Eragon [Privat rollspel]

"Jasså, nu vill du tala med honom. Vi hittade honom för flera timmar sen" säger Aily. Murtagh vänder sig mot henne.
"Vad är det du antyder?" frågar han.
"Du är för feg för att tala med honom direkt" säger hon.
"Aily" säger Aureus men hon struntar i draken. Murtaghs ögon smalnar. Hon har gått för långt.

"Låt oss gå och prata någon annan stans", säger jag för att hjälpa Aily. Murtagh har ett iskallt lugn över sig, men det verkar som om det snart kommer övergå i våldsamt raseri. Han verkar inte ens höra mig.

"Ja gå och prata ni" säger Aily och duckar när Murtagh försöker ge henne en örfil.

"Gå till trädet där borta", väser Murtagh till mig och gör en gest mot en stor ek.
Jag inser att jag bara retar upp Murtagh mer om jag stannar och går hukande iväg. Det enda jag kan göra är att hoppas att han inte är för grym mot Aily.

Aureus viftar med svansen och Aily faller omkull.
"Det räcker nu" säger han.

Vid eken väntar jag på att Murtagh ska komma hit. Ór som ombedd följde med till eken har rullat ihop sig bakom mig och jag lutar mig mot honom.
Nu kommer Murtagh, och han ser fortfarande arg ut. Det är inte bra.

När Murtagh har gått låter Aureus Aily ställa sig upp.

Murtagh sätter sig ner och stirrar på mig. Jag vågar inte säga något, och jag vågar inte hålla tyst.
Vi sitter så, och det känns som en evighet. Till slut står jag inte ut.
"V...Vad var det du ville prata om", fårgar jag fast jag redan vet.

"Vad var det där bra för?" frågar Alex Aily svarar inte.

Murtagh blänger, och jag kryper ihop ännu mer.
"Jag måste undersöka ditt sinne. Ta ner försvaret helt och låt mig komma in", grymtar Murtagh.
Jag var beredd på vad som helst, utom det här. Vad skulle Murtagh i mitt sinne att göra? Jag förstår inte alls, men vågar inte göra annat än lyda.