Någon som vill rolla?

"Ja", säger Allie och skrattar hon med. Sedan slår hon en blick på klockan. Halv tre. "Will, vi måste gå nu", säger hon allvarligt.

"Men ah" suckar Will. De klättrar försiktigt ut genom tavlan. "Glädjedödare", muttrar William.

"Va? Jag gjorde det bara för ditt eget bästa", säger Allie. Sedan tar hon tag i Will. Hon drar in honom bakom en pelare. "Tyst", viskar hon. Och när allt är tyst kan man höra stegen som närmar sig Allie och William.

"Vadå jag är tyst", mimar Will med munnen. Stegen kommer allt närmare.

När stegen är så nära att en skugga syns kramar Allie om William. Hon gömmer sig bakom honom och trycker sig mot hans varma pyjamasjacka. Hon viskar försiktigt: "Will, jag är rädd." Allie känner hur stegen kommer närmre. Sedan känner hon hur det bränner bakom ögonlocken. Nu vill hon bara tillbaka till sin säng i flickornas sovsal. Hon önskar att det bara var en dröm.

Will spetsar öronen, han har trots allt blivit upptäckt många gånger förut på sina natturer så det är säkert bara McGonagall som är ute och ränner.

En person uppenbarar sig. Nu kan inte Allie hålla sig längre. Stora tårar trillar ner för hennes kinder. Men det hörs inte. För hon gråter tyst. Hon sluter ögonen och lutar sig mot Will.

Personen kommer närmare, men den ser nästan omänskligt kort ut.
"Du glömde den här", säger den lilla figuren. Nu se Will det är bara husalfen Toopy. Will hade lyckats glömma en stinkbomb i köket och nu hade Toopy kommit för att lämna tillbaka den.

Allie pustar ut när hon ser att det bara är Toopy. "Tack så mycket Toopy, men nu måste vi nog gå", säger hon vänligt. När de börjat gå lite säger Allie: "Det är bäst för dig att du håller koll på dina grejer. Du skrämde nästan livet ur mig", och hennes hår färgas illrött som det brukar göra när hon är arg.

"Chilla, det var ju inte så farligt", säger Will och håller upp händerna för att försvara sig.