Vart är vi? [privat roll]

Cara nickade bara. Loki såg på henne och började sedan gå mot ett världshus. Han gick fram till disken och hon betraktade honom, hon var itne beredd på att han skulle betala

Xantha drog med sig Cara långt in i rummet med bord och hittade en avskillt bord bakom en utdragsvägg. "Här blir bra." säger hon och drar ner Cara på en stol och sätter sig på en.

Cara sätter sig i hörnet så hon fortfarande har koll på hela rummet. Hon ser på Loki som kommer emot dem med ett mål mat och dryck. Cara tog drycken och slöt händerna runt koppen. Hon tittade först bara rakt fram.
"Det började för snart 600 hundra år sedan"

Xantha såg sig om glad att hon var till hälften dryad annars skulle hon inte klara av att vara inne ett längre tag, men tack vare sina mänskliga gener kunde hon det. Även om hon mådde dåligt att vara instängd länge, ja hon kunde tillsist dö om hon inte blev utsläppt inom ett par dar...i alla fall försvagas betänkligt.
När Cara började tog även hon sin dryck och såg på henne.

Cara hade trängt undan allt så länge och hon undrade om hon ens kunde förmå att berätta allt, men hon kunde lika väl försöka.
"Jag kommer från ett land som heter Malcomia. jag föddes till deras prinsessa tillsammans med min tvilling Ito" sa hon lågt och tänkte tillbaka på deras barndom. "Vi levde riktigt bra tills den dagen då vi skulle få reda på vem av oss som skulle ärva tronen och vem av oss som skulle dö. det är nämligen så att om man får tvillingar måste en av dem dö. De flesta föräldrar dödar den andra när barnen är små men våra föräldrar gjorde inte det, de väntade tills vi fyllt tjugo." sa hon och tittade ner på sina händer "Mina föräldrar valde att jag skulle leva. Jag och Ito blev helt förkrossade, hon var min bästa vän och en del av mig. Jag bestämde mig för att hjälpa Ito fly så hon kunde få leva. Men jag hade inte räknat med hennes förräderi. Hon dödade våra föräldrar och sa att jag var den som skulle dödas. jag var tvungen att fly och det är allt jag gjort sedan den dagen." sa hon lågt "Vårat land tror nämligen på att det skall gå under om båda tvillingarna lever"

Xantha såg förskräckt på Cara med sorgsen blick. Allt var ju gott och väl, men att förådas av sin egen tvillingsyster, Xantha kunde bara föreställa sig det sveket.
"Men vännen." sa hon och la försiktigt en arm om Caras axlar. Hon visste inte vad hon skulle säga. Men ibland behövdes inte ord, och just nu kunde hon inte komma på några heller.

Cara tittade upp på Xantha och log svagt
"Det är därför jag flyr jämt och därför jag inte litar på människor!" sa hon enkelt.
"Jag vet hur det är att behöva fly" sa Loki lågt och Cara tittade på honom och kramade hans hand.
"Man vänjer sig, det gäller bara att inte fästa sig vid något" sa hon enkelt

Xantha såg på dem båda men höll tyst ty hon hade aldrig behövt flytt. Som kusin till drottningen avett av människornasrike och tillhörande kungasläktet hos dryaderna var hon den som aldrig behövt fly. Varken hos männskorna eller hos dryaderna, samtidigt var hon inte så uppsatt att hon behövde vara rädd att någon skulle ta hennes liv, även om det var en möjlighet.

"Kanske, men att behöva lämna allt är tufft, särskilt när en ens familj förråder än" sa Loki kallt och Cara ryckte på axlarna
"Lita aldrig på någon annan än dig själv, särskilt inta familjer" sa hon och drog upp huvan när ett par vakter kom in i rummet

Xantha sa ändå inget. Att lita på folk skulle man det visste hon, så länge man visste vilka de var och hur de fungerade.
Hon såg upp när ett par vakter kom in och såg sig om, letade de efter Cara måntro?