Dragonfliers

Alice vänder sig bort från alla de andra. Hon suckar. Hon ignorerade Ellen en aning just nu. Hon orkade inte. Hon hade aldrig gillat Ellen. Aldrig försökt bli hennes vän. Aldrig velat bli hennes vän. Hon hade alltid varit den som vart utanför. De andra i klassen pratade bakom hennes rygg. De kallade henne skitunge. De trodde att hon bara ville ha uppmärksamhet. Tvärt om egentligen. Hon hade bara en vän desutom. Simon. Honom litade hon på.
Hon känner hur mardrömarna började komma ifatt henne igen. Hon trodde att hon blivit av med dem förgott. Hon hade pratat om dem med Simon. Det var ett bra tag sen nu. De hade varit borta länge. Hon kände känslan av dem. Ensamheten. Att bli lämnad kvar. Hon hade ju ingen annan än Simon, eftersom att hela hennes familj var borta. Borta för alltid

Jag tittar på Ellen som står där som ett fån, men jag ska inte heller säga något, jag är ju alltid den som står kvar sist som ett fån. kom igen då! tänker jag i huvudet. " Det går bra mitt barn" säger en av männen och tittar på Ellen med ett leende.

"Ska du säga! Du vet vad som finns där borta, det är du som vill att vi ska riskera livet på ett eller annat sätt medan du och dina idioter till vänner sitter på någon varm altan i solen och röker hasch!", sa Ellen högt. Hon kände sig fjantig inför de andra. De hade alltid varit sig själva, men de hade vänner ändå. Ellen hade ju förstås flera vänner, eller beundrare och älskare, men hon avskydde att inte kunna vara sig själv. På fyran hade allt varit normalt, då spelade hon handboll, men hon grät inte efteråt om hon satt och slappade vid TV:n med en jättestor chipspåse fullpackad av fett.

Jag glor konstigt på Ellen. Vad håller hon på med. Jag sträcker ut handen till Ellen. " kom" sa jag lite högre en vanligt. Ingen kännde nog igen min röst riktigt. Jag pratar ibland men då är det oftast bara jag och den som står riktigt nära mig som hör. Jag tittar hoppfullt på Ellen och känner att något är nytt i mig. Det här var kanske min sjans att ändra på allt, det kanske är mu jag ska riva muren.

Alice försöker skaka bort känsla av sina mardrömmar. Hon lyckas, men hon är rätt så säker på att de kommer tillbaka. Inatt, när hon ska sova. Hon ser på männen. "Jaha" säger hon. "Kan ni ta oss dit nu då?"

Jag ser på Ellen, jag kanske hatade henne just för att hon hade gjort sådär med mitt munspel men tänk om gubbarna här vill att vi ska bli vänner och lita på varanndra så hårt det bara går samtidigt vi blir drakryttare. Så tänk om dt är jag och Ellen som kommer bli bästisar. Ordet bästisar län des konstigt, jag hade ju alldrig haft någon

Ellen fnös. Varför skulle hon komma med? Hennes liv var på topphöjd och hon ville hem till kompisarna, skvallra och sminka sig, hon kände sig redan sjaskig, då hon inte hade använt sin bronsfärgade brun-utan-sol på säkert en timme.
"Vad finns bakom den här tröskeln? Det är ju vitt och disigt på andra sidan också!"
Männen verkade lite irriterade nu.
"Det är en magisk tröskel, Ellen", sa de trött. "Du kommer förstå senare när du studerar magi. Släpp din stolthet och kom!"

Jag lägger ned armen och väntar på Ellen, måste hon var sån skitunge? Gud vad jobbig hon var. Här står ju liksom jag som är världens mes med dem annda. Se vad jag kunnde alla ni som skrattade och gjorde host-tönt till mig och gav mig sånadär bitch blickar, tänker jag åt dem i klassen. Ellen kunnde väll också vara en av dem.

Mannen hade slått huvudet på spiken. Stolthet. Pride. Det var ungefär det som fick Ellen att andas, ta nästa steg.
"Jag ska, jag ska, bitches", mumlade Ellen och tog det avgörande steget till andra sidan. Det hon fick se var hemskt.
Plötsligt stod hon på en hög balkong. Hon blickade ner på en sjaskig, smutsig stad. Den såg ut att ha blivit fördärvad i krig. Då och då gick en stackars kvinna med ett skrikande barn på gatan. Skriket skar genom tystnaden som en kniv genom ett bröst.

(Ska vi försöka göra rollspelet aktivare? Ni vet den där känslan, man vill rolla, men ingen skriver något. Jag har den nu .___.

Ellen kommer och vi får kliva in genom det vi såg. Jag står på en balkong och jag ser även en mor med ett barn. Barnet skriker så hårt att jag vill hålla för öronen. Jag tycker att det ser hemskt ut.