19 år senare [Privat roll]

Döda he- Håll käften, jag är upptagen här. Ut ur min skalle, annars får du betala för att ha stört Idioternas Mästare. Du är så naiv, James. Du tror att du kan döda mig, men du ha- Vilken del av ut ur mitt huvud förstår du inte? Sluta. Jag tycker inte om att höra skumma gamla röster, det får mig att känna mig som ett litet barn som får "godis" av en gammal gubbe.
"Jag ser fram emot att träffa honom igen." sade han tankfullt. "Att få se honom bli förbannad över att inte kunna besegra oss två. Allt han gör är att använda sin ilska för att försöka döda oss, men om man använder hans ilska mot honom vinner man lätt. Sådant förstod inte Potter, han försökte bara att avväpna honom." fnös han och föreställde sig att stjärnorna långsamt rörde sig över himmelen.

Cara tittade undrande på James och undrade egentligen vad hennes far sa åt honom. Hon var förvånad över att hennes far vill döda henne, men hon förtjänade det väl i hans ögon.
"Jag ser inte fram emot att möta honom. jag vill ha honom så långt bort från mig som möjligt" sa hon bestämt och log sedan "Nja jag behövde aldrig använda hans ilska mot honom, lite vanlig charm och ja bli arg och hota honom lite funkade bra. fast o andra sidan ville han inte döda mig på den tiden" sa hon lite roat

"Jo. Jag tror nog inte att jag kan charma honom." skämtade han med ett flin. "Jag undrar om vi ska berätta för Minerva om vad som hänt?"

"Nej det är nog inte många som kan och ja det funkar nog itne som sagt om han försöker få dig att döda mig" sa hon och log lite "men jag är glad att du inte gjorde för det hade slutat emd att en av oss dog" sa hon och ryckte på axlarna och funderade sedan "Jag tänker inte säga något till Minivera, jag tänker inte lägga mig i det alls, om du vill göra det tänker jag inte hindra dig heller" sa hon efter en stund

"Jag är bara rädd att hon kommer att tro att jag smugglade in Voldemort som ett uppdrag, hon är fortfarande väldigt misstänksam." sade han med en suck och trollade fram ett svävande pergament som han skvätte färg på.

"Men säg inget då" sa Cara svårare så var det inte enligt henne, men det kanske berodde på att hon inte brydde sig om så mycket längre. allt och alla fick mer eller mindre klarar sig utan henne.
"Men om du vill säga något kan hon inte straffa dig på förhand och kan hon släppa in mig här måste hon väl tro på dig" sa Cara bara och såg på pergamentet och färgen när hon fick lite på sig och hon gav James en mördande blick

"Oj, förlåt. Terego." färgen försvann från henne. Han fortsatte att skvätta, lite mer försiktigt denna gången, och målade till slut ett motiv av ett landskap fyllt av olika magiska varelser, som Hippogriffer, Fenixar, Enhörningar, Drakar, Jättar, Troll, Svartalfer och Älvor (i form av gul-vita fläckar).

"Det är lugnt" skrattade Cara och log roat, hennes humör skiftade på en bråkdels sekund idag och hon visste inte varför, men antagligen för att hon inte var själv då kunde hon behålla lugnet jämt. hon såg på bilden och log
"Den är vacker" sa hon leende

"Tack. Du kan få den om du vill." log han och blåste lätt luft mot den för att den skulle torka. Sedan såg han upp mot taket och föreställde sig linjer mellan de stjärnteckerna han minndes från Astronomin.

"Verkligen?" sa hon förvånat och såg på bilden "tack" sa hon uppriktigt, det var sällan hon fick saker nu förtiden och när hon fick det blev hon glad. hon fick den att fastna på väggen och såg sedan på stjärnorna
"Jag gillar dem från norra halvklotet bäst, antagligen för att de påminner mig om England och ja mitt hem" sa hon leende