare än den hon levt i, i 4 år nu?