Någon som vill rolla Hungerspelen?

Vicinia rös till av välbehag och ser in i hanns bruna ögon. Var det fortfarande ett spel för honom? För henne var det inte det längre, det visste hon. Så som hon tyckte om Mars tyckte hon inte om någon människa förut. Men hanns nästa drag får henne att dra efter andan. Hanns läppar mot hennes hals och hanns händer längst hennes kropp fick henne att känna så som hon aldrig känt förut.
Den ovanligt klara månen lös över dem och ja..det såg ut som om allt var skapat just för dem just i natt. Hon undrade hur huvudstadsinvånarna reagerade på allt detta, de förmodligen grät om vart annat för det hopplösa i deras situation.

Mars log lätt och lät sin mun kyssa Vicinias kropp där den kom åt. Detta var verkligen något unikt, tänkte han, och slutade sedan tänka.

Efteråt låg Mars med sina armar om Vicinias kropp. Han doftade in hennes hår, som nu knappt kunde kallas flätat, och log smått.
Natten hade åter fyllts med ljuden från djur, men ingen hade försökt närma sig dem. Mars var glad över det och insåg att om någon nu attackerade dem skulle han inte vara beredd att försvara sig. Vid den tanken undslapp en suck hans läppar och han såg sig om efter sitt vapen. Det låg på marken tillräckligt nära för att han skulle räckas till det, och nöjd slappnade Mars åter av.

Vicinia låg avslappnad i Mars famn och bara njöt medveten om att detta var något ovanligt som tilldelades dem. Något som säkert skulle utlösa mycket hysteri i huvudstaden. Hon hade aldrig upplevt något så underbart och hon kände sig helt nöjd här vid Mars. Natten hade åter fyllts med ljud och Vicinia önskade att de skulle slippa ut, att de skulle få en lugn kväll. Plötsligt hör hon något på närmare håll och ser en stor silverfallskärm landa på deras klipphylla. Vicinia ler det verkade som om de verkligen fått sponsorer denna gång denna fallskärm var bland de största hon hade sett.

Mars ryckte till då fallskärmen landade, ena handen redan på vapnet. Då han förstod vad det var reste han sig och såg till att dra på sig sina byxor, som redan torkat på det varma klippblocket.
Han plockade upp fallskärmen och öppnade boxen som var fast i den. Innanför fanns mat, mer mat än de någonsin hade kunnat hoppas fånga den natten. Mars skrattade till och kramade om Vicinia med ena armen. Det skulle räcka till flera dagar, men trots det kunde Mars och Vicinia inte bli längre vid ruinen. Spelledarna krävde kamper om liv och död och Mars var heldre den som jagade än den som blev jagad.

Vicinia log åt hanns glädje och såg på maten. Härligt mycket mat och god med. Hon drar på sig byxan och den trasiga skjortan och reder ut håret med fingrarna, flätorna hade lösts upp och de behövdes fixas till. "Ska vi ta och äta då?" ler hon. "Antar att vi ändå måste ut och jaga sedan." säger hon menade och syftar inte på djur. Även om hon inte gillar tanken på att döda så fanns det tio personer kvar förutom de två, den senaste som dog har de dock ingen aning om vem var, de hade annat för sig då.

Mars nickade och började ta ut maten ur boxen. Det de inte tänkte äta nu packade de i väskorna, så att om de hamnade ifrån varandra skulle båda ha mat med sig.
Sedan satte de sig ner. Inget av det de fått behövde lagas över öppen eld och det var Mars tacksam för. Han lade dock märke till att ingen ny skjorta hade kommit med fallskärmen.
Då de ätit stod månen ännu högt på himlen och lyste upp natten. Mars tvivlade dock att dess ljus hjälpte något inne i djungeln.
"Ska vi ge oss iväg?" Frågade han av Vicinia och reste sig med ryggsäcken på ryggen och vapnet i handen.

Vicinia åt maten och flätade sedan håret i hennes vanliga flätor innan hon såg upp på Mars och nickade. "Ja, det är väll bäst så." sa hon och drog på sig västen stoppade in knivarna. Sedan krängde hon på sig ryggsäcken, kogretmed pilar och pilbågen. Hon ler lätt och ser på Mars bara överkropp "De ville visst inte att du skulle få en ny skjorta." flinar hon roat och de börjar klättra ner. När de väl är nere ser Vicinia lite sorgsen upp, hon skulle sakna deras gömställe och hon hade en känsla av att de inte skulle komma tillbaka dit. Sedan vänds blicken mot den okända djungeln. "Ska vi gå?"

Mars suckade teatraliskt, men med ett flin, och följer sedan efter Vicinia nerför ruinväggen. Då de kom ner på marknivå kändes djungeln plötsligt mycket hotfullare, och Mars hade aldrig sett så höga trän. Trots det nickade han och började gå mot djungeln, åt det håll som Ymnighetshornet fanns vid.
Genast då de steg in bland träden byttes gräsmattan till tät beväxtlighet. Det tog längre att ta sig fram, enda tills Mars hittade en stig, antagligen upptrampad av något djur. Det vore farligt att ta stigen, för någon annan använde den säkert också, men å andra sidan ville Mars hitta de andra.
"Håll blicken uppåt", sade han lågt åt Vicinia. De var inte säkra på att hon hade den enda pilbågen, och de var enkla att träffa från trädtopparna.

Vicinia gjorde som han sa och höll blicken uppåt. Hon följde efter honom och var tacksam när Mars hittade en stig så det blev lättare att gå. Plötsligt stannar hon upp av en rörelse bland trädtopparna. Hon ser sig om och ser flickan från 12an den som hennes distriktspartner hade hängt ihop med. Hon var så liten och magrare än någonsin. Hennes ben är illa tilltygat och så svårt skadat att det inte går att använda. Blicken som möter Vicinias är plågad och bedjande i det rödgråtna ansiktet. Vicinia avlöser en pil flickan faller ner och ett skott hörs. Hon går fram till den avmagrade gestalten och sluter hennes ögon med hjälp av fingrarna "Vi syns snart." mumlar hon som avsked och lämnar kroppen.

Mars lyfte vapnet och vände om då han hörde Vicinia avlossa en pil. Han hann skymta en kropp som föll ner, och tillsammans gick de över till den magra flickan. Vicinia stängde hennes ögon, men Mars gick fram och drog ut pilen ur hennes kropp. Det gick sig inte att man slösade bort dem. Han torkade blodet på ett jättelikt blad och räckte över det till Vicinia.
Men vem, eller vad, som än skadat flickan måste finnas någonstans nära. Så Mars höll sig beredd, och så som han trott fick de snart syn på två unga mellan trädstammarna. De satt i en liten glänta och delade upp bär. De var båda från distrikt sju och pojken hade ett svärd vid bältet. Flickan, något yngre, bar på en yxa.